Ska jag göra kompisslut

Hej Ledsen!

Ja det förstår jag att du är ledsen för att din kompis prioriterar sin kille framför kompisarna. Klart att det är okej nu och då, till och med ganska ofta, men verkligen inte väldigt ofta och framförallt inte alltid! Ingen vill alltid vara den som blir bortvald och ingen vill vara den som tjatar för att hålla kontakten.

Om vi börjar i den änden som söker en förklaring till varför en tjej (kan såklart vara kille, hetero- och bi- och homo- osv förhållanden också, men håller oss till flickvän-pojkvän-scenariot nu) väljer bort saker i sitt liv för kärlekens skull. Det finns många teorier där och alla är vi olika, men av någon andledning är ju det här ändå ett klassiskt mönster som de flesta hört om.Och i mönster brukar man se vad som kan eller borde göras åt dem.

Det klassiska i sådana här fall är att tjej möter kille, blir störtförälskad, blir tillsammans med killen och vill därefter tillbringa varje vaken minut tillsammans med pojkvännen. I början beror det oftast mest just på själva förälskelsen, som får saknaden varje sekund ifrån varandra att kännas smärtsam. Det förklaras med att det dels ju känns så himla fantastiskt när man är lycklig, och den här ljuvliga känslan vill man ju sträva efter. Vissa forskare menar att det här kan fungera på lite samma sätt som andra snabbt beroendeframkallande ämnen, så att man kan mäta exempelvis lycko- och må-bra-hormonernas (tex fenylelytamin, liknar faktiskt amfetamin) skyhöga nivå i hjärnanunder förälskelsefasen (läs mera här). Samma hormoner förklarar också hur man "kraschar" i olycka, oro, osäkerhet och deppighet tex när man är ifrån den man gillar. Hormonerna kryddas under förälskelsen dessutom av nyhetens behag - man kanske dessutom hade det väldigt ensamt och tråkigt före - samt av osäkerheten som allt det nya medför. Den första tiden kan därför alltså bli väldigt intensiv och inget känns så viktigt som den man älskar. Fritidsintressen, hobbyer, till och med skola och jobb får stryka på foten. Det gemensamma blir det viktiga, så det är inte alls ovanligt att paret i början tex håller sig för sig själva eller börjar umgås och leva bara i den enas värld. Statistiskt sett är det föhållandevis ofta som det är just flickvännen som börjar hänga med pojkvännens kompisar, sitter och ser på hans träningar, anpassar sitt dagsprogram enligt hans osv. 

Efter ett tag borde dock det här ha lugnat ner sig och vardagen börja infinna sig. Nu gäller det för de flesta par att hitta de kompromisser tex i sitt veckoprogram som behövs för att de både ska kunna träffa varandra och fortsätta leva sina separata liv. Många klarar sig inte igenom den här krisen i förhållandet, då förälskelsen borde övergå i mera lugn och stadig kärlek för att förhållandet ska kunna fortsätta, utan gör slut (se Krisen däremellan). Bäst chans har man om båda på något plan hela tiden ändå lyckas hålla huvudet kallt och behålla sin självständighet och värderingar. Behålla sina egna liv också. Till det här kommer dock ofta också åldern: ju äldre paret är, desto starkare brukar i medeltal "bobyggarinstinkten" vara. Efter en viss ålder/skede i livet börjar man kanske tänka att det här är Mannen i mitt liv, och med honom börjar man fantisera om barn, hus, Volvo osv. Då är det lättare att mer och mer satsa på det gemensamma livet, vilket ju också är nödvändigt om det ska bli någon längre framtid tillsammans. Men allt med måtta; de flesta anser nog att man absolut kan tex behålla vänner även om man håller på att flytta ihop med fästmannen. Kanske inte lika tät kontakt som förr, kanske man inte umgås på samma sätt som förr, men ändå.

