Orkar inte längre

Hej vännen!

För det första: vanligvis kanske vi skulle ha skickat din fråga till just en kurator, men hoppas att det går bra med ungdomsledarnas och ungdomsinformatörens svar. Vi är inga psykologer, men har en massa livserfarenhet ändå.

Svåååår fråga... Det här verkar vara ett svårt fall av allmän Allt Känns Skit-sjukan. Förlåt, vi menar inte att skämta, men emellanåt så kan det kännas just så. Vi skulle tippa på att det händer de flesta under någon eller några perioder i livet, fast säkert finns det väl superlyckliga hurtbullarna som aldrig har en skit dag. Åtminstone känns det som om det skulle krylla av sådana när man själv mår dåligt....

För det är det du gör nu, du mår psykiskt dåligt. Det är som ett mellanstadium, antingen kan allt vända till det bättre eller så kan du hamna ner i en depression. Och det här mellanstadiet kan vara i allt från några dagar till några månader. Förhoppningsvis inte längre än så. Förhoppningsvis så försöker du dig på alla de tips på hur man ska må bättre och bli på bättre humör, både tips du redan vet om och sådana vi ska försöka ge dig nu. Och så kommer du förhoppningsvis ur det. För din självbevarelsedrift vill ju att du ska komma ur det, du vill innerst inne må bra, för det är ju så människan är tänkt att ha det. Alla vill bli glada och lyckliga och mentalt friska.

Men det är ändå lätt hänt att hamna djupt nere i depressionom man "släpper det att fara". Och är man redan ganska så nere, så behövs det bara små saker för att man ska sjunka ännu lite längre ner. När allt känns tungt, så verkar man ha så dåligt med energi att kämpa sig uppåt igen. Ibland känns det skönt att deppa, att riktigt gotta sig i att må skit, men det är när man fastnar i det som det lätt går fel.

Vi ska försöka beta av din fråga mening för mening:
Visst, det känns nu som då som om livet är så jobbigt och tråkigt, och även om det här låter som världens lamaste klyscha, så KOMMER DET ATT BLI BÄTTRE!!! Livet går i vågor. Knappt märker man av att nu är livet egentligen ganska bra, så kastas man ner igen av någon motgång eller en dålig dag. Och tvärt om, mitt i allt som det ser allmänt för jävligt ut, så får man en positiv överraskning (tex en blick av en gullig kille). Livet kommer att bjuda på sådana otroliga upplevelser för dig ännu, att det är bara tålamodet det är fel på. Visst, har det inte hänt något fantastiskt inom fem dagar, så kanske du blir besviken på oss nu, men försök att se lite längre framöver. Tänk på nästa kille som kommer att bli kär i dig - jodå, vi lovar att han kommer att dyka upp!!! Tänk på den dagen du flyttar in i din första egna lägenhet... Tålamod! :)

Inga killar gillar dig - JUST NU! Vad vet du om vem du träffar imorgon? Eller under semestern? Om du nu tycker att du är för ful, för tråkig, för dum eller vad som helst för att någon ska kunna bli kär i dig: har du tänkt på hur snabbt en människa kan förändras och utvecklas? lite som Den fula ankungen?

Ingen i din familj förstår dig: nä, de brukar liksom inte göra det från den dag man fyllt 12 år. Så är det bara. Inte förstår du dem heller (typ hur tänker morsan egentligen när hon förbjuder dig att fara på den och den festen, eller vad tycker farsan egentligen är kul med att glo på sport på TV...). Det känns säkert som om ni kom från olika planeter, speciellt som ingen av er är tankeläsare och du kanske är trött på att försöka förklara för dina föräldrar hur du känner, tycker och tänker. Men det är bara att göra försök på försök, sätt dig ner och prata och prata och lyssna och lyssna. Låt dem tala till punkt och be dem låta dig tala till punkt. Gå fast till bibban och be bibliotekarien plocka fram böcker som handlar just om kommunikation mellan tonåringar och föräldrar. Du ska se att bara du ger dem en chans så kanske de fattar.

Det finns de föräldrar som faktiskt inte fattar att när man kommer upp i tonåren så har man inte samma intressen, prioriteringar, vänner, tid till hobbyer (pga tex vänner och läxor)... Framförallt så håller man på att utvecklas till en annan person än den man var när man var barn. Visst vill de att man ska mogna och bli klokare, men de gillar inte alltid att man inte längre gillar det de gillar, inte längre vill göra det de vill att man ska göra... är det fysiskt och psykiskt tungt tycker man ju att de borde fatta att de inte kan tvinga dig. Fundera på ifall de lägger sina gamla drömmar och förhoppningar på dig utan att själva vara medvetna om det? Föräldrar vill oftast väl, men de är ju också bara människor och kan utan att mena det göra tokigheter som att vilja skryta om dina framgångar eller inte kunna inse att något de gillar inte uppskattas av dig. Eller vill de kanske fortfarande ha ditt fritidsintresse gemensamt med dig, umgås ni då? Förklara hur deras tvång får dig att känna dig, då inser de nog hur du mår av det.

Jodu, bästisar kan vara av både det ena och det andra slaget. Och de skrytiga, stöddiga är inte de trevligaste. Eller de som vill tävla med en eller överglänsa en - eller som man bara är avundsjuk på för att de har så mycket bättre självförtroende än vad man själv har. Men det är nu en gång för alla så att vänner kommer och går. Visst, det brukar sägas att "pojkvänner kommer och går, men vänner består" och det är sant till en viss del, men det kan ta slut med kompisar också. Man kanske växer ifrån varandra, blir stridande, hittar trevligare kompisar... Det är långt ifrån alla bästisar som håller ihop hela livet - man brukar i medeltal vara kompisar i fem år har jag läst någonstans. Så känns din kompis väldigt "stor på sig" så kan du antingen snällt säga det åt henne (ur det perspektivet att när du är så och så så får det mig att känna mig så och så) eller hitta trevligare kompisar. Världen är full av folk - även om det kan kännas tryggt att hålla ihop med den man känner. Men se dig runt om! Eller så sluta störa dig på hennes "storhet" - kanske hon ändå har en massa bra egenskaper och är en ganska bra bästis?

Så vad ska du ta dig till och hur ska det hända något bra åt dig:

Ett tips är att sänka förväntningarna. Gå ut i solen nu, sätt dig i lä för vinden och ät en glass och blunda och känn hur solen värmer och måsarna skriker. Njut av bara det och tänk inte så mycket. När du kommer in så se på en TV-serie du verkligen gillar, njut av varje tugga av maten, gå och häll upp ett fotbad åt dig. Bry dig om dig själv på en lägre skala. Du behöver inte en heldag på Vasa Day Spa, du kan njuta otroligt av ett fotbad. Njut av det lilla som finns runt dig och försök att inte haka upp dig på det dåliga. Om du tex ser Friends på TV, så skratta åt skämten istället för att vara avundsjuk på Rachels midja. Det är så du ska tänka. För varje dålig sak så försök hitta en bra sak istället - gärna något med dig själv. Tänk i positiva banor, inte "jag tycker inte om" utan "jag tycker om/är bra på/har vackra..." Fundera på vem du är. Om det så bara är att du tycker om färgen blå.

Så det senaste bra som hände dig är när du satt ute i solen och njöt av livet. Inte någon sexig kille som flirtade med dig, någon resa till New York eller skitroliga fest...

Stor kram, hälsar webbredaktören Liselott och ungdomsledarna!