Jobbigt att flytta hemifrån

Hej vännen!

Oj vad jag lider med dig <3 Det är inte lätt att flytta hemifrån - det är det nog egentligen inte för någon, någonsin, för det innebär alltid en stor omställning på ett personligt plan. Men för många kanske fördelarna överväger nackdelarna så pass mycket att de inte ser det som ett problem? För en del kanske det är lite som smekmånad den första tiden i den egna lyan och allt ses med rosafärgade glasögon? Och kanske en del tänker lite som du nu, att de inte vill visa att de har hemlängtan eller tycker det är jobbigt, för att inte verka omogna eller fåniga eller ge sken av att de inte klarar det som "alla andra" klarar så till synes galant. Vem vet, kanske en rätt stor del har svårt att landa och smälta de första veckorna. Men inte visar det åt någon - för man SKA ju inte känna så. Eller...?

Ja för vem har sagt att det måste gå galant som en dans att flytta hemifrån? Vem har sagt att det är fel att ha hemlängtan? Är det inte bara tecken på bra betyg på den bakgrund man kom ifrån - ett tryggt hem som man uppskattade? Oavsett hur bra hemmet var, är det så dåligt då att vara lite nervös inför det nya okända och längta till det välkända och hanterbara? Det var man ju expert på, och det är ju aldrig helt igenom trevligt att vara nybörjare på något. Är det inte fullt mänskligt att känna sig osäker? Bara ett lyckligt fåtal ser det som ett stort äventyr att tex hitta rätt föreläsningsbyggnad eller klura ut hur sopsorteringskärlek funkar i höghuset där man bor.

Alla är nog mer eller mindre nervösa för de mest konstiga saker i början. Och det är väl okej, man ska väl inte förväntas vara expert direkt heller? När har vi fått för oss att vi måste vara så himla duktiga och självständiga och klara allt själv? När har vi blivit för stolta för att säga som det är eller be om hjälp? På riktigt, i dessa tider då det blir allt mer okej med allt från psykisk ohälsa till att tala högt om sina komplex? När allt fler blir allt öppnare om alla möjliga svagheter, avvikelser och egenheter, bejakar dem - och får förståelse och medlidande för dem? Så vem vet vad reaktionen faktiskt skulle vara ifall du sa åt ett par klasskompisar att du har hemlängtan och är trött efter de första intensiva veckorna. Vet du vad jag gissar att de kommer att säga? "JAG OCKSÅ!"

Varför skulle det vara så hemskt att säga åt mamma och pappa att du har hemlängtan? Det är ingen kritik mot dem och det är inte att förminska dig själv. Visst, många unga som föryttar hemifrån kan uppleva att de borde bevisa för föräldrarna att de är mogna nog för det, duktiga nog, självständiga nog. Men hallå, det är dina föräldrar. De var med när du skulle lära dig cykla och tröstade när du föll av och grät i frustration. De skulle troligen göra detsamma nu. De skulle inte tvinga dig att flytta hem, de skulle inte kalla det ett misslyckande eller bli besvikna på dig, utan de skulle trösta och hjälpa dig upp på cykeln igen, uppmuntra dig att våga och inte ge upp, ge dig goda råd och finnas där med en varm famn. Gissar jag :)

Så far hem nu och njut av dem. Och njut av allt det som fortfarande är ditt hem, fastän du har ett eget hem också. Njut av hemmadofterna och tappa upp dem på flaska - tex samla med dig barndomsminnen till ditt nya hem, ta med den mjuka filten du hade på sängen i barndomshemmet fastän den inte alls passar inredningen i din lägenhet, skriv av receptet på mammas bullar och baka dem sedan i ditt eget hem också. Och mera mera mera sådant. Och installera Skype eller annan direktkanal åt föräldrarna, syskonen, kompisarna osv om de inte har det, så att ni kan tala oftare hädanefter. Det är inget att skämmas för, det är snarare en komplimang att sakna sina föräldrar, syskon, kompisar osv. Till dem. Det är okej att gråta!

Och du är garanterat TRÖTT med stora bokstäver. Inte är du någon wonderwoman som tar alla nyheter, utmaningar, osäkerheter och pirrande saker med en klackspark. Klart att du har både lite träningsvärk och växtvärk i själen. Och det läker många av oss bäst genom att gråta <3 Det blir bättre med tiden, men låt det FÅ ta tid!

Hälsar ungdomsinformatören Liselott