Vad skall jag göra

Hej!

Äsch vännen, det låter inte trevligt att du inte känner att du har en bästis på samma sätt längre. Men vet du, tyvärr är det nog ganska vanligt under tonåren att man glider ifrån varandra, kanske växer ifrån varandra. Det behöver inte alls vara något dramatiskt, tex man behöver inte alls ha ett megagräl om något skilt eller något för att vänskapen ska bli sämre eller ta slut, utan det kan gå nästan obemärkt. Inget är egentligen fel, men det känns bara inte lika rätt längre.

Se, under våra liv, så kommer de flesta av oss att hinna ha många olika vänner, ofta under olika tidsperioder i våra liv. De här vännerna hittar vi inte bara i och med olika platser eller tillfällen, som studieorten, jobbet, fotislaget, mammagruppen osv, utan det beror lika ofta på att vi själva utvecklas som människor. Du har kanske märkt hur man kan träffa en människa och ögonblickligen (eller efter en stund) liksom bara dras till varandra och fungera tillsammans, trivs i varandras sällskap och tycker att det är givande att hänga ihop. Men samma sak kan hända åt andra hållet, bara för att vi själva förändras.

Det kan göra just att vi inte längre "klickar" lika mycket med en viss kompis som förr, kanske inte har lika mycket gemensamt, tycker att den andra inte längre är lika givande att hänga med... Ibland kan vi precis sätta fingret på varför, tex "hon har börjat festa så mycket och det vill inte jag" eller "hon känns så barnslig numera", men lika ofta bara rinner vänskapen ut i sanden knappt utan att man märker det. Man hörs bara inte lika ofta längre, planerar inte lika mycket att göra saker ihop, är inte längre den man berättar hemligheter för osv.

Lika vanligt är det då att man blir irriterade på varandra av olika mer eller mindre vettiga anledningar, kanske just grälar mer än förr. Det kan dels bero på att man helt enkelt inte är lika ense som förr, men också för att man känner på sig att allt inte är som förr. Det kanske man på något plan redan sörjer, man kanske saknar det man hade tillsammans och är därför besviken på den andra som inte längre delar samma härliga vänskap som förr. Dessutom har man ju investerat en massa tid och energi i en relation, har en massa minnen tillsammans och kanske känner varandras familjer osv. Det kan kännas svårt att ge upp det, men man kan ju inte hålla ihop med någon bara för att man en gång hade kul heller. Och tex föräldrar och andra runt en förstår nog det där, de vet ju själva hur det kan gå med vänner under livets gång. Det är lätt att tänka att det är den andras fel att vänskapen håller på att ta slut, för själv har man alltid svårt att märka när man förändras, men som sagt, det är en vanlig fas i tonåren. Och kanske är det så mänskligheten är uttänkt, att när vi inte längre får det vi behöver av andra, så börjar vi störa oss på dem för att istället ge oss ut och hitta nya relationer som känns givande och bra?

Det här med att vänskaper tar slut är alltså helt naturligt och händer de flesta av oss. Det är få som fortfarande är bästis med sin barndomskompis när de är vuxna. Men sådana här förändringar brukar ske oftare än annars under livet just mellan 7:an och 8:an, av någon anledning. Folk kan förändras rätt mycket just då, det är tex också vanligt att tonåringar i den åldern slutar med hobbier de hållit på med sedan barnsben eller börjar tycka att det är kul att festa eller upptäcker det motsatta könet på allvar eller byter klädstil osv. Det är som om många skulle ta ett skutt i utvecklingen någonstans där under vårterminen på 7:an och höstterminen på 8:an. Och plötsligt kanske man inte längre passar ihop med den/de man hängde med tidigare. Kanske är det något nytt man söker, tex folk som tycker på ett nytt sätt eller håller på med något som intresserar en själv eller som befinner sig på samma utvecklingsnivå som en själv. Det kan tex vara så att man börjar bli sugen och nyfiken på att dejta och bli kär, och så börjar man söka sig till sådana som redan har pojkvänner. Är den gamla kompisen då inte lika intresserad av killar ännu, så kanske hon lämnar efter.

Jag gissar att ni håller på att glida ifrån varandra, och kanske är det meningen så. Visst kan det här vara tillfälligt också, så att ni hittar tillbaka till varandra någon gång i framtiden. Men du ska ju inte lämna ensam tills dess heller, så nu är det bara att putsa av de gamla så-här-gör-man-för-att-få-nya-vänner-kunskaperna som du lärde dig redan i sandlådan på dagis. Du kommer att stå inför den här situationen många gånger under livet ännu, tex när du börjar i en ny klass efter högstadiet, när du börjar ett sommarjobb, blir mamma osv. Det kommer stunder där du står ensam och ska själv söka kontakt med nya potentiella vänner, söka någon att "klicka" med. Och du verkar ju ändå ha andra personer du kan hänga med, andra vänner?

Kanske det också kan hjälpa att släppa den där "bästis"-tanken, alltså att alla på något vis borde ha en person de är BÄST kompis med. Det är typiskt tjejer, speciellt yngre tjejer, att vilja para ihop sig två och två och vissa har till och med två att "leka tre flickor tillsammans". Men det brukar mildras med åren och många kan sedan ha en god vän från ungdomstiden, en god vän på jobbet, en god vän att jogga med, en god granne osv, alltså antingen många goda vänner eller olika bästisar i olika situationer.

Men som sagt, it´s not the end of the world och kanske det här istället öppnar upp för många nya, givande bekantskaper? Det här kan bli en supersommar!

Kram, Liselott