Ibland går det dock så att kompromisserna inte alls blir 50/50, utan den ena (oftast alltså tjejen) ger upp mycket mer av sitt eget liv än vad den andra gör, tex slutar hålla så mycket kontakt med kompisarna eller till och med väljer framtida yrke beroende på var han ska studera. Om det då beror på stereotypiska könsroller, traditionella syner på romantik i samhället eller vad, ja det är en annan diskussion. Vissa kan ju faktiskt ännu idag vara uppfostrade till att bli toffelhjältinnor, eller har själva idealiserat Kärleken som meningen med livet. Ofta spelar faktiskt tjejens egen självkänsla dock störst roll. Vissa behöver bli älskade för att "vara någon", alltså identifierar sig väldigt starkt med att vara någons flickvän, finner värde och mening och bekräftelse i sitt liv först då. Andra igen är helt enkelt svartsjuka, och svartsjukan bottnar då i misstron i att någon överhuvudtaget skulle kunna välja dem. De tvivlar på att de själva är bra nog för att vara värda att älskas, och fasar hela tiden för att någon annan närsomhelst ska visa sig vara ett mycket bättre val av flickvän. Då blir de misstänksamma och bevakande och osäkra, och försöker därför knyta pojkvännen så hårt fast i sig själva som det bara är möjligt.

Resultatet brukar i ovan nämnda fall oftast alltså bli en väldigt ojämlik relation, vilket i sin tur ofta också ändå leder till gräl och orättvisor i förhållandet. Folk mår sällan bra i sådana här relationer - men samtidigt brukar de av ovanstående orsaker ha betydligt svårare än medeltalet att göra slut, eller ens erkänna hans/deras relations brister. Just att bli ensam brukar bli det mest skrämmande, och det är skrämmande i sig hur långt vissa kan gå för att undvika just ensamhet. Speciellt om de gett upp så mycket av sina liv, sina vänner osv att de på riktigt skulle bli ganska ensamma om de gjorde slut.

Som jag tolkar din fråga, så skulle din kompis kunna passa in just på den här "klassiska modellen av toffelhjältinna". Jag vet ju inte, men oavsett är ju slutresultatet för din del detsamma: du är ledsen för att hon inte verkar vilja vara din kompis på samma sätt som förr. Till en del kan sådana här glider-ifrån-varandra-situationer vara helt förståeliga, för vartefter livet utvecklas och förändras, så måste också oftast relationerna i det förändras med det, annars faller de bort på sätt eller annat. Man vill kanske exempelvis inte fara ut på krogen för att spana på potentiella nya kärlekar tillsammans, men hittar man då inget annat gemensamt i vänskapen, så kanske den inte ger så mycket längre. Ofta har man olika vänner eller gäng, till och med bästisar, under olika tider i livet, eftersom man behöver olika saker ur vänskapen. Men hur en vänskap kan ta slut brukar också variera, ibland med buller och bång, dvs ilska eller gräl. Som den ilska du känner nu.

Ilska som man aldrig får utlopp för, när man aldrig får sagt vad det är vad man är arg på, tenderar att lämna en dålig smak i munnen. Så även om du skulle "göra slut" nu, så skulle du minnas det som en dålig grej länge efteråt. Dessutom kan det hända att hon känner sig sårad - på ett onödigt sätt. Nä, hon har inte varit en speciellt bra kompis den senaste tiden, men alla kan ändra sig. Just nu kanske hon mera känner att du kritiserat hennes pojkvän, och eftersom hon har velat försvara honom (kärleken må vara blind, men det är ändå ett val hon gjort, så det kan även handla lite om stolthet) kan hon ju i sin tur ha känt sig anklagad - vilket ju inte uppmuntrat henne att hålla kontakten med dig. Att däremot ta ett snack med henne om hur DU känner dig som bortvald kanske skulle ha bättre effekt. Säg att du är ledsen för att hon inte känns som en bra vän längre - ärlighet varar nog längst här. Inte anklagelser eller kritik, utan mera "vad får hennes beteende för effekter på folk runt henne". Berätta att folks (och framförallt din) förståelse nog också till slut sinar och att varje relation, även vänskap, handlar om att ge och ta i balans, rättvist. Sedan är det nog upp till henne att förändra sig. Kan hon inte det, ja då kommer er vänskap att rinna ut i sanden av sig själv, helt utan att du behöver låta din ilska och irritation på henne ända den med så drastiska åtgärder som att demonstrativt blocka henne. Du känner dig sviken av henne, och visst ska du få göra det, men besvikelse har en tendens att förstöra mer ifall man exploderar än om man sakligt berättar om den.

Lycka till, jag hoppas att ni hittar tillbaka till varandra som vänner <3

Kram, Liselott