Jag har haft en tjejkompis som jag umgåtts med sedan vi var mycket små. Vi har gått till samma dagmamma, dagis, låg-, högstadie och gymnaisum och det är egentligen först nu som vi bor på olika ställen på grund av högskolestudier för min del...
Vår kontakt har bara blivit sämre och sämre upplever jag och den har blivit ganska konstig. Eller ja, konstig och konstig men jag vet uppriktigt sagt inte längre hur jag ska prata med henne... De känns som om jag inte känner henne längre?
Jag har funderat väldigt mycket på vår relation om varför den börjat se ut som den gör, och jag har även mått väldigt dåligt och känt mig som en dålig vän.. Jag har åtskiljiga gånger tänkt prata med henne men de har liksom inte gått? Jag har inte kommit på hur jag ska börja eller vad jag ska säga.
Nu känns de även som om hon mer och mer tar avstånd. Jag mår bara så dåligt över tanken att de kan ha varit jag som sabbat vår vänskap, kanske jag gjort något fel...
Då när jag bodde hemma höll jag mig ganska aktiv med ett stort intresse för musik, vilket tog mycket av min tid. Kanske var det här jag gjorde fel, att jag inte satsade tillräckligt med tid på vår relation?
En annan sak var när vi började högstadiet. Snabbt hittade hon sig ett flickgäng medan jag var ganska vilsen och visste inte riktigt vem jag skulle hänga med. De gjorde att jag så småningom "gick runt" och hände med flera grupper under rasterna, de kunde vara upp till 6-7 st. Jag upplevde en känsla av att jag inte ville vara i vägen för henne och försökte väl därför hitta andra kompisar att hänga med. (Ni vet flickor har ju sitt snack som dom kanske inte vill att killar hör)
Jag var nog vilsen rätt länge och det tog mig nog till gymnasiet innan jag någorlunda började hitta mig själv.
En annan sak som jag länge gick och funderade kring var att ifall jag ville hitta på något med några andra blev det oftast så att vi stannade hemma. Medan hon andra gånger kunde umgås med dem jag hade tänkt på och då gick det nog att ha med en kille (inte jag då).
Det låter som om jag skulle vara en avundsjuk tonåring och det vill jag inte vara men ja vad ska jag göra?
Ursäkta att den här frågan blev lite rörig, det är så lång tidsperiod och svårt att sätta ned i ord det jag tänker på.
Våra föräldrar är kollegier och goda vänner och jag vill också kunna vara god vän men de blir bara så konstigt då vi umgås upplever jag. Är jag en dålig vän? En som inte vet vad han ska göra
Hälsovårdare och sexualrådgivare Tessi svarar
Hej.
Med tanke på din ålder så är det nog ganska vanligt att det är just under den perioden du/ni befinner er i just nu som kompisrelationerna förändras mycket. Precis som du skriver så påbörjar man kanske studier på en annan ort och flyttar ifrån varandra. Det kan betyda att man "tappar bort" vissa kompisar, ibland för en kort tid men ibland också helt och hållet.
Det viktigaste tycker jag ändå, det som får mig att tänka att det inte handlar om att du skulle vara en dålig vän på något sätt, är ju att du fortfarande har henne i dina tankar och saknar er vänskap. Skulle du verkligen vara en dålig vän så skulle du knappast bry dig om det.
Jag tycker att du helt kallt skall försöka ta upp kontakten med henne pånytt. Fråga om hon vill komma på kaffe eller träffas och göra någonting. Det behöver ju inte vara så avancerat eller uppstyltat. Vänner träffas ju liksom. Du kan ju säga som det är - att du saknar hennes vänskap och att du skulle vilja ses. Det är ingenting konstigt med det. Ibland kan det kännas lite stelt då man träffar en kompis som man har varit väldigt nära förut men inte har umgåtts med på ett tag - men oftast brukar det gå över ganska snabbt då man sen äntligen träffas eftersom man då kommer ihåg varför man blev vänner och hur mycket man tycker om personen, även om man kanske just då lever ganska olika liv.
Jag tycker inte att du skall vara blyg för att ta kontakt med henne. Du har sist och slutligen ingenting att förlora på att vilja ha hennes vänskap - och OM hon inte skulle känna likadant så säger det mer om henne än det gör om dig. Visst gör det ont om nån visar tydligt att de inte vill ha ens sällskap, men isåfall är det ju hon som är en "dålig kompis" inte du.
Jag vill tro att det ändå alltid lönar sig att berätta för människor hur viktiga de är för en, då har man iallafall gjort allt man kan.
Lycka till!
Kram
Tessi
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar