Orolig för kompis del 2

Hej igen!

Vad jättebra att du visade åt henne vad du/ni skrev och vad vi svarade! Det verkade ju faktiskt ha haft två önskade effekter: dels att hon insåg att ni visst bryr er om henne och har märkt att allt inte är bra, och dels att hon (enligt bloggen) tydligen nog började fundera på sig själv ur nya perspektiv. Som sagt, vi kan ju inte veta ifall våra gissningar om orsakerna bakom hennes beteende är korrekta eller inte, men huvudsaken är ju att hon själv börjar fundera ifall de stämmer eller inte. Man inser inte alltid automatiskt varför man gör/känner/beter sig som man gör om man inte faktiskt FRÅGAR sig själv varför - och det verkar hon ju göra nu.

Genom att fråga sig själv viktiga frågor så utvecklas man och lär känna sig själv bättre. Oftast kan man också med hjälp av de egna svaren börja sätta fingret på vad problemen egentligen handlar om, och förhoppningsvis få idéer om vad man kan göra för att lösa problemen. Men det hjälper alltid att prata med andra, ha ett bollplank, får andras synvinklar - och kanske även ha någon som lite bromsar en när ens egna tankar börjar bli orimliga, oresonliga eller skadliga för en själv. Så vi föreslår att ni dels fortsätter finnas där för henne och visar att ni vill lyssna och bolla med henne, och dels att ni uppmuntrar henne att fortsätta gå till psykologen.

Det låter lite på hennes blogg som att hon känner att psykologen inte riktigt hjälper henne. Visst kan det vara så, att just de två inte funkar superbra ihop - men det är också rätt vanligt att en person som går till psykolog har förväntningar på att psykologen ska "bota" eller "rädda" en, ibland till och med utan att man själv ska behöva anstränga sig. Många som går till psykolog skulle så gärna liksom flytta över ansvaret för sitt eget liv på psykologen, men terapi utgår alltid från att man själv ska ta ansvaret och själv göra jobbet med att få sig själv att börja må bättre. Psykologen kan ju inte leva ens liv åt en heller. Terapi ÄR tungt - och ska vara det också, det visar att den funkar, att man faktiskt jobbar med sig själv i den. Man blir inte bra som genom ett trollslag, och det tar ofta också längre än man trott att bli så bra att man klarar sig utan terapin. Men det är ett superbra bollplank, så uppmuntra henne att fortsätta gå hos psykologen!

Det är kanske ibland lite samma med ensamhet, att man ibland lite nog förväntar sig att andra ska komma och rädda en från ensamheten. Att andra genom att visa att de bryr sig och är intresserade av en ska ge en värde, se en, bekräfta en och få en att inte känna sig ensam. Men alla gånger inser man kanske inte att det faktiskt kräver en ansträngning från en själv också. Vänskap är inte en envägsgrej, det behövs att båda två ger och tar. Många som känner sig ensamma kanske i första hand vill bli sedda och bekräftade, och kanske glömmer att se och bekräfta tillbaka. Att själv ställa frågor och bry sig och ge komplimanger och berätta hurudan man uppfattar vännen osv... Det sägs också att man känner mera tillhörighet med andra människor, tex med en grupp, om man inte bara välkomnas in i gruppen utan också välkomnar tillbaka, bryr sig om de andra människorna, hjälper dem, uppskattar dem. Först då kan man känna sig som en likvärdig del i en grupp, när man ger lika mycket som man får. När det är lika viktigt att höra hur det är med de andra som att någon lyssnar på hur man har det själv. Det här är också ett sätt att stärka självkänslan, genom att veta vad man kan ge andra och hur betydelsefullt det är för andra - då blir man själv också mera betydelsefull, mer värdefull. Det här kunde ju både ni och hon tänka på - varandra, helt enkelt.

Du har säkert hört att på engelska finns det två ord för ensam, lonely och alone. Man kan vara lonely i ett rum fullt av människor - men väldigt ofta handlar det om en subjektiv känsla, att man känner sig ensam oavsett hur de andra bemöter en. Och ibland kanske också om ett val från ens egen sida: man kunde ju gå fram till människorna och försöka skapa en genuin ge-och-ta-kontakt, men känslan av att vara ensam kommer ivägen. I ert fall är det ju inte så att ni medvetet skulle försöka nonchalera henne, dissa henne eller vara elaka mot henne. Ni finns där med öppna armar, men hon måste också öppna armarna och ta ett steg mot er för att det ska bli en kram, eller hur? Så ge inte upp. Involvera henne i era liv och bry er om henne, men låt henne också veta att för att få vänner måste man vara en vän - och hur väldigt givande det är ;)

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna