I början var livet verkligen som en dröm, men så märkte jag att han ändrades, blev mera negativ och mådde dåligt. Vi har alltid kunnat tala med varann om allt och jag bad honom söka hjälp vilket han senare gjorde efter några samtal till hans föräldrar. Var orolig eftersom han börjat dricka mycket mer än normalt och nästan aldrig var på gott humör. Så kom väl vändpunkten då han tänkte ta sitt liv men istället blev inlagd på avdelning.
Vi hade beslutat oss för att vi tänker inte låta detta förstöra vår förhållande. Vi träffades som vanligt och tog en dag i taget.
Så kom stressen då jag börjat gymnasiet med långa dagar och lite fritid. Trodde ångesten skulle ta död på mig, och några dagar före jul då han skulle åka hem fick jag en panikattack som följd av all obearbetad stress under halvåret som gått. Gick hos psykolog och det böev bättre. Så var jag tvungen att byta psykolog men gillade inte alls den nya och slutade.
Så dog en nära släkting till mig och det var enormt tufft. Min pojkväns mående blev bättre och kände mig lugn för jag visste att han får den hjälp han behöver.
Så kom ångesten tillbaka. Kunde inte prata med mina förälrdrar om min pojkvän eller fråga om han fick komma och hälsa på vilket ledde till lögner jag enormt mycket ångrar. Mina föräldrar låter mig inte åka dit och är tveksamma över att han hälsar på oss. Detta har orsakat bråk mellan mig och min pojkvän.
Så var jag på en resa och fick veta att en annan mycket nära släkting till mig helt plötsligt gått bort och jag var helt i chock. Kunde inte göra någonting alls under flera veckor. Har jättesvårt att få gjort saker i skolan och kan sitta en hel lektion och bara titta fram i klassen. Drömmer mardrömmar och är jättetrött mest hela tiden.
Känner dock att jag inte orkar med något, bråkar konstant med min pojkvän, tagit upp vår förhållandesituation ett par gånger, älskar honom massor men vet ändå inte om känslorna finns där eller om det beror på något annat. Kan nämligen ignorera meddelanden han skickar för att jag inte för stunden har lust att tala vilket aldrig hänt tidigare. Har jättesvårt att prata om honom med mina föräldrar för att det känns som att de dömer honom endast för att han är deprimerad.
Vad ska jag ta mig till? Hur ska jag få mod att fråga mina föräldrar om jag får åka till honom eller han till mig? Är jag själv deprimerad? Orkar int leva såhär mer. Vill int lämna honom, han är verkligen mitt allt och vi älskar varann men mår så sjukt dåligt av detta. Sover mest hela dagarna, borta från skolan mycket och lämnat efter i skolarbetet massor. Kan inte prata med honom om detta trots att vi tidigare kunnat tala om allt. Vår koversation är ensidig och det är nästan 3månader sedan vi träffats för att jag förstört det och mina föräldrar inte godtjänt det. Behöver verkligen hjälp med att få ordning på mitt liv. Orkar snart int leva mer för utan honom är jag inte hel och han är den enda riktiga vän jag har. 17
Terapeut Kirsi svarar
Hej!
Du har gått igenom en hel massa tunga och tråkiga saker som du borde gå igenom med någon sakkunnig för att få rätsida på ditt liv. Det är väldigt lite jag kan hjälpa till med per brev, men skall försöka hjälpa dej att få en helhetsbild över din situation. Kanske det kan hjälpa dej sedan vidare till att ta olika beslut.
Först skriver du om ditt förhållande som vara i 1,5 år – ni var jättekära men han började må sämre av någon anledning, försökte ta sitt liv och blev till slut inlagd på avdelning.
Det måste ha varit en tuff tid för dej att stå vid sidan om och försöka få honom att söka hjälp och samtidigt inte konkret kunna hjälpa till bl.a. på grund av distansen. Att oroa sig för en annan människa tar väldigt mycket energi och när det gäller dej så hände även annat som krävde energi av dej, dvs. du började i gymnasiet, hade långa dagar och mycket stress. Du miste två nära släktingar och ditt förhållande med dina föräldrar blev sämre.
Oron och stressen sätter spår i sovandet och leder till ännu mera trötthet och tunga tankar. När man är riktigt trött och har en massa obearbetade känslor inom sej, så blir det lätt att man bråkar med dem man bryr sig mest om. Och då man bråkar så får man dåligt att vara och det bara ökar på ångesten och tröttheten. Man liksom fastnar i ett ekorrhjul av missförstånd, dåliga tankar, trötthet och ångest. Om det dessutom finns lögner du ångrar som gör att dina föräldrar inte riktigt vågar lita på dej, så känns det inte så kul att vara hemma och känna skuld även för det.
Problemet är att det bara fortsätter och fortsätter om man inte gör något det, sådär riktigt konkret. Det att du skriver till Decibel och berättar är en konkret sak du har nu gjort, och det är jättebra. Du skrev också att du gick till en psykolog och det blev bättre, men sedan slutade du när psykologen byttes ut. Vad som är viktigt är att märka att det blev bättre när du pratade med någon och jag undrar om det finns någon möjlighet att ännu hitta en ny psykolog som du kunde gå till?
Det viktigaste , som jag ser det, är att du nu skulle få hjälp att hitta dej själv och det som får dej att må bra/bättre. Vad tror du att skulle ge dej krafterna tillbaka? Kan du ta tid för dej själv under sommaren för att bara fokusera på dej själv och det du mår bra av, utan att ta några större beslut om ert förhållande. Skulle din pojkvän förstå det? Även om du kanske helst vill vara tillsammans med honom så tror jag att du borde försöka reda ut dina egna tankar och känslor utan att bli alltför påverkad av alla de krav som ett förhållande innebär. Ett förhållande skall ge krafter och energi – båda vägarna. Hans illamående får inte göra så att du också börjar må sämre.
Du behöver tid att bearbeta både sorgen av att ha mist två nära släktingar och sorgen över att din pojkvän inte mår helt bra.
Kan du prata med dina föräldrar och kanske få hjälp av dem att hitta en ny psykolog? Skulle det kunna öppna en möjlighet för dej att berätta för dem hur dåligt du mår? Är helt omöjligt, så kan du kanske ännu få hjälp från skolhälsovårdaren/kuratorn för att få kontakt till en psykolog?
För att du skall orka med gymnasiet igen på hösten, så måste du ta hand om ditt eget välmående först. Med välmående menar jag både rutiner med mat och sömn och att du i varje dag hittar något som gör dej glad. Fast det skulle bara vara en liten, liten stund så är det viktigt att börja känna igen att du har kontroll över ditt eget liv. Att du kan välja saker i livet som gör dej gott på lång sikt, även om det kan vara svårt att se själv. Men det är just till sånt som det finns hjälp att få och jag hoppas verkligen att du hittar någon att prata med.
Sköt om dej och lycka till!
Kirsi L-T
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar