Totalt uppgiven

Hej Sandra - som ska vara först för sig själv i alla fall!

Oooo vad vi känner igen oss. Vi tippar på att alla tjejer som haft ett någorlunda innehållsrikt sällskapsliv har befunnit oss i åtmonstone någon av de situationer där du befinner dig nu. Alla har vi nog stört oss så intill kokpunkten på någon självcentrerad kompis - speciellt sådana som för tillfället är flickvänner - eller känt oss bortvalda av ett "bästispar". Ibland verkar det som om vi skulle ha fått rollen som publik eller side-kick, att vi antingen bara finns för att lyssna, beundra och ge tröst eller för att vara anhängare i någons lilla gäng. Och oj vad många "ungdomsfilmer" vi sett med samma tema, där ledaren ständigt har ett par ja-sägande kopior i släptåg och i slutet så ställer sig den ena eller båda av kopiorna upp och ryter ifrån åt ledaren. Det är alltså en klassiker, men vad hjälper det när man själv befinner sig mitt i det och det är frågan om de egna kompisarna...

Om vi gör en snabbanalys som amatörer av din kompis Johanna, så reagerar vi först på att hon är den klassiska flickvännen som dissar sina egna kompisar och sitt eget liv för Hans skull. Det finns den typen av tjejer - men också pojvkänner som liksom "kräver" det - som går så helt upp i sin kärlek att de glömmer allt och alla andra. Kanske bottnar det i den här dumma romantiska föreställningen många har om att kärleken är viktigast och alltid ska prioriteras. Kanske är det de stormande nyförälskelse-hormonerna som gör att de verkligen vill tillbringa 24/7 med killen (läs sedan annars det vi skrivit om det här under Information -> kärlek&sex -> Parförhållandet -> Kärleken -> Förälskelse vs. kärlek - Johanna skulle också må MYCKET bra av att plöja igenom alla de där sidorna där - och under temat Göra slut...). Kanske är hon i grunden svartsjuk och vågar inte inte vara med honom dygnet runt...

Oavsett, så inser de här tjejerna sällan innan det är för sent att de håller på att /redan har förlorat sina vänner genom att alltid prioritera pojkvännen (vi har texter under Information om det här också under samma tema som ovan). Men under förhållandet så förväntar de sig ändå att kompisarna ska vara förstående när hon hellre vill hänga med sin kille, ändå finnas där för henne trots tiden som går och trots att hon negligerar dem däremellan, orka lyssna och ge råd och tröst både när hon maler på om sin underbara kärlek och när hon har problem med den underbara kärleken... Visst, det är inte bara väldigt självupptaget och egoistiskt, det är dessutom lite respektlöst och visar att hon inte värderar kompisarna så som hon värderar killen. Och vem vill nu komma på andra plats...

Vilket leder den här funderingen till din andra problematiska situation: att Johanna och Filippa alltid väljer varandra först. Okej, de är "bästisar" och det kan ibland vara svårt att sätta flera personer där uppe på första plats på vinnarpallen - någon tenderar att trilla ner eller sitta väldigt obekvämt. Nog när det gäller tjejkompisar i alla fall. Vi tjejer verkar ha en tendens till att vilja ha en Bästis och parar ihop oss. Det gamla uttrycket att tre flickor inte kan leka tillsammans stämmer förvånansvärt ofta. Men ofta är det så att fastän bästisparet försöker släppa in andra, så får de andra spela andra fiolen - hur ohälsosamt förhållandet än kanske är för ena eller båda bästisarna. Nu till och med när Johanna dissat Filippa hur mycket som helst för Erics skull, så förblir Filippa lojal - åtminstone nu som då. Hon är också irriterad, men när Johanna vill vara kompis, så springer Filippa genast till henne glad i hågen. För det är vad vi tror att hände när hon skrev hahhaa vaddå.

En annan förklaring kan vara att Johanna ser sig själv som ledaren, men har en favoritanhängare, Filippa. Att exempelvis dela menande blickar, hemligheter och leenden med en i gänget gör att de två känner sig mera speciella, mera betydelsefulla, vi mot dem, vi är bättre än dem. Kanske Johanna då känner sig som drottningen och Filippa smickrad av att vara drottningens bundsförvant? Verkligen tvärt emot hurudan en god vän borde vara - och obehagligt, eftersom de utanför aldrig vet om de är utsatta för något inside-skratt dem emellan. Men för de två "utvalda" kan det kännas skönt och stärka vänskapen dem emellan.

Men nu när Johanna hade problem i paradiset, så vände hon sig ändå till dig. Kanske du tidigare visat dig ha huvudet på skaft och vara kunnig - eller har förmågan att trösta? Kanske var du plötsligt den Johanna vågade visa sig svag för? Visst, hon kan ha sökt uppmärksamhet av dig genom att berätta om sina problem, men det är mer troligt att hon plötsligt upptäckte att hon stod relativt ensam när hon fick problem med sexlivet. Då kanske hon inte vågade tala med Eric om det, kanske inte tyckte att hennes älsklingsanhängare skulle få en sämre bild av henne... Visst, igen, väldigt självupptaget av henne. Men också lite patetiskt.Och förståeligt.

För alla gör vi dumheter ibland - av den enkla anledningen att vi inte förstår vad det är vi gör eller varför och framförallt inte hur andra uppfattar det. I de flesta fall så uppfostrar vi alla varandra mer eller mindre omedvetet livet ut. Blir man irriterad på något eller ser när någon gör något fel, så säger vi till. Antingen direkt rakt ut eller så börjar vi undvika den personen så att hon ska förstå att hon är "i onåd". Personen kan då rätta till sitt fel, kanske be om ursäkt och lära sig något om hur livet fungerar. Men säger ingen till, så kanske hon fortsätter att helt omedveten och okunnig upprepa sitt misstag.

Så vi tycker att du borde prata med Johanna. Framförallt Johanna, men kanske ni kunde prata alla fyra. Säg som det är, att det känns som om Johanna alltid bestämmer - och att hon dissat er den senaste tiden för Erics skull. Säg hur det får er att känna er och vart de känslorna kan leda om hon inte ändrar beteende. Försök att hålla dig lugn och sansad, inte anklagande eller rosenrasande eller gråtande - då blir det bara känslosoppa och försvarande och mera anklagande av alltihopa. Säg det här för att hon är din vän och för att du försöker hjälpa henne på det här sättet. Säg det för att ge både henne och dig själv en chans till bättre vänskap. Skiter hon i dig, blir arg eller anklagande, börjar undvika och tala skit om dig, så är det ju HENNE det är fel på. Då är det hon som inte förtjänade dig. Men ge henne en chans att ändra sig innan du "straffar" henne genom att överge henne. Alla är värda en andra chans, för alla kan inse sina misstag och utvecklas.

Vi skulle kunna skriva mycket mer, men det är kö på frågorna, så vi hoppas att det här gav dig någon hjälp på vägen. Ibland är man så jättearg att det är bättre att vänta tills man lugnat ner sig, men inte så länge att man inte längre orkar ta tag i problemen.

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna