Självmord

Har funderat på självmord det senaste året, har skrivit brev som jag hade tänkt efterlämna när jag väl var död.
Men efter att jag nämnde det för min BUP-kontakt som pratade med mina föräldrar om det så trodde jag att allt var bra. Jag hade kvar lapparna men i början på 2013 så kastade jag lapparna och tänkte försöka glömma det.

Men det har kommit massa perioder då jag varit otroligt ledsen och de nätter jag somnat med flest tårar i ögonen så har jag föreställt mig att begå självmord och reaktionen hos alla andra. Även fast jag fått dåligt samvete så har det hjälpt mig att somna eftersom det känns mer rätt.
Nu har jag kommit till en punkt då det inte känns som något farligt längre.
Jag, liksom alla andra, vet inte vad som händer efter döden.
Man kanske kommer till himlen eller ligger död i en kista och livet bara är slut.
Jag tror på det sistnämnda och även om det kunde skrämma mig för någon månad sen så känns det ganska avslappnande nu. Jag vet inte om jag vill dö eller leva.
Och jag vill inte att ni ska tala mig ut från något av det, utan vill bara ha svar på ett par frågor.
Även om jag vill dö, vilket äntligen skulle innebära att all den stressen och oron jag alltid bär på överallt, skulle vara över så vet jag att jag lämnar efter en otroligt stor sorg.
Även om det är max 100-200 personer som skulle bry sig så vet jag att de flesta av dem skulle bära på en stor sorg. Menar inte att det är få människor utan att alla kommer ändå dö i slutändan och sorgen kommer försvinna med dem. Det blir ingen stor skada jag orsakar egentligen eftersom deras liv är som mitt - det saknar lika mycket syfte och dem kommer också dö.
Min död skulle inte påverka något stort, jag skulle inte kunnat göra någon skillnad i världen ändå. Och jag tycker verkligen inte att mitt liv har något syfte, för allt vi gör är att födas och dö men för att göra livet mer intressant så har vi skapat ett civiliserat samhälle och gett pengar så att vi kan köpa kläder, smink, hårprodukter osv. Allting cirkulerar kring utseendet och vi försöker bara göra oss finare för att få folk att gilla oss osv. Allting är en tävling, i alla fall i tonåren. Tycker man att någon är snyggare så blir man avundsjuk och visar hat direkt eller så klankar vi ner på varandra.
Det är bara så tråkigt och utmattande.
Jag kan ALDRIG slappna av, måste alltid förbereda mig inför alla situationer jag kan bli utsatta för eftersom det finns folk som är så jävla elaka och enbart vill tjafsa utan anledningen. Och det är inget jag får för mig, har blivit utsatt för ofta av sådana situationer att jag inte vill riskera att slappna av för att sedan få massa hat mot mig och inte kunna försvara mig.

Hur som helst, mina föräldrar tog inte till sig det min BUP-kontakt sa. Min psykolog berättade för min mamma när jag var med så jag berättade för pappa eftersom han inte var där.
Det brydde sig inte eller så ville dem inte tro det.
Jag har gett allt för många chanser och orkar inte fortsätta eftersom dem ändå inte bryr sig.
Jag vet hur ledsna dem kommer bli när det väl är försent och dem kommer ångra sig så mycket men det kommer som sagt vara försent.
Jag vill inte att dem ska ångra sig, utan jag vill att dem ska försöka hjälpa mig nu när det behövs.

När min psykolog berättade för min mamma så såg hon jätte ledsen och orolig ut men efter när jag frågade om vi kunde äta innan hon skjutsade mig till min kusin så orkade hon inte.
Det är inte det att hon inte orkade eller att jag inte fick min vilja igenom utan efter att hon fått veta att sin dotter skar sig och ville begå självmord så orkade hon inte ens göra en minitjänst.

Har haft diskussioner med pappa om att mamma inte mår bra eftersom hon har aldrig verkat älska mig på riktigt.
Hon har sagt för elaka saker, saker en mor inte ska säga till sin dotter någonsin.
Det senaste samtalet jag hade med pappa om mamma var kanske någon månad sen och jag frågade om det var någon sjukdom för innan hade han nämnt saker med min mormor och hur hon var och han sa att han skulle berätta när jag blev äldre.
Jag ville inte pressa honom eftersom jag visste att jag kanske inte skulle klara av det, var det nu än var.

Min pappa har vid ett tillfälle sagt till min mamma att om jag var så sjuk så kunde jag gå och dö. Då syftade dem på min socialafobi som en sjukdom.
Min mamma har sagt att jag kunde gå och hänga mig när hon blev sur. Hade inte ens gjort något för att provocera henne då.

Dem kanske inte menade det dem sa även fast dem säkert gjorde det lite eftersom jag är otroligt jobbig att ha ansvar över, har massa problem och är i princip ett förstört barn men ingen av mina föräldrar är kapabla till att försöka fixa mig och hjälpa mig.
Poängen är att dem kastar runt ordet på det sättet trots att dem vet att jag övervägde att ta mitt eget liv.

Bortsett från det så sa jag till mamma att varje gång hon drack så skulle jag skära mig. Två eller fler gånger när jag var säker och 1 när jag misstänkte det.
Jag hade flera ärr på mina ben som hon såg men hon slutade inte dricka.
Så tillslut orkade jag inte eftersom ville inte att någon i skolan skulle se och jag vill inte ha ärr på min kropp eftersom det bara är jag som blir skadad.
Nu ljuger mamma alltid om att hon dricker och hon dricker så ofta och jag orkar inte.
Har kämpat så hårt med att inte skära mig men det kommer inte hålla.
Och att skära mig är bara en tillfällig lösning, att begå självmord skulle vara en riktig lösning.
Sedan har min pappa också börjat dricka ganska ofta.

Finns inget jag kan göra och oavsett hur många som säger att det inte är mitt problem och att jag inte ska försöka fixa deras problem och bara fokusera på mig själv så går det INTE.
Deras liv påverkar mitt och deras välmående med.
Inte bara för att mamma blir jätte elak och sårar mig så mycket när hon druckit,även också för att alla på hennes sida har hjärtproblem. Min morbror dog när han var 49 och han rökte tex.
Mamma röker och dricker.
Och nu när hon försöker sluta röka så dricker hon dubbelt så mycket.
Jag vet hur det kommer gå för jag var med första gången hon försökte sluta röka.
Men jag oroar mig alltid för mina föräldrar för jag drömmer alltid att någon av dem dör.

Jag kommer inte klara mig när någon av dem dör, därför känns det även som en fördel att jag ska begå självmord eftersom jag inte kommer finnas när dem väl dör.

Sedan i skolan så är mina så kallade kompisar bara elaka och klankar alltid ner på mig. Dem är definitionen av den 'negativa energin' som man bör undvika för att inte själv må dåligt.
Så jag spenderar 7 timmar i skolan och blir behandlad som skit för att sedan komma hem och de övriga timmarna oroa mig för mina föräldrars alkoholmissbruk bland annat.

Jag orkar inte vara så stressad och ledsen hela tiden, det är bara jobbigt och vill inte fortsätta leva såhär.
Jag vill verkligen inte skriva här eftersom det skulle vara skönare att skita i alla och bara få dö men det finns ingen återvändo så tänkte ge dem en sista chans.
Och undrar hur jag ska göra det. Jag måste få dem att förstå att en dag kan jag vara borta och aldrig mer komma tillbaka.
Men dem förstår inte om man bara pratar med dem, dem förstår inte om jag skär mig, jag vet inte hur jag ska få dem att förstå.
Kan inte visa denna text heller eftersom jag nämnde det där om samtalet med pappa och mamma skulle inte ta åt sig av något ur texten utan enbart den biten och bli sur och undra vad han har sagt om hennes mamma (min mormor).