Trauma

Hejsan!

Tack för att du skrev in, jag hoppas också att det hjälpte dig lite att reda ut dina tankar bara av att få skriva ut dem. Det kan vara ett bra sätt att kategorisera sånt som rör sig i ens huvud, och du verkar vara väldigt medveten om dig själv, dina tankar, och känslor. Det är bra, då har man lättare att också påverka sitt mående och komma framåt i livet på ett mentalt plan, trots eventuella motgångar.

Jag ska försöka ge lite av mina tankar på en del av det du skrev, så kanske du förhoppningsvis hittar någon ny infallsvinkel kring det du grubblar över :)

För att börja med termerna:
Du skriver om trauman, och undrar om du kan vara traumatiserad. Inom psykologin så pratar man om ”potentiella trauman” och ”trauman”. Med detta menar man att det i de flesta människors liv kommer komma potentiellt traumatiserande händelser, men att allt inte blir så att säga regelrätta trauman, även om händelserna kan påverka en negativt i alla fall.
Potentiellt traumatiserande händelser kan vara t.ex. plötsliga dödsfall, direkta hot om ens liv eller grundtrygghet, och naturkatastrofer – men det kan också vara att man levt under svår stress och otrygghet en längre tid, exempelvis av våld i hemmet. Det är normalt att man har jobbiga psykiska och fysiska känningar ett tag som ett resultat av en svår upplevelse. Det som avgör om det klassas som ett psykologiskt trauma är hur det påverkar personen i det långa loppet – klarar personen själv av att läka denna händelse eller fortsätter händelsen att påverka deras liv väldigt negativt? Om det är ett trauma så kan man även år efter händelsen ha flashbacks, ångest, sömnsvårigheter, undvikandebeteenden, få depressioner, och så vidare.

Nu har ju jag inte rättigheten att på basen av en text bedöma om du är traumatiserad eller inte i ”ordets regelrätta mening” – MEN jag kan ju klart och tydligt se att din uppväxt har påverkat dig negativt och att du lider av det ännu i dag. Av hur mycket ansvar du hamnade att ta över dig själv i för tidig ålder, av att ha hört dina föräldrar bråka, av att gå och grubbla på läget där hemma och din mammas mående, av rädsla för fysisk aga, och av att behöva gå på äggskal med vilka känslor du visat och inte istället för att få uttrycka dem. Så det är inte alls konstigt att du blivit påverkad av detta! Konstigt skulle det vara om du INTE hade blivit påverkad. Oavsett vilka ord du använder för din upplevelse så ska du inte förminska dina känslor, alla känslor du har nu kring din uppväxt är okej.

Du är inte svag som känner som du gör. Dessa händelser som påverkat dig har dessutom skett i en ålder där man ännu inte har utvecklat sätt att ensam hantera dem, plus fortfarande är i en beroendeställning till ens föräldrar.
Du skriver i slutet av din text att du förstår att alla är olika och att man blir traumatiserad av olika saker, men att du samtidigt funderar kring varför detta påverkat dig så hårt när du ser andra vara med om ”värre”. Vi ska här komma ihåg att det är svårt att jämföra inre upplevelser av saker, att vi inte ser andras inre (exempelvis skriver du att utåt sett såg också din familj perfekt ut), och att trauman kan uttrycka sig på så många olika vis. Inom psykologin pratar vi också om termen resiliens. En persons resiliens påverkar hur negativa händelser påverkar dem. Detta har att göra med många olika saker – i vilken ålder händelsen händer, har man trygga människor i sitt liv, har man haft möjlighet att lära sig känslohantering – men det har också att göra med genetik.

Det jag säger i denna mening behöver inte nödvändigtvis stämma men fundera på om det resonerar med dig – kan det vara så att dessa tankar och funderingar nu börjat komma fram i dig för att du börjar vara redo att ta tag i dem, och jobba för att läka dina inre sår? Du är vuxen nu och kan se på det som hänt med en viss distans även om det ännu gör ont. Och du är trött på att känna så här.
Jag skulle starkt rekommendera dig att söka någon typ av terapi för att få gå genom och bearbeta dina känslor och tankar med en professionell. Jag tror att det skulle kunna ge dig mycket.

Ifall du jobbar så kan du gå till arbetshälsovården och be om att få prata med någon där, och om du studerar så borde ni via studenthälsovården ha tillgång till en psykolog.
Du skriver dock att du har mycket problem med ångest, och att du haft depressionsskov innan. Eventuellt kan du vara berättigad till ett B-intyg, som en psykiatriker eller läkare kan skriva ut om de anser att din ångest påverkar din förmåga till att studera/jobba/leva ett vanligt liv. Med ett B-intyg så kan du söka FPA-stödd rehabiliterande psykoterapi, och få gå i psykoterapi i upp till tre år. FPA ersätter då en stor del av kostnaderna och man får själv välja vem man vill gå till sålänge de är godkända av FPA. HÄR kan du läsa mera om hur detta funkar.

Jag förstår om det smärtar dig att läget i ditt barndomshem fortfarande inte är bra, och att du skulle vilja att det var annorlunda – att få se din mamma glad till exempel. Här vill jag ge två ”tanketips”.
1) Du behöver inte nödvändigtvis spendera tid med båda dina föräldrar bara för att de är dina föräldrar. Du har rättigheten att nu i vuxen ålder själv bestämma vem du lägger din tid på. Om det är så att du mest bara blir obekväm av att vara runt din pappa så behöver du inte vara det heller. Inte kanske helt lätt att omsätta i praktiken, men jag önskar att du vet om att du inte är ”kall” ifall du skulle välja en sån linje. Du har rätten att skydda ditt egna mentala mående.
2) Det här blir lite flummigt men ibland om vi väljer att börja läka våra egna sår så kan det också som ringar på vattnet börja läka resten av vår familjelinje. Alltså att om du väljer att våga satsa på dig själv nu, gå i terapi, behandla det du varit med om, och bli tryggare i dig själv så kan det eventuellt vara att det inspirerar och uppmuntrar dina syskon och din mamma att så småningom påbörja samma inre resa själva.

Ta hand om dig själv, jag önskar dig allt gott!
Det är alltid fritt fram att skriva in på nytt om du vill.

Kram, Kix