Kort stubin som förstör..

Hej!

Äsch ja, vi har alla sidor hos oss själva som vi inte gillar, eller saker som på något vis ställer till problem för oss. Jag ska fundera lite med dig kring det här nu - men minns att det inte finns några rätta svar när det kommer till människor, jag kan bara ge dig min åsikt och mina råd i saken, utgående från mina egna erfarenheter och kunskaper jag läst mig till inom tex psykologin. Och såklart blir det långt, eftersom det här är ett komplicerat ämne, så hoppas du har tålamod ;)

Men vem du än skulle fråga, så kan jag garantera att de skulle säga att vi alla har egenskaper och omständigheter vi inte gillar i våra liv. Tro mig, ALLA. För det finns inte en enda människa på jordklotet som är perfekt eller har det perfekt, och det är det viktigaste du behöver minnas just nu.

Plus att "perfekt" är så himla relativt. Alla har ju en egen åsikt om vad perfekt innebär. Ta ett par sekunder nu och fundera över hur följande stereotypa grupper kanske kan definiera den perfekta människan: elitidrottare, kristen, rockmusiker, nationalist. Deras idealmänniskor - det de beundrar, strävar efter eller accepterar - ser säkert rätt olika ut. Både vad gäller egenskaper hos personerna och vilka egendomar eller prestationer de önskar sig. Vad vi uppfattar som perfekt ändras även med tiden. Om vi tar något materiellt som exempel, så kanske en person i tonåren drömmer om en dyr telefon, medan samma person i 30-årsåldern drömmer om en dyr bil.

Om vi funderar lite först på det här med att du upplever att du har för kort stubin, blir för lätt arg, käftar för snabbt emot (säger sådant du ångrar efteråt) och inte tycker om att bli kritiserad, så måste jag erkänna att du låter som en helt normal människa. Jo, jag hör att de egenskaperna ställer till problem för dig och att du förlorar vänner på grund av det. Men vet du, vi har alla innerst inne lätt för att bli arga och vill säga emot och försvara oss när vi blir kritiserade. Det är fullt mänskligt - och faktiskt nödvändiga egenskaper för att vi ska överleva, alltså skydda oss själva. Utan att bli arga, så skulle vi kanske bli påtrampade och nedtryckta. De här egenskaperna är alltså inte alltid dåliga: ta som exempel att om du har kort stubin och säger ifrån när du känner dig felbehandlad. Då har du i alla fall inte blivit nedtryckt, du behöver kanske inte bära runt ilskan inom dig och du har kanske fått till stånd en förändring som är till din fördel.

Det som däremot är en utmaning i det samhälle du lever i är att kunna behärska dig till en lämplig och accepterad nivå. Bland dina vänner, familj, skolklass osv, så finns det liksom en outtalad överenskommelse om vad som är "för mycket", tex när ilskan du visar blir obehaglig för andra på något vis. Det här är något vi alla övar på under hela livet och ingen föds med exakt rätt mängd ilska eller exakt rätt uttryck för den för att ingen någonsin skulle såras av den eller ta på näsan för den. Plus att olika människor accepterar olika saker: om vi tar de stereotypa exemplen ovan, så kanske den kristna och nationalisten har helt olika syn på hur mycket ilska som är okej att uttrycka.

Egenskaper som kort stubin är kanske inte heller något vi liksom bara måste leva med, som blå ögonfärg, utan vi kan jobba på dem, till och med jobba bort dem. Jämför med småbarn på dagis som skriker, sparkar och slår sin kompis i huvudet med en spade i sandlådan när hen blir arg. Det är inte ett acceptabelt beteende och barnet får tillrättavisning av dagistanten, men man förstår lätt att det här barnet ju bara övar på att kunna behärska sina känslor till en mer socialt accepterad nivå. Skulle en 60-årig gubbe reagera så där tex i matbutiken, så skulle vi spärra in honom antingen i butkan eller i psykiatrisk vård. För han borde ha lärt sig att behärska sig, även när han är arg. Ilskan i sig är alltså inget dåligt, bara att han valde att uttrycka den på ett sätt som de runtomkring honom inte kunde acceptera. Men han kan inte ursäkta sig med att han har kort stubin, för han har ändå ansvar för sitt eget beteende.

