Kan inte bli kär?

Hej Anonym!

Vet du, du är inte den första som skrivit om ungefär samma problem till oss. Och det här verkar överlag vara rätt vanligt bland ungdomar. Inom psykologin finns det till och med en hel del teorier och tänkbara förklaringar till varför vissa drar sig undan så fort det börjar hetta till känslomässigt. Så vi ska rada upp lite av de här teorierna som vi träffat på genom åren, och så får du fundera själv ifall någon av dem kanske kan passa in på just det och ifall det finns något du kunde göra annorlunda.

Det vanligaste skälet till att folk blir kära men drar sig ur det när det blir "allvar" är enligt de flesta källor rädsla. Speciellt för tonåringar är kärlek något nytt och okänt, en ny del av livet att tackla, lära känna, göra misstag i och uppleva skyhöga och bottenlåga känslor i. Ingen föds som kärleksexpert, och all okunnighet och oerfarenhet kan skrämma. En del av oss undviker att pröva på sådant vi inte kan tillräckligt mycket om, inte känner att vi har kontroll över eller helt enkelt bara inte känner oss redo för. Eftersom Kärleken också är så hypad och upptrissad tex i media så kan redan det ge vemsomhelst prestationsångest; man borde "lyckas" i kärleken för att den ska bli "äkta" - och då kan det ibland kännas lättare att backa ur än att ge sig in i kampen. Samtidigt hänger det ofta ihop med utvecklingen under tonåren att ändå vara intresserad av kärlek och längta efter kärlek, så då kanske det leder till en jojo-effekt där man försöker våga språnget, men fegar ur i sista sekund. En vacker dag vågar man säkert, men det kan också bli liksom en dålig vana att snabbt fega ur när det blir allvar istället för att ta tjuren vid hornen. Man kanske känner att känslorna plötsligt svalnar, eller känner avsky eller obehag för personen ifråga, som en skyddsmekanism? Som ett sätt att få fega ur med giltig orsak? En ursäkt för att få "ångra sig"?

Ibland kanske man faktiskt inte är redo innerst inne för ett seriöst kärleksförhållande. Det är nog samma som med att förlora oskulden, antingen är man redo eller så är man det inte. Visst kan folk ha sex trots att de inte egentligen är redo för det, av olika anledningar, och ibland är det svårt att erkänna för sig själv att man ändå inte var redo för det steget. Det finns något som kallas "den sexuella utvecklingstrappstegen" och den kan också appliceras på kärlekslivet. Det finns inget som säger att man måste vara redo för ett seriöst förhållande vid en viss ålder, fastän man av olika anledningar ändå försöker sig på det.

Kanske en del också skyndar för snabbt in i förhållanden? De tillbringar kanske inte tillräckligt med tid på att lära känna varandra ordentligt före man officiellt blir ett par? Kanske man rusar direkt från att hålla hand till att hoppa i säng med varandra - men det kanske kan ske även känslomässigt, att rusa direkt från att vara lite förtjust i någon till att inbilla sig att man är himlastormande kär i någon. Kanske de borde dejta ett tag först? Kanske de borde hålla det på en mindre seriös nivå en tid först?

En annan tänkbar orsak är att man innerst inne känner på sig att det inte var rätt person för en själv. Kanske blir man förälskad i "fel" egenskaper hos personer, kanske till och med har en viss modell man söker, men som faktiskt inte fungerar för en själv. Tex blir vissa tjejer alltid kära i Bad guy-typen, fastän de vet att det inte är den typen av pojkvän de behöver eller mår bra tillsammans med. Då kan det hända att man behöver fundera ifall man faktiskt söker efter "fel" saker och fundera på vad det egentligen är man behöver? Många gånger så blir folk förtjusta i varandra helt och hållet på basen av utseende också - och det säger ju ingenting om hur de två kommer att passa ihop personlighetsmässigt. Att "bli kär vid första ögonkastet" är oftast inte alls någon garanti för att få ett bra förhållande. Och om man relativt snabbt börjar känna motvillighet mot den man valt, så kan det nog vara ett tydligt tecken på att man valt fel.

Slutligen kanske vissa ibland kan bli kära av fel anledningar - och då kanske det inte alltid heller handlar om föremålet för känslorna, utan vad man själv vill, behöver och motiveras av. Vissa kanske tycker att de borde bli kära och ha förhållanden för att det förväntas av dem, att det "hör till"? Det kan finnas grupptryck bakom sådana här saker också, även om det inte är uttalat. Eller status? En vilja att imponera eller "vara någon"? Andra kanske känner att om någon visar intresse för dem så borde de svara på det genom att själva bli kära tillbaka, fastän de kanske inte alls kände de känslorna från början? Någon kanske söker bekräftelse, men skyggar undan när det blir allvar? Någon kanske är mera kåt i allmänhet - eller mera ensam - än faktiskt intresserad av just precis den människa de blir ihop med? Då kanske de inbillar sig att de är kära bara för att slippa tänka att de bara utnyttjar någon. Många tjejer tycker ännu idag att man tex inte kan ha sex utan att ha känslor för personen ifråga, annars är man en "hora" eller "slampa", så de förmår sig själva att bli kära.

Vad tror du, kan något av det här stämma in på dig? Eller har kanske bara inte "rätt" person dykt upp ännu? Hursomhelst tror vi inte att du behöver oroa dig för att förbli ensam i framtiden - kanske det här bara gäller just nu i ditt liv? Att det är ett skede?

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna