Ensam

Hej vännen!

Voj, vi vet precis vad du menar nu och hur du känner det. Och nu har vi funderat igenom det här en god stund och ska försöka komma med alla de råd och tankar som vi, våra vänner (de som hade samma problem och som man haft djupa tjejsnack med) och proffsen bara kunnat komma på. För det här är jättevanligt och något som de flesta av oss känner åtminstone en släng av i något eller flera skeden i livet - men speciellt i den ålder där du är nu.

För utan att avslöja hur gammal du är nu, så är du nu i den tid av livet då många vänner hittat åtminstone vissa svar på de stora frågorna. Eller de har åtminstone hittat en utbildning eller kanske ett jobb de vill satsa på, kanske flyttat hemifrån och har en egen umgängeskrets (tex studiekompisar eller åtminstone inte samma gäng som i högstadiet), har hittat vilka intressen de vill satsa sin tid på… och eventuellt har de hittat det de tror att är Den Stora Kärleken. Troligen är det de första ordentliga förhållandena de har nu. De som inte är som i högstadiet eller ens i gymnasiet, utan de som de kanske just förlovar sig med eller flyttar ihop med. Utan att mena att låta som gamla visa tanter nu, så är de här förhållandena som dina kompisar har nu ändå inte med säkerhet de som de kommer att ha för resten av livet. Högst troligen tar de flesta av dem slut. Det kan vi säga både på basen av statistik och på basen av alla de där himlastormande kära kompisarna vi hade när vi var i din ålder. Som idag (15-20 år senare) kanske är skilda eller ihop med någon helt annan.

MEN dina kompisar vill väldigt gärna tro att this is It, de VILL ha den där känslan av att ha "hittat hem", höra ihop med någon, ha sitt på det torra, så att säga. Och de kanske inte är så himla mogna och trygga, i vare sig sig själva eller i förhållandet, att de inte måste visa åt hela världen hur otroligt fantastiskt Kärleksliv de har. Unga kvinnor speciellt har då en tendens att skryta om sina förhållanden, få dem att låta bättre än vad de är. Troligen är de innerst inne ganska osäkra (för allt ÄR nytt och känsligt och skört och tungt och komplicerat) och vill på något vis befästa sin kärlek. Som om den skulle bli mera stadig och hållbar genom att tex förlova sig. Och genom att som sagt berätta för alla som orkar lyssna hur lyckliga de är.

Nackdelen med den där egoistiska osäkerheten (som vissa faktiskt aldrig kommer över, hur gamla de än blir) är att alla de som fortfarande är singel får dåligt att vara. Singlarna får minsann höra om vad de går miste om, och eftersom den värld vi lever i nu är så kärleksfixerad (kärlekssånger, tidningar, filmer - överallt får vi höra att meningen med livet är att hitta Den Stora Kärleken) så upplever singlarna det som att de misslyckats. Den där känslan kan man få redan i högstadiet, men den kan bli bara värre med åren - en 30-årig singelkvinna lider säkert värst. Hon får för sig, tack vare sina kära väninnor, media, ja hela världen, att hon är mindre värd än de som hittat någon att älskas av och älska. Hon kan helt klart få för sig att hon är för svår och omöjlig, för ful och fet, för egensinnig, för allt möjligt negativt för att någon ska kunna gilla henne. Färdiga att bli "gammelpigor" på glasberget. Som om kärlek var något mått på hur väl du lyckats i livet, som karriär eller att bygga hus eller köra med en bil mindre än fem år gammal. Det är lika sjukt som att tro att de som inte kan få barn har misslyckats med sina liv. Ändå tror vi det, eftersom det hjärntvättats in i oss från sagorna vi hörde på dagis, typ… Happily ever after och allt det, du vet.

Och objektivt sett så är det något av det värsta vi någonsin har kunnat inbilla oss själva, det som nog skadar oss själva mera än något annat. För att kunna lyckas med det här, så är vi ju helt beroende av en annan människa. Det spelar ju ingen roll hur underbara människor vi är, hur godhjärtade, hur intelligenta, hur framgångsrika i våra studier/jobb/fritidsintressen/sporter osv vi än är, om inte någon älskar oss på ett romantiskt och sexuellt sätt så kan vi inte göra något åt det. I allt annat är vi vår egen lyckas smed, men om ingen vill ha oss, så intalar vi oss själva att vi är värdelösa. Ja, du hör ju hur tokigt det här är när du ser det skrivet. Men klart att vi ungdomsinformatörer fattar att det är svårt att anamma det tankesättet själv och bibehålla känslan av att vara värdefull och älskbar och jämställd med de stadiga flickvännerna. När man liksom får kompisarnas lycka kastad i ansiktet oavsett om de menar att göra det eller inte - för när du sitter ensam när de är med sina respektiven, så ser du såklart skillnaden i form av ensamhet.

Så nästa logiska tanke blir såklart nu: sitt inte ensam. Och ja, vi vet hur tufft det kan vara att hitta sällskap en lördagskväll, det brukar bli antingen som femte hjulet på parmiddagen eller som desperat festande bland andra singlar på köttmarknaden (=krogen…eller kanske inte ännu i din ålder så farligt, men se bara på Wailds besökare en lördagskväll i Vasa… whoa…). Men det kanske ändå inte är just den kvällen som är den avgörande. Tror vi. Det kanske är de 6 andra kvällarna i veckan som gör skillnaden. Det är ju skillnad på "alone" och "lonely". Det är nog under de där andra 6 dagarna som du skaffar dig ett fullt och rikt liv, ett liv som gör att du leende med en lättnadens suck kan slå dig ner i soffan i allsköns ro på lördagskvällen och njuta av ditt eget sällskap. Nu menar vi inte att du ska fylla alla vardagskvällar med så mycket alltmöjligt att du är för trött på lördagen för att ens hinna känna dig ensam, utan att du utvecklats så långt i ditt innersta att du skapat både en inre trygghet och är nöjd med innehållet i ditt liv.

För det är en av de stora läxorna i livet, att lära sig gilla sitt eget sällskap och kunna uppskatta ensamheten. Utan den lärdomen, så blir man beroende av andra. Du har säkert kompisar som aldrig på riktigt varit ensamma. Kanske aldrig bott själva, aldrig varit singel någon längre tid, aldrig rest själva… Samma tjejer har svårt att sova ensamma, svårt att tänka sig att studera i en annan stad eller sommarjobba utomlands och de brukar förtvivlat klamra sig fast i dåliga förhållanden bara av rädslan för att bli lämnade ensamma. Det är farligt att aldrig ha lärt sig riktig självständighet, det brukar "ta i skitin ända" sedan en vacker dag när deras män lämnar dem. Tro oss, vi har sett det så många gånger, och kan därför faktiskt rekommendera ett singelår någon gång i början av vuxenlivet. Det är under sådana år som man kan hitta sig själv, skapa den där vuxna identiteten som man behöver så mycket sedan när man väl hittar någon att dela sitt liv med. Visst kan lördagskvällarna kännas tunga i början av det året, men det blir bättre och bättre när man har det här målet framför ögonen - ensamtiden blir värdefull.

En annan fördel med att inte hitta Mannen i sitt liv redan i tonåren är att HAN förhoppningsvis också har hunnit hitta sig själv. Så många killar flyttar tex direkt från mammas kjolveck ihop med en flickvän - vilket alltför ofta brukar leda till att han förväntar sig samma saker av flickvännen som av mamman (tex att hon ska sköta hushållsarbetet). En kille som hunnit leva några år har förhoppningsvis själv en inre trygghet, en klarare bild av sig själv, livserfarenhet, ambitioner… Mycket bättre pojkvänsmaterial! Visst kan han ha ett bagage då också, tex tidigare förhållanden eller "småstörande" egenskaper och vanor, men det brukar vara värt det ändå. Så länge man går in i förhållandet som två skilda personer med varsitt liv och inte bums försöker smälta ihop till en enda (med samma intressen, samma vänskapskrets, samma humor…) person och ett enda liv, så har man en mycket stadigare grund att stå på. Visst kan man bli himlastormande kär fastän man inte är tonåring längre, men vi tror att man då blir kär i mer vettiga egenskaper, som att man trivs ihop och inte för att han spelar i ett rockband eller har snyggt hår. Inte heller finns han på krogen på lördagskvällen, gissar vi. Honom hittar du högst sannolikt under de där andra 6 dagarna i veckan; på Första Hjälp-kursen, när du ska byta till vinterringar på bilen, på Pidro-VM, när kompisen behöver flytthjälp... Du kommer att springa på honom när och där du minst anar, vi lovar!

Ju äldre man blir desto lättare är det dock att få för stora förväntningar på den framtida partnern. Man blir "kranttogare", kinkigare, eftersom man själv är mera på det klara vem man är, har egna vanor och egenskaper och ett eget liv. Kanske förväntar man sig lätt för mycket av sig själv också, och av förhållandet framförallt. Ju äldre man blir, desto starkare blir drömmarna och ambitionerna om att tex flytta ihop (eller det sååå populära i Österbotten just nu: bygga hus tillsammans), få barn tillsammans, ha en gemensam ekonomi, bröllop osv. De där förväntningarna kommer dessutom allt starkare utifrån ju äldre man blir - hittar man mannen i sitt liv först vid 30 så är nog trycket hårt från tex släktingar om "nå, när ska ni börja skaffa barn nu då?" Då är det såklart en fördel om man verkligen har blivit självständig, trygg i sig själv osv, då har man kanske lättare att undvika alla förväntnings-fallgropar och låta förhållandet utvecklas utan yttre påverkan och en massa idiotiska förväntningar från både honom och man själv.

Det här blev långt, mycket tankar och erfarenheter som vi ville dela med oss. Men en av de viktigaste grejer vi ändå vill säga är att försök att inte bli bitter. Du håller redan på att få sämre självkänsla för att du börjat inbilla dig att du är mindre värd än dina kompisar med stadiga förhållanden. Helt i onödan – eftersom du SÅKLART ÄR VÄRD ATT ÄLSKAS!!! Gå dessutom inte och bli bitter, butter och inåtvänd som en "gammelpiga". Du inte bara trivs så mycket sämre med dig själv om du fyller ditt huvud med negativa tankar, du känner väl till de kosmiska teorierna om att det man sänder ut så får man tillbaka ;)? Så försök att vända varje tanke till något positivt, jobba upp självkänslan, lär dig att njuta av ditt eget sällskap och minns att ett leende är alltid mer attraktivt än en sur min, oavsett om det är kompisar, studiekamrater eller potentiella livspartners som ser leendet!

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna