Dessutom har jag extremt dåligt samvete. Förra året var jag så deprimerad att jag började skära mig. Mamma frågar ofta om jag har skärt mig, men jag ljuger och säger nej. Jag vill inte oroa henne i onödan eftersom jag vet med säkerhet att jag aldrig ska skära mig igen.
Som grädde på moset är jag dessutom DÖKÄR i en kille men mobbarna gör att jag inte kan leva ett normalt liv. De har talat skit om mig inför hela skolan och alla jag träffar verkar hata mig på förhand. Därför vågar jag inte "ta första steget" eftersom jag vet att mobbarna kommer att förstöra det. Jag VET att jag måste prata med någon vuxen om det här igen, men jag vill inte verka gnällig. Då jag ska tala med kuratorn låser det sig för mig (jag är ganska blyg) och jag kan inte riktigt förklara hur dåligt jag mår. Hoppas att ni kan hjälpa mig på ngt sätt, för jag vet inte vad jag ska ta mig till med mig själv. =(
Tacksam för svar :)
Svar till signatur: Tacksam för svar
Ett varmt tack för att du skrev till Decibel och berättade om din mobbning. Det är verkligen ett fenomen som det är svårt att få slut på trots alla åtgärder i skolan och det faktum att de flesta fattar hur fel det är. Ändå förekommer mobbning i så gott som alla skolor och den är ofta ganska osynlig speciellt då det är flickor som mobbar.
Du skriver att denhär mobbningen har pågått länge och att ni har haft upp det i skolan så att dina föräldrar, lärarna och kuratorn vet vad som pågått. Det är väldigt bra som utgångsläge. Det visar att du har haft mod att prata om det tidigare då du var ännu yngre och att du blev tagen på allvar. Kommer du ihåg om det blev alls bättre när ni hade diskussioner? Ändrades något? Kom ni överens om någon uppföljning eller vad var resultatet? Jag tror ju nog att lärarna och kuratorn håller ett öga på situationen men just på grund av att flickor mobbar så osynligt så kanske de inte märker något. Ifall du inte heller berättar att nåt är fel så fortsätter de att tro att allt är bra.
Tyvärr finns det inte så mycket annat att göra än att igen en gång ta upp det till diskussion med dina föräldrar, kuratorn eller någon av lärarna. Om det känns svårt och att du låser dej inför kuratorn så kunde du kanske skriva ner dina bekymmer i förväg på ett papper. Om du vill kan du låta kuratorn läsa det i förväg så att han/hon förstår hur allvarligt det är och kan hjälpa dej att prata när det känns svårt för dej. Har du någon vän som du kan prata med och dela dina bekymmer med och som kanske kunde följa med till kuratorn eller annars bara finnas som stöd för dej?
Du behöver inte på något sätt känna att du är gnällig. Det är varje elevs rättighet att få en trygg och mobbfri skolgång och det är skolpersonalens uppgift att förverkliga det. Ibland krävs det nya och kanske lite radikalare metoder från skolans sida för att få mobbarna att sluta med ett beteende de hållit på med så länge, men du skall inte behöva oroa dej för det det är som sagt skolans uppgift. Ju fortare du tar tag i det, desto bättre.
Du vet säkert av erfarenhet att det inte är lätt och det kommer att bli en tung period för dej att gå igenom dina känslor och tankar med någon annan. Försök då orka tro på dej själv och dina rättigheter att må bra. Försök hitta känslan inom dej att det du gör är rätt och nödvändigt för att alla kunde förstå hur fel mobbning är. Du har i alla stunder en valmöjlighet att visa med ditt kroppsspråk vad du tänker. Går du rakryggad och ser mobbarna i ögonen visar du att de inte kan bryta ner dej, att du är stark och modig. Kräv att skolan hjälper. Du behöver inte vara ensam om att försöka få ett slut på mobbningen.
Jag önskar verkligen att du orkar igenom det här. Ta hand om dej själv och försök göra mycket sånt som ger dej glädje. Du behöver det.
Kram och Lycka Till! Kirsi
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar