Meningslös

Hej fina du!

Tack för att du skrev in och berättade det här. Jag tror att du är inte ensam om dessa tunga känslor just nu - när man kollat nyheterna på sistone så har det faktiskt kunnat kännas riktigt bedrövligt. 

Först vill jag säga en sak som jag verkligen hoppas att du kan hålla fast vid nästan som ett mantra: att det känns hopplöst just nu betyder inte att det faktiskt är hopplöst. När man har mått dåligt länge kan hjärnan börja säga saker som "det kommer alltid vara så här", "världen är en hemsk plats" och "jag kommer aldrig känna hopp igen". Men känslor är inte spådomar. Du kan må bättre igen, även om du inte kan se hur just nu. Det enda faktumet man kan lita på i universum är att saker alltid kan bli annorlunda - det går inte alltid riktigt att lista ut hur - men inget är permanent, inte heller känslor.

Och jag förstår också att det kan göra ont att se en kompis må bättre när man själv kämpar. Det betyder inte att du är en dålig vän eller en avundsjuk person. Ofta handlar avundsjuka egentligen om att man själv längtar efter något väldigt mycket. Du kanske ser något hos din kompis som du själv önskar att du hade just nu – lugn, glädje, energi eller hopp. Det är okej att känna så. Det kan också hända att det som du känner mot din kompis är en sorts förlängd frustration om världsläget - hur kan den här personen vara så glad när allt i världen är så hemskt? När man själv har känselspröten utåt mot alla orättvisor i världen så kan det nästan bli lite provocerande om någon annan inte har det. Men det betyder inte att man skulle vilja att de mådde sämre.

Det du skriver om alla hemska nyheter är också viktigt. Hjärnan är inte gjord för att hela tiden ta in information om krig, klimatförändringar, katastrofer och allt annat som händer i världen. Och på internet får man lätt känslan av att katastrofen är precis runt hörnet, eftersom skrämmande saker får väldigt mycket uppmärksamhet (folk interagerar mera med material som väcker känslor - därför "tävlar" ibland vissa tidningar och sidor med rubriker som kan kännas skrämmande).

Du behöver inte bära hela världens problem på dina axlar, även om jag tycker det är väldigt fint att du bryr dig om din omgivning och sånt som händer i världen <3

Testa gärna att ta en paus från nyheter, TikTok, Instagram och andra konton som gör dig rädd under några dagar. Du får lov att skydda ditt huvud från sådant som gör dig mer orolig. Gör istället små saker som får kroppen att känna sig trygg: gå ut en stund, duscha varmt, lyssna på musik, se något roligt, pyssla, spela något eller prata med någon du tycker om. Det behöver inte göra dig lycklig direkt. Målet är bara att göra stunden lite lättare.

En annan sak som kan hjälpa när världen känns övermäktigt hemsk är att försöka lägga lite av din energi på sådant som du faktiskt KAN påverka. Om du till exempel bryr dig mycket om klimatet kan du engagera dig i en namninsamling, en förening eller någon lokal aktivitet. Du kanske kan gå med i ungdomsrådet i din kommun eller engagera dig i någon fråga som är viktig för dig. Du behöver inte rädda hela världen själv. Men att göra något litet kan ge en känsla av: "Jag kan faktiskt påverka någonting, istället för att bara sitta och vara rädd." Och ibland kan det göra stor skillnad för hur hjälplös man känner sig.

Människor har faktiskt i alla tider varit rädda för att världen ska gå under. Genom historien har det funnits krig, sjukdomar, klimatkatastrofer, kärnvapenhot och människor som varit helt övertygade om att slutet är nära. Ändå har människor fortsatt leva, bygga upp saker igen, hjälpa varandra och hitta glädje även efter väldigt svåra perioder. Det betyder inte att dagens problem inte är riktiga eller att vi ska ignorera dem – men det betyder att tanken om att "allt kommer gå åt skogen" inte är samma sak som att det faktiskt kommer att hända.

Något som väcker oro i mig är att du skriver att du mått så dåligt på sistone att det har väckt tankar på självmord. Sådana tankar är inte ovanliga eller skamliga - men det är såna tankar som man ska ta på allvar och berätta om till någon, även om det inte är så att man direkt har planerat att göra något sånt. Det är något som jag vill att en vuxen får veta. Du ska inte behöva hantera de tankarna ensam.

Berätta för en förälder, släkting, skolkurator, skolpsykolog eller någon annan vuxen du litar på om hur du mår. Du kan till och med visa dem det du skrev till mig om det känns svårt att säga högt.

Om tankarna börjar kännas starkare, eller om du är rädd att du kan göra dig själv illa, gå direkt till en vuxen och säg: "Jag är rädd för vad jag kan göra mot mig själv och jag behöver att du stannar hos mig." Var inte ensam då.

Om du inte vet vem du ska prata med om det så går det också att ringa 0800 96116, Mannerheims Barn- och ungdomstelefon. Det är gratis och du kan prata anonymt med en vuxen, måndag & tisdag kl. 14-17 och onsdag kl. 14-20. Jag kan också rekommendera att chatta anonymt på Ärligt Talat-chatten.
I en akut situation kan man också ringa 112 eller be en vuxen hjälpa dig att få akut hjälp.

Du behöver inte hitta tillbaka till "hoppet för resten av livet" idag. Försök bara hitta nästa lilla steg. Nästa timme. Nästa kväll. Nästa morgon. Det räcker.
Du har så otroligt mycket kvar att uppleva, människor du ännu inte har träffat, platser du ännu inte har sett och saker som du ännu inte vet kommer att göra dig glad. Att du inte kan se det just nu betyder inte att det inte finns.

Du behöver inte lösa hela livet idag. Men låt någon hjälpa dig igenom den här perioden. <3

Kram, Kix