Min pojkvän blir arg i konstiga situationer

Hej!

Nu har jag skickat din fråga till experten Annica, hoppas att svar kommer riktigt snart :)

Hälsar Liselott

Hej igen, Mister!

Äsch, Annica hade tyvärr inte tid (så är det ibland när vi har frivilliga experter som svarar). Men vi har funderat på din fråga här på kontoret och ska försöka bolla ditt problem med dig lite. Sist och slutligen är det inte mycket andra, som du, kan göra åt en människas beteende, utan det är ju ändå han själv som måste jobba på det.

Att vara så där argsint av sig och ha kort stubin är absolut en egenskap man kan förändra till det bättre eller till och med jobba bort helt, det är inget man själv (och alla andra runt en) bara måste lära sig leva med. Se, under hela livet så fortsätter vi att formas, utvecklas, lära oss fungera tillsammans och slipa bort de hårda och taggiga kanterna för att bättre passa in i ett slags allmänt vedertagen svenskösterbottnisk form (formen är ungefär densamma överallt i västvärlden, men varje grupp människor har också sin egen). Eller vi borde i alla fall fortsätta förändras, även om det finns de som tycker att de är "färdiga" när de typ blivit myndiga (och så finns det naturligtvis även sådana som liksom återfår sina sämre egenskaper ju äldre de blir, tex den klagande granngubben ;)). En del har dessutom fått för sig att de har rätt att vara precis sådana som de är och att andra bara måste acceptera och respektera det.

Till en del är det såklart sant, vi har alla rätt att vara precis sådana som vi är - men det finns ändå en massa undantag till den regeln. Närmare bestämt de egenskaper eller handlingar som bryter mot den här svenskösterbottniska modellen vi alla borde följa, och som därför stör balansen eller till och med förstör relationer. Det här kan bra beskrivas genom att ta dagisgården som exempel. De som slår kompisen i huvudet med spaden när de vill ha kompisens hink, de bryter mot modellen för hur vi borde uppföra oss för att kunna leva och samverka tillsammans. Skillnaden är att det är relativt lätt att säga åt ett barn att "nu gjorde du fel, så där får du inte göra, din kompis blev ju ledsen, be om ursäkt och gör si och så istället", medan det kan vara betydligt svårare att säga till åt en vuxen person.

Ändå behöver vi alla fortsätta uppfostras, ingen av oss är perfekt eller beter oss precis enligt modellen hela tiden. De vuxnas metoder för att uppfostra varandra brukar dessvärre i allmänhet bli betydligt mer subtila, vi tex undviker den "besvärliga", talar skit bakom ryggen på hen eller utesluter hen ur gruppen. Delvis för att vi inte känner att det är riktigt okej att rätta andra (även där finns vissa undantag, de som klagar på och kritiserar alla andra mer eller mindre öppet), delvis för att vi hindras av roller (tex en anställd har svårt att kritisera sin chef rätt ut eftersom chefen har mer eller mindre makt över den anställda) och delvis för att vi inte vill göra andra upprörda (blir vi alla kanske mer konflikträdda med åren?).

Att din pojkvän nu blir arg och härjar för saker som du och dina kompisar inte anser vara stora nog att bli arg för, ja då bryter han mot den modell ni önskar följa för hur man borde bete sig. Eftersom han dessutom är karl kan det kännas lite skrämmande, eftersom vi instinktivt ofta tänker oss att män är starkare och tar snabbare till fysiskt våld. Verbalt våld eller våldsamhet är såklart skrämmande och sårande i sig och absolut inte okej det heller, men möjligheten till fysiska uttryck för ilskan gör att man kanske drar sig ännu mera för att säga ifrån. Det kan ju hända att just det hänt relativt ofta för honom genom uppväxten, att ingen vågat säga till åt honom när han betett sig fel, och därför har han fått hållas med det lite för ofta, inte varit tvungen att jobba lika hårt för att slipa bort just de kanterna. Dessutom hör just "kort stubin" och "hett temperament" till de egenskaper som ursäktats rätt mycket hos män i vårt samhälle, de hör delvis till uppfattningen om hurudana "rediga karlar" är, eller inte kan rå för att de är. Testosteron-snacket, du vet. Men det är egentligen bara bullshit, det går inte ens att ursäkta med hormonella orsaker, för det där med att testosteronstinna karlar är våldsamma och hetlevrade är en myt.

Din kille vet nog absolut när och hur han beter sig illa, när han har brutit mot normen, eftersom han ångrar sig och ber om ursäkt följande morgon. Så det finns absolut hopp för honom och han är absolut ingen psykopat eller något. Han jobbar på det. Det kanske bara inte känns för dig och dina kompisar som om han skulle nå resultat tillräckligt snabbt, så han orsakar ännu obehagliga situationer. Och obehagliga situationer är förödande för normala relationer, som sagt så brukar vuxna snabbt börja undvika de som orsakar dem. För dig kanske det känns extra illa, eftersom det är just din pojkvän som orsakar dem, och det är vanligt att man känner ett visst ansvar för sin partners beteende. Vad han gör påverkar därför även dina relationer, vilket i sin tur påverkar ert parförhållande och hur ni mår tillsammans.

Det är en av de saker du kanske kunde förklara mera för honom. Jo, du kanske har gjort det redan och jo, han förstår det säkert. Men ibland måste vissa saker helt enkelt tjatas om, även när de är jobbiga att ta upp till diskussion. Just för att det är ett jobbigt problem, som kräver ansträngning och som man stundvis skäms för, så är det lättare att undvika att både prata och tänka på - vilket såklart leder till att själva situationen uppstår gång på gång. Hans problem verkar dessutom handla mer om lite bristande självbehärskning än att han blir arg, alltså att han inte kan kontrollera ilskan eller visa/få utlopp för den på ett mera proportionerligt sätt. Självbehärskning är alltid svårare, eftersom det handlar om att förneka ett behov eller en önskan - instinktivt skulle vi alltid vilja göra det som känns bäst (skönast), lättast och gagnar oss själva mest i stunden. Självbehärskning börjar vi öva på redan i sandlådan på dagis, men ibland kanske man inte under uppfostran heller fått lära sig vettiga och hälsosamma sätt att utöva den där behärskningen på - för det är inte så enkelt alla gånger att helt enkelt inte bara göra det där man inte borde göra. Där skulle ni säkert ha hjälp av en terapeut av något slag, han kunde säkert ha nytta av flera verktyg för HUR han ska behärska sin ilska.

Likaså kunde en terapeut hjälpa honom att förstå hur andra uppfattar honom och hur du känner och reagerar på hans beteende och vad allt det har för konsekvenser för honom själv i långa loppet. Även om han nog vet det, så är det svårt att hinna tänka på just i den sekund det händer - speciellt om han är berusad, för alkoholens främsta psykologiska effekt är att försvaga just självbehärskningen. Men ju mer man talar om hur det känns för andra, desto mera medveten kommer han ju att bli om det i stunden. Hot funkar dock sällan som motivation, så han behöver även hjälp med att klarare kunna se fördelarna med att ändra sitt beteende, vad han vinner på det i längden. Fokusera inte heller enbart på hans dåliga sidor, misstag osv, för det kan inte annat än att ge honom sämre självkänsla.

Klart att du kan och ska diskutera allt det här med honom själv, men det är ofta lättare att höra sådana här saker av en tredje, objektiv och utbildad part än av sin egen partner. Så jag tycker att det är en jättebra idé att gå i parterapi - men akta alltså för att få det att låta som någon sista utväg, ultimatum eller hot. Han måste ju få en chans att lära sig, och medan man övar så gör man automatiskt misstag. Och bered dig på att du också kommer att få jobba på dig själv, höra obekväma sanningar om dig själv eller vara tvungen att kompromissa i relationen (inte angående ilskan, men det finns många delar i ett förhållande som kräver kontinuerligt jobb). Ni är två i förhållandet och har 50% av ansvaret vardera.

Lycka till och minns att huvudsaken är att ni är snälla med varandra - det är vad kärlek är <3

Hälsar Liselott