Jag är typ jätte blyg mot killarna i klassen eller jag pratar ju med dom ibland, men ibland när dom pratar med mig så står jag typ bara där och får inte fram ett ord. Och om jag pratar med en kille så händer det ibland att jag pratar så fort att man inte hör och att jag får pipig röst. Men asså mot mina tjej kompisar och tjejerna i klassen kan jag prata hur mycket som helst och vara hur mongo som helst. Sen så vågar jag inte prata rakt ut i klass rummet typ om det är något, istället håller jag det inom mig, t.ex på måndagar säger vi alltid va vi gjort under helgen, då glömde hon mig, jag ville säga de till henne men våga inte! Jag typ går och tänker "nu ska jag säga det till honom" men så blir det aldrig så för jag vågar inte. Eller om jag vill prata med killarna ifall jag har något bra att säga så vågar jag inte. Ååå jag vet inte vad jag ska göra!!! Det är så att om man inte visar sig i skolan(i alla fall i min skola) så försvinner man i mängden, man blir trampad på, man får ingen respekt, och jag vill inte att det ska bli så! Och om man är så feg blir man inte "poppis" baba mobbad. Det blir bara sämre och sämre, hjälp mig!!! Hur ska jag bli modigare? Jag vill liksom va så som jag är mot tjejerna som mot killarna och alla andra i skolan som brukar prata med mig men jag bara står där helt tyst. Och en sak till jag vågar typ aldrig räcka upp handen i klassrummet, så jag tänker svaret i huvudet och så är det rätt!
Hjälp!
den blygaa!!:(
Hej!
På basen av tidigare svar som experterna här på Decibel har gett - läs gärna dem här i samma kategori - så ska jag sammanfatta lite vad de skrivit.
Blyghet är normalt, speciellt i tonåren när det är så himla mycket folk runt en hela tiden och så himla mycket som man borde våga för att "klara sig". Aldrig är det så noga med vem som är poppis och vem som inte är det, vem som sagt vad och hur, vem som sticker ut ur mängden osv. Speciellt här i Österbotten så regerar Jante-lagen 8tro inte att du är någon, stick inte ut ur mängden). Då är det lätt att man inte vågar säga det man vill till den man vill - risken känns så väldigt stor att göra bort sig. Så man låter tillfället gå förbi en. Och blir väldigt självmedveten de gånger man öppnat munnen och nervositeten får en att stamma, snubbla på orden eller tala med pipig röst. Och så blir det lätt en ond cirkel av det hela, man vågar inte öppna munnen nästa gång eller nästa eller nästa. Och så kommer konsekvenserna av det ovanpå - som du skrev, att man sjunker in i mängden och kan till och med bli mobbad.
Det är redan bra att du vet vad ditt problem är. Du måste helt enkelt våga prata mer och med fler. Och då är det lättare att göra något åt det. tyvärr har vi inte så många "gör så här så blir allt bra"-råd att ge dig annat än att du måste börja våga öppna munnen. Ett knep är att göra det innan du hinner tänka. Lite som att doppa sig i havet när vattnet är kallt. Står du vid stranden och doppar fötterna, så är det svårare att gå djupare och vattnet känns kallare än om du bara tar sats och springer rakt ut. Visst är det en kall chock, men den är kort och alldeles snart blir det varmt och du kan simma länge.
Ett annat knep är att vara förberedd. Ska du svara på lektionen, så läs läxan extra noga så att du nästan garanterat vet att du kan svaret. Då blir du mindre osäker och får lättare upp munnen och svamlar mindre. Ska du prata med killarna så gör upp en lista på samtalsämnen och kanske till och med skämt kvällen före. Så att du inte känner att du inte vet vad du ska säga utan kan falla tillbaka på en massa vardagliga ämnen att småprata om. Ett tredje knep är att öva. Se frågan här i samma kategori om att våga tala i telefon.
Huvudsaken är att du int låser dig själv och intalar dig att du kommer att göra bort dig. Läs tex Kirsis svar i en tidigare fråga här om hur tankarna kan påverka ens liv, men om hur man själv kan bestämma vad man tänker!
Lycka till, hälsar ungdomsinformatören Liselott
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar