Snälla hjälp

Hej.

Det är tur att hen har sådana vänner som ni som bryr er om och vill hjälpa.

Det är lite knepigt med sexting. I "bästa" fall är det ju någonting som pågår mellan två personer i laglig ålder som båda är med på det, men även då kan det orsaka problem senare. Alla bilder som skickas från en telefon/dator till en annan så kan ju i något skede användas på fel sätt, och därför måste man vara väldigt väldigt försiktig.

Jag utgår ändå ifrån att er kompis är över 16? (För personer under 16 är det i princip olagligt att t.ex. posta nakenbilder eller bilder med sexuellt innehåll av sig själva.) Problemet om er kompis skickar bilder/meddelanden av sexuell natur till andra, okända människor som alltså inte är "med på det" är att hen i värsta fall kan bli polisanmäld eftersom det kan anses som sexuellt ofredande. Hen löper ju även risk för att det görs barnskyddsanmälan och andra tråkigheter som hen kanske inte har tänkt på. Så om hen vet att ni vet om hens vana med att sexta så tycker jag att ni skall ta ett allvarligt snack med hen om vad följderna kan bli. Dessutom kan sextandet som sagt innebära att det ännu om 20 år finns halvsnuskiga bilder (eller vad de nu är) sparade någonstans, som potentiellt kan bli väldigt obehagligt.

Antagligen är det precis som ni skriver, att det är hens dåliga självförtroende och låga självkänsla som ligger som grund för hens beteende, och ni gör nog rätt i att försöka ta tag i saken nu. Tyvärr har jag inget annat råd att ge er än att tala och tala och tala med hen, och/eller försöka uppmana hen att tala med t.ex. en psykolog eller kurator som kanske kunde hjälpa till med att arbeta upp hens självkänsla. Det är svårt att övertyga någon annan om att de är värdefulla och värda att bli älskade, men genom att finnas där, och genom att finnas kvar så kan ni visa det. Det är mycket möjligt att hen blir sur om ni tar upp dessa ämnen, men egentligen gör det väl inte så mycket om alternativet är att hen utsätter sig för dumma saker som kan få negativa konsekvenser. Ni tar ju isåfall upp saken för att ni bryr er om hen, och då hen har lugnat ner sig kanske hen också förstår det?

Försök gärna att diskutera riskerna med sextandet, men utan att vara fördömande, hen behöver nog ert stöd mer än vad hen behöver pekpinnar. Vid behov tycker jag också att ni kan rekommendera att hen skulle tala med någon helt utomstående, t.ex. med en kurator eller en psykolog.

Sköt om varann!

Tessi