Skriver av mig - del 1

Hejsan hoppsan Decibel!
Jag känner för att skriva av mig lite nu, om vad som har varit centralt för mig under de två senaste veckorna och annat trams. Jag har egentligen stött på två stora ”problem”, eller i alla fall typ av konflikter som fått mig på dåligt humör eller lite ”deprimerad”.
Låt oss börja från det mest aktuella problemet:

Jag har (endast) en bästa vän som jag oftast umgås med i skolan, vi har känt varandra sedan sjuan, alltså i lite över tre år. Vi har aldrig varit hos varandra, utan vi har endast haft kontakt via nätet samt skolan. Vi fungerar helt okej ihop. Ibland kan det dock hetta till lite när någon av oss har en helt annan åsikt om ett ämne, t.ex. varumärken, arbetsplanering (skolarbete) etc. Vi är båda väldigt ”smarta” av oss, vi har goda betyg.. och... båda av oss är V Ä L D I G T bra på att argumentera... och detta är ett problem. Vi kan sitta och argumentera om saker & ting i flera timmar, och det tar aldrig slut, oftast brukar jag ge upp i åtanke om att det vi håller på med är extremt löjligt.
Nåväl, vi har varit bästa vänner i lite över tre år – nu var det dags att på sportlovet för första gången göra något tillsammans – den här gången blev det en stockholmskryssning.
Vi kan börja med att tillägga att jag är väldigt intresserad och engagerad inom flyg- och sjöfart – alltså såg jag väldigt mycket framemot en kryssning med ett av mitt favoritfartyg – dock denna gång med en twist – jag skulle för första (och sista...) gången ha en kompis, en jämnårig kompis (!!!), med på kryssningen. Vi skulle dela hytt, och vi skulle få tillbringa tid tillsammans fysiskt.
Jag var jätte-exalterad inför denna kryssning – dels för att jag skulle få åka mitt favoritfartyg men dels också de faktum att jag skulle få tillbringa tid med min bästa vän.
Det var en fredag – spänningen var på topp – snart skulle min bästa vän få se vart jag bor! Han kommer till mitt hus, han får ser hur och var jag bor, vi kikar in min gaming setup (vi är båda data-nördar ) och skrattar lite och si & så.
Tiden är inne för att åka till Helsingfors där båten avgår ifrån. Allting går väl. Vi kommer in på båten, jag visar honom runt och vi börjar smått planera hur våran kväll ska se ut. Resten av kvällen går bra; vi äter buffé, kollar på showen m.m.
Nästa dag har vi ankommit Stockholm, och vi spenderar vår dag genom att hoppa på tunnelbanan och se vart vi hamnar – det var faktiskt jättekul!
Efter dagen i Stockholm är det dags att återgå till fartyget igen – men jag hade verkligen inte trott att denna kväll skulle bli rent av ett helvete och en fullständig skitkväll. Båten lämnar kaj och nu börjar det: Vi är i hytten och jag frågar om han vill komma med ut på däck precis efter att ”välkomst talet” har spelats upp på central radion. ”Nej” säger han med sin telefon i handen liggandes i sängen. Jag tänker ”fine” – han får väl också ta det lugnt om han vill en stund, så jag går ensam ut på däck för att ta några bilder.
Efter min visit på däcket går jag tillbaka till hytten för att fråga honom vad vi ska äta idag ombord; ”jag bryr mig inte” säger han. Vid detta tillfälle kommer ”den onda djävulen” inne i mig och säger ”varför skulle han vilja äta middag när han har det så bra i hytten med sin telefon, han ville ju inte ens komma ut på däck i mig” fortsätter det i mitt huvud... Tillslut säger jag att min mamma bad oss komma ner för att planera hur och vad vi ska äta, då går han med på att komma med mig från hytten för att diskutera det med dom.
Mina föräldrar skulle den här kvällen äta på en lite ”finare” restaurang – så vi bestämde oss för att äta nåt annat. Återigen så frågade jag ”vad skulle du vilja äta?” och han svarar ”jag bryr mig inte” som om han inte alls mera var intresserad av nåt.. men sen sa han ”vi kan äta fish & chips på snabbmatsrestaurangen som finns ombord” – jag tyckte dock inte om detta förslaget. Jag var i den åsikten att man kan äta snabbmat på fastland, inte på en så fin båt som vi befann oss på.
Det slutar i alla fall med att vi väljer snabbmatsalternativet, främst för att det inte fanns några bord lediga på buffén, samt att alla restauranger hade långa köer.
Klockan var ca. 20.00 svensk tid, och vi hade ätit färdigt. Vi beslöt oss för att gå till showen som snart skulle börja.
Innan nästa stycke är det värt att nämna att min kompis har en viss musiksmak, som jag delvis också har, min är dock lite mera ”bred” än hans. Nåväl – han gillar metal, heavy metal, death metal, you name it – sånt som oftast inte spelas upp på shower på sverigebåtar.
