Min vän säger inte grattis

Hej!

Hm, det där med att gratulera vänner via Facebook är en vattendelare, vissa gör det och vissa gör det inte och vissa gör det bara ibland. Personligen gör jag det ganska slumpmässigt, jag grattar inte varenda en av mina fb-vänner fastän fb meddelar att de fyller, det beror nog bara på mitt humör och om jag tycker att jag har tid med det just när jag ser aviseringen för det. Så att din kompis inte grattar dig behöver nödvändigtvis inte betyda något personligt - hon kanske hör till de som aldrig grattar någon? Folk kan ju även gratta ganska lättvindigt och utan att det betyder något för dem, eller gratta folk de inte skulle gratta i verkliga livet för att man inte är tillräckligt bekant och aldrig i världen skulle veta att har födelsedag annars. Jag tycker också att jag märkt en minskning i grattandet på fb sedan allt fler allt mer gått över till tex Instagram, och kanske hon helt enkelt missat att du fyllt (allt färre kollar fb dagligen). Så försök att inte lägga för stor vikt vid hur många och vem som grattat på din födelsedag, det säger inget helt pålitligt om verkligheten, inget om vem som är dina "riktiga" vänner. Och även riktiga vänner kan glömma i dagens stressade värld - den allmänna, ofrivilliga glömskan har ökat i samma takt som stressen i vardagslivet.

När det kommer till ensamhetskänslor, så känns de nog aldrig så mycket som under högtider, nä. Ensamheten kallas numera Finlands vanligaste folksjukdom, eftersom den bokstavligen kan göra en sjuk/sjukare. Kanske man kunde kalla den för en bristsjukdom? Människan är skapt att vara tillsammans med andra, men vem dessa andra är brukar variera under livets olika perioder. I barndomen vill man kanske helst vara tillsammans med familjen, i ungdomen med kompisar och i den senare ungdomen/som ung vuxen föredrar man kanske en partner och ett antal närmare vänner eller par som man umgås med. I din ålder börjar kanske en hel del av dina ungdomskompisar ha stadgat sig och har ett livsmönster som kanske inte längre innehåller exempelvis lika mycket festande på offentliga platser under högtider osv, utan kanske mera parmiddagar, familjeträffar och lördagskvällar på tumis? I vardagen kanske man dessutom fyller en del av sitt sociala behov genom studiekamrater eller arbetskolleger och har därför kanske inte samma behov av att träffa kompisar på kvällen/helgen. De flesta 20-30-åringar skapar/har skapat nya relationer och börjat hänga på nya platser i sina sociala liv - vilket betyder att de tidigare mönstren ofta bryts och nya grupperingar skapas. Så till midsommar är det kanske inte längre till Fagerödansen de far med kompisgänget, utan de ordnar grillfest på terassen eller far till villan. Ganska ofta skapas nu de relationer som håller långt upp i åren, tex att alltid fira högtider tillsammans med samma kompispar eller gäng av par, syskon eller familj.

Jag gissar att du befinner dig någonstans mittemellan nu. Av din text förstår jag att du inte har en stadig partner, så det kanske känns knepigt att umgås med de som stadgat sig och därför har lite andra intressen numera (tex heminredning, villaliv med partnern eller kanske tankar på giftermål och barn). Samtidigt kanske du inte längre är så pigg på att gå på krog eller fest i helgen med de andra singlarna eller lösare förbindelserna? Och de gamla kompisgänger har upplöst och de gamla kompisarna glidit ifrån varandra? Men det här är högst troligen bara en brytningsperiod i ditt liv. En tid, och sedan ingår du själv i nya konstellationer. Det behöver inte nödvändigtvis vara på grund av att du också hittar en stadig partner, utan det kan lika gärna handla om att du hittat nya vänner genom fritidsintressen eller jobb. Det kan mycket väl bli så att du snart vet precis exakt vem du ska fira midsommar med och att det därefter blir en självklarthet att du inte kommer att vara ensam under högtiderna.

Vänner måste man dock ofta söka efter för att hitta, de ramlar oftast inte ner i ens knä helt av sig själva - även om slumpen ofta medverkar till att man först råkar på varandra. Vänner kan man som ung vuxen hitta på de märkligaste ställen! Om jag tar mitt eget liv som exempel, så hittade jag en kompis i ett sommarteater-gäng, en flyttade in som granne till mig, en jobbar i kontorsrummet bredvid, en blev ihop med en av mina killbekanta och en började jag tala med när vi fyllde luft i vinterringarna vid en bensinstation. Det avgörande är då bara att våga börja prata med varandra om ditt och datt och sedan stämma träff/se till att man träffas igen. Kanske är det så att du varje dag, eller flera gånger i veckan, träffar på potentiella vänner, men av någon anledning inte tar chansen att göra de här bekanta till vänner? Där är det bara du som kan ta chanserna, våga sticka ut trevare, vara öppen och vänlig och se till att fortsättning följer. Till det behövs oftast inte alls lika mycket mod, charm, påstridighet eller sociala förmågor som man tror - speciellt om man tillbringat sitt liv med att övertyga sig själv om att man är för blyg, för sluten, för tråkig - utan alla har vi nog av den varan bara vi använder den. Vi har alla bra sidor, så det är bara att försöka tajma att visa dem i kontakten med andra. Och få alla eventuella negativa tankar i det egna huvudet (tex "hur skulle hon kunna tycka att jag är trevlig, jag som är så försiktig och humorlös") att hålla tyst så länge att man hinner bli vänner ostört.

Så för att summera: jag tror att det här skedet i ditt liv nog kommer att bli ett minne blott, speciellt om du själv sträcker ut en hand mot folk. Tänk om du redan till midsommar sitter runt ett bord i glada vänners lag och skrattar ikapp med måsarna åt hur ensam du kände dig? Låt dig själv blomma, så kommer andra att vilja vara tillsammans med dig <3

Hälsar Liselott