Vänner i föehållanden

Hejsan!

Tack för att du skrev in, du har ett fint sätt att uttrycka dig och verkar vara väldigt medveten om dig själv och dina tankar/känslor. Det kan ju vara på gott och ont det också, men mest tror jag nog att det är på gott :) För om vi är medvetna om våra inre processer så har vi också lättare att hantera dem på ett mera konstruktivt sätt än annars.

Jag känner igen mig i mycket av det som du skriver, så jag kommer antagligen ta en lite mera personlig vinkling i detta än vanligt, hoppas det är okej – se det som ord från en vän.
Jag har i perioder upplevt ett liknande vemod och vånda inför att träffa mina goda barndomsvänner, fast de är bra människor. För mig har det inte handlat om att de skaffat partner, utan mera om att de har skaffat barn och lever kring det stadiga familjelivet, vilket jag inte alls är intresserad av att göra. Så man kan säga att intressena har gått isär, och då har jag ibland känt ett liknande utanförskap och underlig ”hämndlystenhet för det vilda livet” som du.
Det som har hjälpt mig att någorlunda överkomma detta så är att tänka på följande:

1) Tid. Dra dig kanske inte undan men låt dig ha alla de känslor som du har – en sorgeperiod. Det är okej att ha också dessa svåra känslor. Att låta sig själv vara arg, ledsen, svartsjuk och sörja att saker inte är som förut. Tiden läker, och det är modigt och lärorikt att möta känslorna samtidigt som det också är bra att du rationellt förstår och kan se och känna värmen av att dina vänner ännu älskar dig och vill dig allt väl. Det här är en besvärlig bit av när man blivit vuxen, och det kan ta en stund att navigera.
Men sen kommer det ofta också ett annat hopp med tiden – när ett par är nyförälskat spenderar de jättemycket tid tillsammans och går nästan helt upp i varandra så att de blir svåra att nå åt som individer, men med tiden så blir de (om allt går bra) sina egna personer igen med egen fritid, trots tvåsamheten.

2) Att hitta nya vänskaper som också de bryter normer man själv inte vill/kan vara i just nu. Att hitta nya sammanhang. För mig har det hjälpt jättemycket att hitta också andra kompisgäng att hänga med, som strävar efter mera liknande grejer som jag gör i nutiden och har mera tid att göra aktiviteter. Det balanserar hela vänskapssystemet ganska bra. Mina barndomsvänner kan då vara den djupare tryggheten – de som alltid har känt en och vet alla ens awkward phases. Det är väldigt värdefullt att ha, och jag är glad att jag har dem kvar. Men så har jag också mina nyare vänner som jag kan hitta på mera spontana och ”galna” saker med. Det finns inte en person som kan ge en allt – inte ens en partner – man behöver olika typer av människor i sitt liv för olika behov. Fundera en stund vilket grundbehov i dig det är som inte blir mött just nu? Känner du dig sedd och förstådd? Känner du dig lyssnad på? Känner du dig älskad? Har du någon som är villig att komma med dig på små äventyr? Har du någon som du kan prata om abstrakta och filosofiska tankar med? Finns det något sammanhang i ditt liv där du får vara sprallig, lekfull och fånig?

Sök att blanda upp det umgänge du har med andra, försök hitta människor som också har andra strävanden än ”normen” – det behöver inte nödvändigtvis vara på samma sätt som du, men ibland kan man hitta många likheter i det att man är olika!

Det finns andra i Österbotten som känner liknande som du, och som vill liknande saker, men faktumet kvarstår nog också att det finns en ganska stark norm av tvåsamhet och ”villa, vovve, volvo” här i våra trakter (inte för att det i sig är något fel med det, men du vet vad jag menar).

Bra att du börjat hitta sammanhang på andra ställen i världen också, för det var något av det första som dök upp i mitt huvud när jag läste din text – du kanske skulle behöva resa bort ett lite längre tag, typ backpacka, eller jobba på någon annan plats. Detta för att få perspektiv, och ifall du reser ensam så kommer du både närmare dig själv och din kärna, samt pushas till att också komma mera i kontakt med andra resande i området du besöker – som kanske också är ute efter liknande kontakt som du. Det är inte alltid en dans på rosor att vara på resande fot en längre period, men det kan lära en jättemycket och vara av hjälp för en sökande själ.

3) Försöka att så småningom radikalt acceptera läget med dina gamla vänner för vad det är i nuläget eftersom det inte går att göra något åt den saken, allt du kan försöka göra är att ta hand om dig själv så gott det går.

Andra tankar som kom upp i mig när jag läste din text:

Det är bra att du är medveten om att djupt inuti dig spökar också en sorg över att själv ännu inte har upplevt hur det är att uppgå i en gemensam förälskelse med någon. Då kan det kanske också vara svårare att förstå hur det blir så för andra. Jag tror dock på basis av din text att detta inte är hela frågans kärna (även om det säkert inverkar mycket), eftersom du också överlag verkar vara en utforskande typ som även OM du hade en partner inte skulle ändra på just den livsnyfikna aspekten av dig. Att ha någon vid din sida som ville utforska tillsammans med dig skulle kanske mera vara en fin bonus, inte något som skulle släcka den glöden eller ”kompensera” för någon bit av dig.

Det är som att du beskriver en sorts gnagande känsla inuti dig, en energi som vill ut, nån sorts existentiell klaustrofobi när du frågar dig ”är det här allt livet är?”. Jag vill påminna dig om att försöka öva på att se de också de små miraklen i vardagen för att åtminstone för en stund stilla dessa tankar, exempelvis genom att spendera tid i naturen. Du är ju bra på att skriva, så detta kan kanske också vara ett sätt att låta energin få ett utlopp.

Du skriver ”Känner mig utsatt i min längtan efter något helt annat och vågar inte erkänna denna längtan för någon, för tänk om jag inte uppnår det jag vill? Då framstår jag ju som världens misslyckande”. Det kan kännas väldigt svårt att berätta för någon om sina drömmar och sin längtan, speciellt ifall det skiljer sig mycket från majoritetens. Man kan känna sig rädd för att de inte kommer förstå, eller rent av tycker att man är lite dumdristig. Men samtidigt så ger man ju inte heller någon möjligheten att förstå en om man inte berättar! Jag tror inte att någon kommer se dig som ett misslyckande, oavsett hur det går med det som du drömmer om nu. Du skriver själv att exempelvis din vän E är väldigt inkännande och vill ditt bästa. Försök som ett tankeexperiment att svänga på det hela – skulle du tycka att E var ett misslyckande om hon berättade om en livsdröm för dig, som sen inte skulle bli sann? Knappast :) Kanske skulle du istället uppskatta att hon hade förtroende för dig, och vågade berätta om en sån personlig sak. Och hey, värt att komma ihåg – ibland visar det ju sig också vara en ”blessing in disguise” om vi inte får som vi vill – men det kan visa sig först senare.

Det här blev nu ett väldigt långt svar så jag ska börja avrunda, men jag hoppas att det i alla fall hjälpte lite grann att dela dina tankar med någon.
Jag önskar att du hittar det du söker! Fortsätta våga utforska, utmana och vara dig själv!

Kram, Kix