vänner och drömmar

Hej mlin!

Tack för din fråga! Vi tror att många känner igen sig i den - vi gör det också för den delen! Vi ska försöka svara vad vi kan utgående från egna tankar och erfarenheter (och lite kurser i ungdoms- och utvecklingspsykologi) och hoppas att vi är till hjälp! Åtminstone med att berätta att du inte är ensam om de här känslorna av att kanske inte riktigt räcka till alla gånger!

Kanske är det en helt naturlig grej hos dagens människor att pendla mellan bättre och sämre självförtroende? Kanske älskar många av oss oss själva och har en bra grundtrygghet, men har samtidigt egenskaper som vi inte är så nöjda med? Kanske påverkas vi mycket av alla åsikter om hur vi borde vara, i allt från tjejmagasin till kompisars snack? Dessutom har vi sämre och bättre dagar (vissas självförtroende kan tex påverkas av PMS). Och nu som då händer små eller stora saker som "sänker" oss igen, typ att vi provar kläder som inte passar, får tunghäfta när vi ska försöka vara sociala eller läser om någon riktigt lyckad tjej. För de flesta av oss går nog både livet och självförtroendet i vågor. Eftersom ingen kan ha ett toppen-självförtroende hela tiden, så är de här vågorna kanske bara något vi måste lära oss att leva med. Och med tiden ser vi att efter vågdal kommer alltid topp och att det på det hela taget är riktigt okej. Att VI på det hela taget är riktigt okej!

Du hör till de lyckliga som i grund och botten tycker om dig själv, har en stadig grundtrygghet OCH dessutom har förmågan att hitta tillbaka till din självkänsla och stoltheten över dig själv(när du sitter ensam och filosoferar). Det är det långt ifrån alla som kan, speciellt i tonåren. Så du har väldigt goda grundförutsättningar, faktiskt. Kanske bara lite väl höga krav på dig själv ibland - precis som de flesta andra tonåringar (och för många vuxna också, för den delen)? I våra öron låter det som om du fixerar lite onödigt mycket på allt det du inte är, men skulle vilja vara? Som om du kanske skapat dig en bild av hur du borde vara - och när du inte slipper upp till idealbilden alla dagar, så blir du ledsen och sjunker ner i en dal?

Och som ett tillägg till det här: kanske tvivlar du på att dina vänner tycker om dig lika mycket som du tycker om dem, för att du tycker att de borde kräva andra egenskaper av dig - alltså att DU borde vara annorlunda för att de ska kunna tycka om dig och uppskatta dig? Du kanske alltså inte ens har några bevis för att de tycker mindre om dig som du är? Vi gissar på att det är precis tvärt om: att DE har lättare att acceptera dig som du är och tycka om dig för den du är än vad du själv har?

Vi har ett utprintat citat här på väggen i kontoret som beskriver det här på pricken: "Nothing screws us up more in life than the picture in our heads of how it is supposed to be". För faran är när man är där nere i vågdalen att man fyller hela skallen med de där negativa tankarna och känslan av att inte vara bra nog, börjar älta och tjata med de här tankarna, börjar hacka ner på sig själv och helt enkelt hjärntvättar sig själv till att tycka sämre och sämre om sig själv. Det beror bland annat på hur mycket man skäller på sig själv när man vid ett tillfälle inte lyckades vara så bra som man önskade, när man grämer sig och är "efterklok" ("Jag borde ha gjort så och så istället..."). Oftast är den största fienden man har just de egna tankarna!

Följaktligen är vårt första råd att dra ner på dina förväntningar på dig själv. Oavsett vad det gäller när man vill utveckla något eller bli bättre på något, så är det bättre att börja med låga förväntningar och små delmål - och alltså rätt lätt överträffa sina mål - än att upprätta ideal och drömbilder som kan kännas omöjliga att nå (och oftast är det också). För det handlar ju kanske också om att kunna acceptera sig själv, den person som man är på riktigt. Det betyder inte att man inte alltid ska försöka utvecklas som människa och bli bättre på det man önskar, men att man inte ska vara missnöjd med det man redan är och har. Så sänk ribban. Exempel: sträva inte efter att säga något riktigt smart och roligt när du är med kompisarna för att imponera på dem så att de ska vilja vara med dig. Satsa hellre på att skratta med när andra skrattar, slappna av i att mera lyssna än att tala och mysa i att bara vara tillsammans med dem. Ta små steg, tex att hellre fråga kompisarna om saker än att själv komma på något häftigt att berätta eller skämta om. Folk tycker om att prata om sig själva och blir smickrade när du tycker de är intressanta eller har värdefulla åsikter. Uppskatta de människor du har runt dig istället för att sukta efter människor du inte ens känner. Livet är ingen tävling om vem som är kompis med flest intressanta människor när hon dör.

Och fastän du inte skulle skriva en världsförändrande bok, så betyder det inte alls att ditt liv skulle vara bortkastat eller värdelöst, eller hur? Visst ska man drömma, men vad man själv är värd som människa ska inte vara beroende av huruvida man uppfyller drömmarna eller inte.

Försök att acceptera din grundpersonlighet, den du är innerst inne, anser vi. Kanske du inte är den mest sociala och utåtriktade människan i världen. So what? Det betyder inte att du är "fel" på något vis. Visst verkar det som om det är de sociala och utåtriktade människorna som kommer längst här i världen och att det alltså ju verkar vara de egenskaperna som är de mest eftersträvansvärda. Men förutom att alla inte kan vara den som syns och hörs mest (har du märkt att de ofta är ganska självupptagna också?), så är det inte heller hälsosamt att försöka gå för långt ifrån sin grundpersonlighet. Du kanske är en mera lugn och lite tillbakadragen typ som det tar en stund för att smälta och öppna upp - då blir det ju bara fel och fejkat ifall du försöker kämpa dig till sprallighet och öppenhet? Kanske är det just det som händer när du käner att du stakar dig och känner dig krystad med kompisarna? Det är skillnad på att försöka utvecklas som människa och att försöka pressa sig själv att bli någon man inte är.

Vårt andra råd till dig är därför att inför dig själv försöka beskriva dig själv sådan som du är. Men använd positiva ord för att beskriva dig själv och försök att se det goda även i de egenskaper som du tycker att är mindre önskvärda. Självkännedom brukar stärka självkänslan. Tex om din tystlåtenhet: När du väl öppnar upp visar det att den personen förtjänat ditt förtroende, att du genom din relativa tysthet ger andra rum att prata och att du kanske är en god lyssnare, att du inte säger en massa onödigt tjafs bara för att verka cool eller fylla varendaste sekund med prat... Lås dig ändå inte vid dina egenskaper, tex att bara för att du är tystlåten betyder det inte att du alltid måste vara tyst eller att du inte skulle kunna säga saker som andra uppskattar. Alla kan alltså utvecklas och förändras, men gör hellre något gott av det du har än att sträva efter din egen motsats. Och släpp inte dina redskap för att hitta tillbaka till din egen självkänsla, självälskande och grundtrygghet! Att "hitta tillbaka till dig själv" kommer du att ha nytta av livet ut!

Hoppas vi kunde vara till hjälp! Skriv in igen om du funderar på något mera! Stoooor kraaaam, hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Lena