Studentskiva

Hej!

Det här med blyghet är knepigt, eftersom det kan vara så förlamande att man tror att ingen lösning i världen skulle kunna rädda en. Men tack och lov är det för det allra, allra mesta inte så farligt som man själv tror just då. Blyghet är inte en sjukdom och inte något man föds med och sedan måste dras med under hela sitt liv. Utan det här går att jobba på - blyghet är till och med en personlig egenskap som går att jobba bort helt och hållet. Det är ingen dödsdom. Och knappast är det riktigt renodlad socialfobi heller. Det är sällsynt, men ordet har blivit trendigt numera och var och varannan uppfattar sig lida av det. I de allra flesta fall är det helt vanlig blyghet det handlar om.

Med det här vill jag på inget sätt förneka eller förminska att det skulle vara jättejobbigt för dig. Blyghet kan som sagt vara nästan som förlamande och det kan sätta mycket käppar i hjulet för en person att leva ett normalt liv. Risken finns nog alltid att blygheten ska förstärkas så till den vida grad att den blir sjuklig, alltså just ångeststörningen social fobi. Dagens forskning påstår att tendensen att utveckla socialfobi delvis är genetisk, men ganska lite (syns kanske som ängsliga, överbeskyddande eller blyga föräldrar - vilket ju påverkar uppfostran av barnen), och att det desto mer handlar om hur den enskilda individen tampas med livets prövningar.

Att blygheten blir sjuklig sker oftast då när man helt och hållet LÅTER blygheten styra över ens liv, då när man mer och mer ger efter för den och undviker allt fler situationer där man är blyg. Det kanske började för månader eller år sedan, kanske redan i barndomen, med en riktigt dålig erfarenhet. Man gjorde bort sig, upplevde något som väldigt pinsamt, kände stark ångest i en viss situation (kopplad till människor), skämdes, blev utskälld eller utskrattad eller något. Det blev en väldigt obehaglig upplevelse, och den naturliga reaktionen brukar då vara att försöka undvika alla situationer som på något vis påminner om det här. Människan försöker alltid undvika obehag. Men ju mer man undviker och har ångest inför olika saker, desto värre blir det nästa gång man utsätts för något liknande. Alla what if:s blir bara större och mer skrämmande i ens skalle. Man matar ångesten själv med alla de negativa tankarna, man liksom skapar den egna rädslan, föder den tills den är orimlig och oresonligt stor och tar makten över ens liv. Sätter man till på köpet stämpeln "socialfobi" i pannan på sig själv, så kan det till och med kännas som en ursäkt för att slippa kämpa.

MEN, det behöver inte gå så här för alla. De allra flesta inser att okej, det var en obehaglig upplevelse, men det går inte att undvika liknande situationer, som den som ledde till obehaget, resten av livet. Kanske har man fått en uppfostran där man ändå uppmuntras att tampas med det obekväma och överkomma hinder, kanske har man andra erfarenheter som visar att det inte blev så hemskt som man hade tänkt sig, eller så har man en tillräckligt stark självkänsla för att inte ta åt sig allt för mycket av det pinsamma/misslyckade/obehagliga. Just det här med uppfostran, tidigare erfarenheter och självkänsla sägs skydda människor från att utveckla en riktigt besvärlig blyghet/socialfobi. Så det är vad du också kan jobba med för att klara av vårens festligheter bättre.

När det gäller uppfostran, så kan du ju kanske inte göra så mycket åt det som var, men du kan studera det och lära av det. Hur brukar din familj förhålla sig till liknande situationer som den som är på kommande? Hur brukar familjemedlemmarna prata om dem innan (som något vardagligt no biggie, som något jobbigt och besvärligt, "jag avskyr sådana här tillställningar, kan vi inte gå tidigare/skippa dem" - hur talar ni om dem)? Är ni ofta ute bland folk eller är ni mera ensamvargar? Brukar ni gå tillsammans eller enskilt? Är det mycket bestyr före, som att ha fläckfria och skrynkelfria kläder, gå igenom vad man kan och inte kan säga, upprepa vad som är brukligt och god ton? Skrattar ni åt andra familjemedlemmar när de gör bort sig, eller tycker ni synd om dem länge, eller hur reagerar ni på pinsamheter? Vad anser er familj att är pinsamt?

