Yolo

Hej Yolo!

Vojdå vännen, jo vi känner precis igen situationen. Vi har också haft kompisar som så fullkomligt uppslukats av sina pojkvänner och lagt all tid på dem att de inte "hunnit" med sina kompisar. Och vi har sett hur det gick sedan, när den där tjejen sedan plötsligt dumpas och står där övergiven när de gamla kompisarna hittat nya kompisar, nya liv, kanske egna pojkvänner. Knappast gör nu kompisarna om samma misstag som hon gjorde och dissar sina nya kompisar för pojkvännens skull, men de kanske fyllt sina liv med andra människor än den där kompisen som en gång "övergav" dem för kärlekens skull. Det är farligt att satsa allt på kärleken - man kanske förlorar bitar av sitt eget liv.

Ändå är det tyvärr rätt vanligt, även bland vuxna, men speciellt bland tonåringar. Kanske för att ingen berättat om de troliga konsekvenserna - vi får ju tyvärr inte undervisning i kärlekens ädla konst i skolan - eller för att de tror att det inte ska hända dem, att just de och deras kärlek är annorlunda... Kanske är det så att vi har en lite förvriden uppfattning om hur kärleken "borde" vara, just tex att det inte är riktig kärlek ifall man inte vill och gör allt för att tillbringa 24/7 med älsklingen, att något är fel om man inte dör av saknad så fort man är ifrån varandra någon längre stund. Men att vara så fastväxt i sin partner är inte alls hälsosamt, inte för en själv och inte för förhållandet heller. Vi tar ett mycket enkelt men farligt exempel: vad ska man då prata med pojkvännen om, om det inte hänt något i ens eget liv? Risken är att man får tråkigt tillsammans om förhållandet inte får någon input utifrån! Vi har skrivit en hel del om det här på infosidorna om Parförhållandet, så du kunde kanske be din kompis att gå och läsa där? 

Vi har också erfarenheter av de där kompisarna som inte kan prata om annat än vad älsklingen sagt och gjort och hur underbart de har det tillsammans - och som inte är intresserad av vad andra säger eller av andras liv. Fastän de borde göra det just tex när det är frågan om enda tjejkompisen. Och de människorna brukar bli tråkiga att hänga med i längden - och känslor som avundsjuka och ensamhet kan förgifta mycket - och brukar kännas rätt så egoistiska och självcentrerade. Men vissa har tydligen fått för sig att när man är kär, så är det kompisens plikt att vara ens "spegel". Genom att berätta allt för kompisen, så bekräftar man sitt eget kärleksförhållande och det blir mera verkligt då. Att det är kompisens plikt att lyssna, eftersom hon ju borde vilja ens bästa. Sällan tänker de på att ett vänskapsförhållande alltid måste gå jämt ut, att det på längre sikt måste bli ett rättvist ge och ta, annars blir det obalans och förhållandet antingen brakar ihop eller rinner ut i sanden. Man är inte kompis med någon som man bara måste ge och ge och ge åt och bara lyssna och lyssna och lyssna på. Så kanske det är dags att säga till åt henne på skarpen? För faktum är att du troligen skulle ha försvunnit för länge sedan ifall du hade andra kompisar att hänga med istället. Säg som det är, att du känner dig uttnyttjad för att du bara duger på rasterna och att hon är en dålig vän nu. Kanske får den kallduschen henne ändå att vakna upp, även om hon kanske försvarar sig genoma tt bli arg först, kanske anklagar dig för något i sin tur osv - folk brukar kunna reagera så när de har dåligt samvete för att de insett att de gjort något fel.

Vi förstår att du kanske drar dig för att stampa med foten nu, just för att du inte har någon annan att hänga med. Vi förstår att det inte känns så lätt i en liten skola att hitta nya kompisar, men vet du, det är ändå inte alls omöjligt. För se, dels kanske det är ett bra tag sedan du försökte få nya kompisar, tex senast då när ni började sjuan. Men folk förändras ofta maaassor under högstadieåren. De kan ha utvecklats till underbara människor. Men det kan vara lite svårt att inse, för ofta bildar vi en uppfattning om folk när vi först lär känna dem, tex i början av sjuan, och sedan håller vi dem i samma fack resten av högstadietiden av gammal vana, utan att "ompröva" dem, utan att riktigt bry oss om att lära känna dem på nytt. Mycket av det vi vet om folk är bara våra egna fördomar och förutfattade meningar, men bland alla de där "går inte att bli kompis med" kan mycket väl gömma sig en eller flera nya riktigt goda kompisar.

Så som vi ser det har du tre val. Antingen så säger du till på skarpen åt kompisen och hon kommer ur sin självfixerade inställning till dig och blir som folk igen. Eller så söker du nya kompisar - vi LOVAR att det finns någon runt dig som du verkligen skulle trivas med (kanske tom en kille - numera kan ju nog killar och tjejer vara goda kompisar). Eller så sitter du kvar och känner dig ensam och övergiven. Fast en fråga: hur tror du att din kompis skulle reagera om du inte längre hängde med henne på rasterna? Se, hon får ju ha det som hon vill nu medan du hela tiden finns där för henne när det passar henne - inte lär man ju sig någon livsläxa av det.

Lycka till, hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna