Vill hjälpa min kompis

Hej :/!

På basen av det du skriver i hemliga rutan är mitt svar: JA, det låter absolut som en ätstörning. Flera detaljer i din text är typiska för en person med ätstört tankemönster. Även de som inte verkar ha ett uttalat mål, som att fånga drömkillen eller prestera inom skönhet eller nå en målvikt. Ätstört beteende kan också ofta kamouflera sig som ett livsstilsval, som att äta rent, ekologiskt, vegetarianskt - speciellt numera då sådana här kostlivsstilar blivit allt trendigare. Allvarliga varningstecken borde man alltså ta på allvar och då är vikten bara ett av tecknen, medan sådant som onormal trötthet eller svaghet, glåmighet och håglöshet, påtvingad glädje, svårigheter att äta i sällskap - eller helt undvikande av sällskap - och rastlöshet kan berätta betydligt mer om hur någon mår. Man kan trots allt ha en allvarlig ätstörning utan att vara underviktig, eftersom man kan vara undernärd och ha näringsbrister som allvarligt påverkar både hälsan och humöret trots att det inte syns utåt.

Tyvärr är det ofta så att många ätstörda personer gör sitt allra, allra bästa för att inte ens de närmaste och käraste ska förstå hur det är ställt, ana oråd. För samtidigt som en ätstörd nog på ett plan kan förstå att hon inte mår bra och att hennes livsstil är skadlig för henne själv, så kan hon ha en tvingande känsla av att hon inte är värd bättre än så, att hon är tvungen att bli smalare. Skulle hon berätta sanningen, eller om någon nära skulle få reda på det, så skulle hon kanske tvingas att sluta, tvingas äta, tvingas bli frisk. Det kan kännas som ett hot, som ett misslyckande.

Det är också ett vanligt skede av sjukdomsprocessen att faktiskt inte vilja slippa ätstörningen. Dels för att det under ett tag av sjukdomen faktiskt känns euforiskt, upplyftande - man kan få en kick av att se vikten rasa och märka resultat. Dels för att har man dessutom något slags livsåskådning, livsstilsval eller annan övertygelse som spelar in, så kan det kännas nästan spirituellt, andligt, att leva enligt de regler man själv satt upp åt sig. Så tyvärr är det vanligt att dölja sin sjukdom även för bästisar, ljuga och förneka, smita undan och försöka övertyga om att allt nog är bra, att man är glad, lycklig och frisk. 

Min åsikt är att din vän nog redan har en ätstörning - den kan ha varit sämre och bättre i perioder, men detaljer i hemliga rutan tyder nog på att det stupar brant nedåt nu. Så jag skulle be dig att antingen försöka förmå henne att skaffa hjälp eller direkt skaffa hjälpen åt henne. Nu har jag ju ingen aning om vilken typ av tjänster för ätstörningar och psykisk ohälsa ni har i er närhet, men de uppgifterna borde man nog få från staden/kommunen. Var den sanna vännen och ta hennes sjukdom på allvar. Ärligt talat, bry dig mindre om vad hon säger och tycker och mer om hur hon mår, och se till att hon verkligen blir kollad.

Hälsar ungdomsinformatören Liselott