Bör dejta andra ?

Hej....!

Det här med att vara kär i någon man inte kan få är väldigt vanligt. Jag menar på inget vis att låta nedlåtande eller något nu, snarare kan det finnas en tröst i det jag nu kommer att förklara ur utvecklingspsykologin. Se, vi utvecklas i vårt kärleksliv (och sexliv också) som om vi skulle ta steg efter steg på en trappstege. På samma sätt som att ett förhållande oftast utvecklas från blickar till prat till hålla hand till kram till puss till kyss till hångel osv, så utvecklas vårt känsloliv på ungefär samma sätt. Klart att det är individuellt, men i stora drag följer vi ungefär samma stege, vilken delvis hänger ihop med åldern (men inte alltid eller för alla). Det förklarar också varför det inte är smart att en 12-åring råhånglar eller går till 3rd base, det är helt enkelt för tidigt och få 12-åringar är mogna för det.

Under kärlekslivets utveckling så brukar man ofta i något skede under tonåren bli förälskad i någon "ofarlig" person som man alldeles säkert inte kan ha en konkret chans att få, så som en lärare, en gift man, en äldre kille, en kändis eller till och med en fiktiv karaktär (som en karaktär i en film eller TV-serie). Då får man pröva på och njuta av alla fjärilarna i magen, lyckohormonerna, fantasierna och drömmarna - utan att behöva ta hänsyn till riskerna ett kärleksliv även ofta för med sig, som nervositeten inför första kyssen, svartsjukan när han ser på någon annan eller till och med att få sitt hjärta krossat. Trappsteget efter brukar vara att bli kär i en verklig person i ens närhet, som man faktiskt kan bli tillsammans med och som man har en chans att ta de där mera sexuella trappstegen med. (klart att jb är verklig, men kalla fakta är att han är ouppnåerlig, så med verklig menar jag alltså här tex en jämnårig i samma by/stad som en själv, som man kan träffa irl, röra vid osv)

Men det händer sig också att en del lämnar på det här kär-i-en-kändis-trappsteget. Kanske beror det delvis helt enkelt på gammal vana, att man bara fortsätter i samma tankespår som man gjort sedan länge. Tex hör man en kärlekslåt brukar det vara just honom man tänker på först, och att bryta en gammal och stark vana kan vara lite svårt. Ibland kan det ju bero på att man helt enkelt inte hittat någon än att byta ut kändisen mot, så i brist på bättre tar man de gamla vanliga tankarna. Men det kan även bero på att det välkända är tryggt och kontrollerbart. Ofarligt. Att börja tänka på en verklig kille som man skulle kunna ha ett verkligt kärleksliv, ja klart att det kan vara skrämmande. Antingen så skrämmande att man föredrar att vara singel, alltså ställer in hela sitt liv för att slippa obehaget att konfronteras med sina rädslor - alltså inte bli förtjust i en verklig kille - eller skjuter upp obehaget genom att inte tycka att någon annan duger, alternativt idealisera singellivets fördelar.

Men ingen förälskelse håller för evigt. Se, det är skillnad på förälskelse och kärlek också. Här kan du läsa mer om det, men kortfattat så är förälskelse egentligen mera ytligt och flyktigt, kanske har den börjat med att man attraheras av någons utseende och förälskelsen är mera himlastormande rosenrött. Kärlek däremot är mera stadig, vardaglig, djup. Förälskelsen går för det mesta över på 2 veckor - 2 år i ett förhållande, men vissa faktorer kan förlänga förälskelseperioden, tex distans eller andra hinder för att utveckla förhållandet vidare till nästa trappsteg. Men all förälskelse går över förr eller senare. De mera akuta endorfinkickarna dör bort och tanken är att man ska få tex mera oxytocin i och med den fysiska kontakten med den man älskar. Är man i ett riktigt förhållande är det nu det brukar visa sig om det BARA var förälskelse eller om det finns en tillräcklig grund där som man kan bygga de stadigare och djupare kärleken på. Ofta tar det slut när förälskelsen svalnat, antingen just för att det inte var mer än så, eller för att man tror att det är kärleken som dött, fastän det var bara den fasen i relationen som tog slut. Forskning påstår att ett av fem förhållanden klarar av att utvecklas förbi den här krisen.

Översatt till att vara kär i någon man inte kan få, så nej, inte heller en sådan förälskelse varar för alltid. Ofta kan det även bero på att vårt undermedvetna/instinkter/grundläggande drift att utvecklas vidare pushar oss att våga oss på nästa steg på kärlekstrappstegen. Som nu, att du tänker högt att du borde börja dejta. Kanske är det helt enkelt ditt undermedvetna, din utveckling eller vad man vill kalla det, som är redo för nästa steg? Det kan kännas ovant och främmande, och därmed troligen skrämmande och osäkert, men trösta dig med att det är helt naturligt, till och med nästan obligatoriskt att vara nervös i det här skedet. Alla är vi dessutom nybörjare i början och ingen kontakt/dejt/intresse är det andra likt, så man KAN faktiskt inte veta exakt hur det kommer att gå till eller hur man borde bete sig i olika situationer. Akta att du inte använder ursäkter för att ge dig in i dejtandets värld - du kan ju nog vara självständig och inte behöva någon fastän du dejtar eller bryr dig om någon ;). Meningen med kärlek är ju inte ½+½=1, som i kärlekslåtarna, man är inte en halv människa utan kärlek. Utan 1+1=2, tillsammans blir man så mycket mer - men är alltså inte mindre utan att kompletteras av någon annan. En annan vanlig fälla är också att inbilla sig att man sviker den man så länge varit förtjust i på distans, som om den förälskelse man kände skulle bli mindre värt av att ta slut. Men glöm det. Ingen kärlek är bortkastad och den var en viktig del av den historia som är du. Men det är troligen dags för nästa kapitel nu.

Så modigt bara, vännen! Det är nog meningen att du ska börja nosa på nästa steg i trappan nu. Alla går igenom det här förr eller senare, it´s not gonna kill you :-*

Hälsar ungdomsinformatören Liselott