Kanske är det meningen att det ska vara så att vi alla har sidor hos oss själva som vi inte är nöjda med, både för att ingen ska/kan/bör vara perfekt och för att jag åtminstone personligen tror att vi behöver ha utmaningar att lära oss av. Det är kanske det som ger färg och krydda i våra liv. Som en spännande, varierande historia med dalar och toppar - för vem skulle tex vilja läsa en bok där allt bara är frid och fröjd och regnbågar och fågelkvitter? Vi människor förändras med tiden och erfarenheterna, lär oss mer och mer om oss själva och kan förhoppningsvis mer och mer fungera och reagera så att vi skapar det vi önskar oss av omvärlden, tex i relation till människor omkring oss eller fritidsintressen, arbete osv. Men det här är inget som man lyckas med på en gång och så kan man det för all framtid, utan utveckling handlar om att öva, misslyckas, öva, misslyckas igen en massa gånger tills man plötsligt kanske lyckas en gång, misslyckas igen nästa gång och slutligen kanske lyckas oftare än man misslyckas.

Sedan lite om det här med att alla andra verkar ha det så mycket bättre. Först och främst har de inte det. För igen, ALLA har något de är missbelåtna med, skäms för, något de kämpar med att bemästra, något de tagit skada av. Men du vet troligen inte vad det är, för de hemlighåller det garanterat så gott de kan. Kanske deras föräldrar bråkar sinsemellan och kanske ska skiljas, kanske de har så stora inre blygdläppar att de är livrädda att visa sig nakna, kanske de har tvångstankar nattetid om att en mördare ska komma in i deras rum, kanske de blev dumpade av sitt livs kärlek... Och du vet inte vad du har som DE är avundsjuka på. Det kan vara något så enkelt som en rak och fin näsa, eller att din mamma har sagt att hon älskar dig, eller att du har en kompis att sitta bredvid under lunchen...

Avundsjuka handlar enligt allmän psykologi ofta mera om den egna självkänslan. Det vi tycker om oss själva, hur högt vi värderar oss själva. Det är sist och slutligen vi själva som besluter ifall vi har för lite/dåliga hobbier, om vårt liv inte ser lika fint ut på Instagram som kompisens och om vi ska vara nöjda med det vi har eller missnöjda över allt vi inte har. Till en viss del är även avundsjuka bra att ha ibland, för den kan sporra oss att jobba för det vi vill ha. Den kan vara som bensin på elden - men i måttliga mängder. Om avundsjukan börjar styra dina tankar är den lika frätande som bensin på målfärg, du vittrar sönder av den.

Avundsjuka går dock INTE att bota så bra genom att skaffa sig allt det där andra har som man är så avundsjuk på. Av den enkla anledningen att om man tänker så, så kommer det alltid för evigt att finnas någon i din närhet som har bättre hobby, snyggare leende, fler kompisar, bättre liv än du. Du kommer aldrig att vinna. Så den enda lösningen är att lära dig själv att gilla det du har. Tycka om ditt liv så som det ser ut just nu och uppskatta allt det du har. Visst, det här låter lite klyschigt och högtravande, men det blir lättare att greppa om du tänker på mindre saker. Som att din mamma kramade dig i köket när du gick förbi henne, som att fotona av dig själv du har upp på väggen visar goda minnen från just ditt liv, som att mjukisbyxorna är så sköna, som att luften känns så frisk och vårig där ute...

Det klassiska rådet är: jämför dig inte med andra! Så himla enkelt är det faktiskt på riktigt. Och med oväntade fördelar: Då behöver du ju faktiskt inte heller vara så himla glad för deras skull. Sluta helt enkelt se på dem. Är du riktigt modig, så struntar du till och med helt i att kolla insta! På riktigt: den tid du sätter på att scrolla på insta - vad kan du istället göra med den tiden för att förbättra ditt eget liv. Och nu talar jag inte om att köpa nytt puder och foundation, utan kanske skriva en låttext eller virka en halsduk eller gå en promenad i skogen eller annat som ger dig livskvalitet. Igen, det gäller att öva, misslyckas, lyckas och öva lite till. Bli stolt över alla de små pusselbitar som är ditt liv - för lägger man ihop pusselbitarna, så blir de ju bliden av ditt liv. Vill du koncentrera dig på hålen, tomrummen, alltså allt det du tycker att fattas i ditt liv, eller vill du måla det du redan har i vackra färger och lägga ut dem i ett fint mönster?

Så för att summera: ingen j*vel är perfekt - och det är tungt att försöka bli det. Försök istället att bli dig själv. Vissa vassa kanter kan du fila bort med övning och tid och andra kan du se som krydda, det som gör just ditt liv intressant. För det är naturligtvis intressantare att stå ut lite ur mängden än att bli en kopia av en massa andra, eller hur? Lycka till, det blir nog bra <3

Kramar, Liselott