Väl framme vid showen, så hörde vi att samma grupp som uppträdde igår även skulle upptreda idag. Jag säger ”det var ju kul – då för vi höra dem igen”. Då säger han tillbaka att han tyckte att gruppen var fullständigt skit, deras uppträdande, precis allt. Jag tycker att det var en väldigt radikal åsikt från honom, och jag blev lite sur. (Värt att nämna är att de som uppträdde var professionella dansare och sångare. De sjöng allt från ABBA-klassiker till pop, vilket delvis är min musiksmak). Jag sa åt honom att jag tyckte att de var ganska bra, men han återkommer med att de inte var bra, och att låtarna de uppträder med är nåt ”autotune skit”. Från och med här börjar vi argumentera...
Jag påstod att autotune nödvändigtvis inte behöver vara en dålig sak, medan han menade att det överanvänds och att kombinationerna är färre när artister väljer att använda autotune. Jag påpekar dock återigen att autotune inte behöver vara en dålig sak, samt att konst är konst och inget är rätt och fel!
Men – han delar inte samma åsikt som jag, utan han påstår att jag är dum i huvudet och så går han till hytten, lite efter kl.20. Jag satt kvar i kanske en minut för att se om han drev – det gjorde han inte – så jag gick efter. Det slutade med att vi satt i hytten och argumenterade i en halvtimme och kom inte fram nån stans. Jag avslutade som vanligt med att jag tycker att det var löjligt, och sa att nu är vi på kryssning, nu ska vi njuta.
Så jag reste mig upp från sängen som jag satt vid och sa att jag går tillbaka till showen, ”du får gärna följa med” sa jag. Han kom aldrig. Så jag satt vid showen helt för mig själv och blev på väldigt dåligt humör och smått deprimerad.
Efter en tid började vi alla fall ankomma Mariehamn, jag hade inte varit i hytten sen jag gick ut därifrån, men jag går dit nu. Jag berättar för min kompis att vi börjar anlända till Mariehamn, och att han gärna får komma med ut med mig. ”Nej, jag stannar bra här i sängen”, säger han. Detta gjorde mig väldigt deppig, och fick mig lite att ångra att jag ens bjöd med han på kryssningen.
Jag går snabbt ut från hytten och i farten säger jag: ”Tack för sällskapet vid showen”, han säger glatt tillbaka ”inga problem!”. Allt detta bara för att vi inte delar samma musiksmak, samt att jag tyckte att showen var bra. Jag mådde skit, jag kunde inte vara mig själv. Jag gick ensam runt på båten – det kändes som om alla gick runt med deras vänner och var glada och skrattade, medans min kompis låg i hytten och titta på sin telefon för att jag tydligen var ”dum i huvudet”.
Jag visste att mina föräldrar var i nattklubben också, men jag undvek dem, de hade just fått träffa min kompis för första gången, och de tyckte väl om honom, så jag orkade helt enkelt inte blanda in dem.
Kvällen slutade med att jag satt ensam i ett hörn på båten och deppade, men fick till slut ge mig klockan ca. 3 på natten och gick till hytten och la mig.
Nästa morgon talar vi inte med varandra, vi kanske mumlar nåt framåt tillbaka – men inget ”vanligt talande”.
Båten kommer i land i Helsingfors och vi kommer till bilen. Jag låtsas som om jag har haft en bra helg, och min kompis lägger direkt på sig hörlurarna när han kommer till bilen för att lyssna på musik så att han inte ska behöva tala med nån.
Jag konstaterade att det var första och sista gången jag tog med en vän på en kryssning.
Nu väl efter höstlovet har han vägrat tala med mig i skolan, och om han talar med mig så är det oftast bara att han påpekar nåt som jag sagt fel (t.ex. kemiläxor etc) och säger att jag är dum i huvudet som inte förstår det.
Han är min enda vän, bästa vän, och nu håller han på att vara dryg med mig bara för den lilla saken. Jag har egentligen inga andra vänner och han är den enda som jag brukar umgås med i skolan. Han har dock några andra vänner, som jag inte riktigt är lika bra i kontakt med, men som han nu hänger mera med än mig, vilket han inte brukar göra...Det är jobbigt att de ska vara så, och det påverkar också mitt studieliv.
I skolan som jag studerar i är jag även medlem i studentkårsstyrelsen, alltså ordnar vi olika evenemang för skolan. Imorgon, halloween till ära, skall vi klä ut oss till spädbarn. Jag sa till min kompis ”kommer du ihåg att det är halloween ”maskerad” imorgon? ” och han svarar ”varför satan skulle jag bry mig?”. Detta gjorde väldigt ont, och jag blev väldigt deppig för resten av dagen.
Får se hur mycket skit man får imorgon av honom för att man har klätt ut sig...

Det var den ”historien”. Jag har ännu egentligen en sak till på hjärtat inom familjen som jag reagerat på mycket på de senaste – men jag noterar nu att jag är uppe i ca. 1700 ord så jag låter bli för er skull den här gången.. Återkommer kanske med det andra senare..
Jag ville helt enkelt bara skriva av mig lite om vad som händer nu i mitt liv och vad som jag bekymrar mig över och tänker på – du som svarar får gärna kommentera vad du tycker jag kunde gjort/göra...
Ha de bra! /anonym
Anonym