Vad ska jag ta mig till?

Hej Ad!

Äschdå vännen, det är inte kul att känna sig övergiven och ensam, och det upplever du dig vara på ett par plan samtidigt dessutom. Ja till på köpet är det sommarlov, vilket såklart inte ger samma sociala umgänge som man har under skolåret. Lägger man då till lite vanliga sommarförväntningar ("Det är nu vi är unga, det är sommar, vi borde göra äventyrliga och minnesvärda saker...") som man inte har någon att infria med, så kan det kännas riktigt sunkigt och dystert. Och det bara regnar...

Jag läste nyligen en jämförelse mellan att vara singel och att vara arbetslös och tycker att den även stämmer in på att vara "kompis-ensam": Om en arbetslös vill hitta drömjobbet, så kan hon inte bara sitta hemma i soffan och vänta på att drömjobbet ska trilla ner i famnen på henne av egen vilja. Hon måste ut och söka, anstränga sig, vara öppen för möjligheter som hon inte genast skulle ha föreställt sig, hon måste våga bjuda på sig själv och skapa kontakter. Detsamma gäller alltså också när man skulle vilja skaffa vänner/återförenas med vänner och när man önskar sig kärlek. Ingendera kommer jultomten med, för att nu riktigt förtydliga det hela.

Vi österbottningar är lite lustiga när det kommer till att ta kontakt med nya människor eller människor vi inte står nära/glidit ifrån. Vi är inte lika "styltiga" som de finskspråkiga brukar vara i allmänhet, men inte lika modigt sociala som rikssvenskarna. Och så tror jag att vi ofta tänker för mycket. "Vad ska hon tänka om mig, tycker han att jag är för si eller så om jag gör bu eller bä, skämmer jag ut mig nu, hur ser jag ut när jag säger det här, tycker hon att jag är löjlig nu, hur låter min röst nu...." Så ofta leder det till att vi antingen inte våga göra något alls eller så är vi så självupptagna att vi uppfattas som lite kalla, frånvarande, konstiga eller stela. Och vågar vi inget göra får vi såklart inte mycket kontakt heller. Och medan vi står och funderar på vad som vore rätt sak att säga och hur vi ska uppfattas, så är chansen förbi och så rusar livet och människorna oss förbi. Lite "you snooze, you lose" över oss, alltså.

För att våga ska man således kanske inte tänka så mycket. Spontanitet har i alla tider kvävts av att man tänker för mycket före, samma är det med mod, tror jag. Kan kanske jämföras med att fara och simma: står man för länge på bryggan, så vågar man till slut inte hoppa överhuvudtaget, för man hinner få för kallt. Och vadar man långsamt ut, så är det mycket möjligt att man inte vågar sig längre ut än till låren. Så hoppa! Visst, kylan kommer som en chock, precis som när man vågat öppna munnen och sagt någon avgörande sak, tex "ska vi träffas". Men väldigt snabbt vänjer man ju sig vid vattnet, och sedan ångrar man inget utan är lycklig över hur skönt det var att simma. Och nästa gång vågar man hoppa mycket snabbare, för man vet ju då att det inte var alls så farligt som man hade inbillat sig, så det går bara lättare och lättare att hoppa i plurret. Likadant är det med blyghet och kontakt. Ju mer du vågar, desto mer kommer du att våga och så går det bara lättare och lättare att komma över sin blyghet och osäkerhet.

Exempelvis blyghet är ju ändå egentligen inte egentligen en medfödd egenskap, eller vi kan alltså arbeta bort den om vi vill, så att den inte längre stör. Blyghet handlar ofta också till stora delar om en ovana, om för lite erfarenhet av att ta kontakt, vara social osv, tex för att man haft en familj som inte umgås med många eller i större sammanhang. Alternativt är blygheten emellanåt något som man ärvt genom uppfostran och hemmiljö, tex att alla andra i familjen också har svårt att vara spontant sociala, så att man inte har starka rollmodeller av det slaget. Eller att man alltid fått höra där hemma hur blyg man är, så att man fortsättningsvis tror att man är sådan (utan att komma på tanken att pröva ändra på sig). Blyghet kan till och med vara ett slags försvar för vissa. Både såklart för att det kan vara obehagligt att utsätta sig själv för andra människor (om man tex har dåliga erfarenheter från förr) och för att slippa hantera besvikelser eller andras åsikter om en som person. För de sociala, de har folk minsann åsikter om också, på gott och ont, medan de blyga kanske undgår uppmärksamheten, på gott och ont igen.

Vill man börja arbeta bort blyghet, osäkerhet eller rädsla för att göra bort sig, så kan man börja med babysteps, att utmana sig själv i småsaker som att byta några ord med kassatanten i butiken eller ringa en halvbra kompis med något svepskäl (tex låna något eller fråga något) och sedan hålla konversationen igång. Så småningom kan du kanske säga hej på chatten igen åt den där killen du gillade. Se ifall du får ett hej tillbaka. För ja, det är rätt troligt att han gav upp med dig eftersom du inte vågade göra något, inte ens ge minsta lilla uppmuntran, och hans blyghet tog till slut död på hans mod. MEN, har man en gång varit intresserad av någon, så väcks det intresset mycket lättare och snabbare till liv igen än vad man skulle skapa nytt intresse för en främling. Det kan till och med gå på sekunder, att man går från typ 10% intresse till 90% intresse bara av ett stort leende och en sekund för lång ögonkontakt. Så ge absolut inte upp! Kolla våra sidor om flirt sedan, så får du en massa idéer om vad du kan upprätthålla kontakten med honom genom sedan :)

Samma gäller din gamla bästis: varför låter du henne glida längre och längre ifrån dig? Varför inte ringa och föreslå att ni ska göra något tillsammans. Och hur tror du att hon skulle reagera om du sa att du saknar henne och gärna skulle vilja hänga med henne, för att hon betyder mycket för dig? Troligen skulle hon bli smickrad och minnas hur tajta ni var och gärna hitta på något med dig! Du kan ju faktikt också fråga om du får hänga med henne och hennes andra kompis på saker: det brukar nog ändå gå att leka tre flickor tillsammans nu när ni alla blivit större ;) Varför skulle hon bli sur på att du vill träffas mera? Eller dina andra kompisar för den delen? Både när det gäller kärlek och vänskap kan man alltså inte sitta och vänta på att den ska komma till en, utan man måste gå ut och söka den, anstränga sig, satsa något för att vinna något. Så upp och hopa nu <3

Hälsar ungdomsinformatören Liselott