Självskadebeteende

26.06.2022
När jag är arg eller disappointed på mig själv så brukar jag riva mig själv. Har ett par ärr från det också. Jag har hållt på med detta sen jag var kanske 10 år och jag river oftast mina ben, armar, fötter för att det är lättare att riva där men när jag e riktigt förbannad brukar jag riva mig i pannan. Jag undrade om vad jag kan göra istället för alla tycker det är fel Självskadaren
Tessi klippt

Hälsovårdare och sexualrådgivare Tessi svarar

27.06.2022

Hej,

Precis som du skriver så är självskadebeteende någonting som man kanske tar till som ett sätt att hantera besvikelse eller ilska. Du skriver att det är någonting du har gjort sedan du var runt tio år gammal, och det kan som barn kännas som ett sätt att få utlopp för sina känslor då man kanske saknar ord att beskriva dem eller andra sätt att handskas med sina känslor, men det skulle vara viktigt för dig att nu hitta ett annat, och mer hållbart sätt.

Du inser antagligen att det att du skadar dig själv gör mer skada än nytta. Det finns ingen anledning till att du skulle försöka bestraffa dig själv ytterligare då du känner besvikelse över dig själv - eftersom själva känslan är ett tillräckligt stort straff i sig. Det sätt som oftast hjälper bättre i långa loppet är att tala om det. Att säga högt hur man känner, även om det handlar om känslor som man själv kanske skäms över. Försök tänka på hur du skulle förhålla dig till saken om det inte handlade om dig själv utan om din bästa vän. Vad skulle du säga till hen i en liknande situation och skulle du inte önska att hen berättade ärligt om sina känslor istället för att vända ilskan mot sig själv?

Det du kan testa istället för att riva dig själv är att t.ex. gå på en promenad/gå och springa eller att gå duschen. Jag önskar att du skulle fokusera på att ge dig själv tröst de gånger du känner ilska och besvikelse istället för att straffa dig själv ytterligare. Så då impulsen kommer över dig att självskada så försök att göra ett medvetet val att avbryta det du håller på med och gå ut. Sedan då känslorna lugnat sig lite så kan det vara bra att försöka skriva ner dem eller att tala med någon - för att få tankarna ur dig istället för att bära omkring på dem.

Om du inte upplever att du kan tala med t.ex. en vän eller förälder så kan du kontakta hvc och se om det finns någon möjlighet att besöka någon där för att tala, och då skolan börjar igen i höst har du igen tillgång till t.ex. kuratorn, psykologen eller någon annan i skolans personal.

Du är värdefull och du förtjänar att bli behandlad väl, både av alla andra och av dig själv.

Kram,

Tessi

Kommentarer

Inga har kommenterat på denna sida ännu

Ställ en egen fråga

Skriv kommentar

OBS! Ställ din fråga vid Våga fråga.

kommer skriva nu jätte långt så förlåt :(
allt började då sommarlovet slutade och vi började skolan igen. jag började högstadiet så jag kände inte till nå lärare från förr. första dagen var ungefär 2 ...
Läs mera

Hej! Är det farligt att åka till Stockholm nu? Å tror ni jag kan åka över till stockholm i januari?
Läs mera

Jag har jätte svårt att gå i skolan som vanligt utan att tänka på det, blir rädd och kan knappt göra saker normalt pga min emetofobi. Men det känns så svårt att prata med någon för så fort jag nämner ...
Läs mera

hejj. lite under 2 år sedan var jag å sova över vid en kompis. hon hade mobbat mig i 7 år före det här, men när hon flyttade så blev vi kompisar. när jag var vid dem, så gjorde hon saker åt mig. hon r...
Läs mera