Om du ser ett mönster som du kan tänka att förstärker blygheten och ångesten, kan du försöka bryta det? Pröva alternativa sätt att reagera, i tankarna åtminstone? Fundera bakåt om din uppväxt och uppfostran kan ha bidragit till din nuvarande blyghet? Fundera sedan vad du kan ändra på. För det är du som bestämmer, det är du som har makten! Du är inte dömd att följa samma beteendemönster livet ut, du har all rätt och all möjlighet i världen att ändra på dig OM DU VILL!!! Ingen kan låsa fast dig i det förgångna utom du själv.

Tidigare erfarenheter måste du såklart ha av olika offentliga tillställningar, happenings osv. Du har säkert talat inför klass, uppträtt på vårfester och liknande. Hur hanterade du det då? Hur brukade de gå till för din del (vad tänkte och kände du före, under och efter)? Har du tidigare försökt undvika liknande situationer? Hur har det gått? Kan du komma på situationer där det gått bättre än förväntat, kanske till och med sådana där du inte lidit av någon nämnvärd ångest? Försök att fundera vad du gjorde annorlunda då, vad som fick det att gå bra trots allt? Jag lovar och svär att du inte har enbart dåliga erfarenheter, så nu utmanar jag dig att hitta de goda erfarenheterna i minnet. Koncentrera dig på dem och INTE på de där det inte gått så bra, de där du fegat ur eller de där du upplevt det som hemskt, fastän något hemskt kanske inte objektivt hände. Det är ofta de egna tankarna som är den stora boven: man TROR att alla tittar, skrattar, pekar och tycker en massa som de sist och slutligen inte gör i verkligheten. It´s all in our heads. Igen, du är fullt kapabel till att välja vad som ska påverka dig idag, så välj med omsorg. Upprepa de goda erfarenheterna som mantran, istället för att låta dina negativa tankar hjärntvätta dig till att tro att du inte klarar av något. Du är visst stark, du är visst den som har kontroll, så låt inte dig själv övertala dig till något annat. Sätt stopp för varendaste negativ tanke! De är inte välkomna här!

Slutligen, om självkänslan. Självkänslan var inte något vi fick i barndomen (eller inte fick) och så är vi dömda att leva med den nivån resten av livet. Nej, självkänsla är färskvara och fungerar som en muskel, man måste öva och träna för att den ska bli starkare. Genom att träna självkänslan kommer du samtidigt att träna bort din blyghet, eftersom självkänsla handlar om att tro på sig själv och tro att man är värdefull, även när man gör bort sig. Tror du på dig själv, så tror du inte att du skulle vara värd att skrattas åt, hånas och förnedras. Du blir inte mindre värd bara för att du gör något tokigt, det betyder inte att du ÄR något tokigt. Att stärka din självkänsla är det som kommer att "bota" din blyghet/sociala fobi. Det kan inga mediciner göra - det finns faktiskt inte mediciner som plötsligt gör dig social, utan eventuellt bara sådana som bedövar ångestkänslorna så att du slipper bättre åt att stärka självkänslan medan ångesten håller tyst. Så snälla döm inte dig själv till ensamhet resten av livet genom att åberopa sjukdomen socialfobi, okej?

Nu har du ungefär en månad på dig att stärka dig själv så att du till och med kan njuta lite av alla festligheterna. Jo, se det som ett projekt, som att lära sig att spela gitarr, hellre än en helvetespina du ska lida dig igenom och utstå. Du inser ju att du inte kan bli bra på att spela gitarr genom att låsa in gitarren i garderoben, eller hur? Så varje dag ska du öva lite, och varje dag kommer du att se vilka framsteg du gör. Först börjar du med enkla saker, som att gå över torget med huvudet högt, genom skolkorridoren (i mitten) när det är mycket folk, se kassörskan i ögonen och le när du betalar, prata med en ny klasskompis du inte talat med förr osv. Varje dag ska du göra en lite större sak, och även om det känns förfärligt pirrigt medan du gör det, får du inte ge upp. Du kommer däremot att märka att det går lättare för varje gång, att du blir starkare och modigare - men att styrkan och modet egentligen fanns inom dig hela tiden. Du behöver bara öva upp de muskler som drar fram styrkan och modet inom dig. Men de är redan dina!

Visst kunde jag tipsa dig om både det ena och det andra för att du ska kunna genomlida studentskivan mm, men det vore ungefär som att lära dig skriva luntlappen på vristen under sockan inför provet - du lär dig ingenting av det. Du utvecklas inte som människa av att bara överleva saker. Livet är till för att levas och då kan du inte gömma dig undan det.

Lycka till, jag vet att det kommer att gå alldeles utmärkt!

Hälsar ungdomsinformatören Liselott