Ångest över att bli äldre - hur kan jag tänka?

Hejsan!

Tack för din fråga. Att bli äldre kan föra med sig många nya tankar och upplevelser, och jag tror det är rätt vanligt att man ibland känner att det är en aning skrämmande. Man utvecklas ju under hela sitt liv, men just där i tonåren där man övergår till att bli ”mera vuxen” kan kännas som ett stort utvecklingssteg. Där vill jag också säga att det HELT OKEJ om man känner att man inte riktigt har allt under kontroll eller vet hur allt funkar – inte har vuxna heller precis allt på koll fastän de flesta försöker visa det utåt som om de hade det :) Man blir bara bättre med åren på att acceptera känslor av osäkerhet.

Fundera lite på VARFÖR det är som du har ångest över att bli vuxen? Är det osäkerheten över vad som kommer hända? Rädsla för att mer och mer bli din egen beslutsfattande ”enhet”, och inte längre vara under vårdnadshavares förmyndarskap? Eller kanske nåt helt annat..? Försök att prata om det du känner med någon, eller skriva ner det. Det brukar kännas bra att få bolla sina tankar med någon, men också att få det ut ur sitt huvud och ner på papper.

Det bästa är att bara försöka ta dag för dag, det går ändå inte att kontrollera framtiden hur mycket man än angstar över den. Det kommer nog bli bra! Och bara för att man blir mera vuxen till sin ålder, så behöver man heller inte lägga undan sitt barnasinne. Det är bara bra om man kan vårda det. Jag tror att många tänker att bara för att man blir vuxen så skulle man behöva bli ”tråkig”, men det där väljer man ju själv.

I västvärlden kan man få stress över att gå ur ungdomsåren, eftersom vi glamourifierar ungdomsåren här på ett lite annat sätt än vad man gör i många andra kulturer. Faktum är att många, de flesta skulle jag vilja påstå, gör inte sina livs stordåd i ungdomen, utan sen. För många kan också de tidiga levnadsåren vara tunga, men senare i livet så hittar man ett lugn som känns bra.
Personligen skulle jag säga att mitt liv (och speciellt mitt inre liv, den mentala biten) blivit mycket, mycket bättre nu när jag är över 30. Min mamma däremot påstår att livet börjar först efter 40, så det är ju skönt att höra att man har nåt att se fram emot, haha :D

Det kommer nog bli bra för dig också ska du se. En dag i taget!

Kram, Kix