Bibelvers

Ett intressant bibelställe! 

Och som hela Jakobsbrevet kanske skrivet av halvbrorsan till Jesus? 
Jakobsbrevet är en kärv texthelhet som mycket påminner om storabrorsans egna formuleringar. Brevet har fokus på att det räknas att vi gör gott. Att "tro utan gärningar är död". Så t. ex. protestantismens grundare, den radikala Martin Luther på 1500-talet ansåg brevet var för krävande och kvävande. 
Luther lade ju ned munkkarriären, hjälpte nunnan Katarina von Bora att fly från klostret, de gifte sig, bildade familj och hade många gemensamma blöjbyten och teologiska måltidsdiskussioner hon och han under livets gång, med vänner runt god mat och gott öl. Men Luther hade så svårt att tåla Jakobs texter. För han ville inte att religiös övertygelse skulle bli prestige och prestation, nåt att samla och förtjäna sig till. Inte heller Uppenbarelseboken var nåt Luther gillade. Den kunde ha lämnats utanför Bibeln menade han. 
Nåväl. Allt skrivet kan ha sin goda point ändå. Men det kan vara bra veta bakgrunder till olika bibelställen och hur de översatts och uppfattats i olika tider. 
Jakobsbrev har daterats olika t. o. m. så att somliga forskare menar brevet är det äldsta i Nya testamentet, somliga menar det är det yngsta. 
Och olika bibelöversättningar har skillnader. 
Bibelöversättningen från 1917 säger att "Med svartsjuk kärlek trängtar den Ande som han har låtit taga sin boning i oss". 
"Vår egen ande, som Gud har låtit bo i oss, är ständigt avundsjuk" står det skrivet i Nya Levande Bibeln.
Folkbibelns version är "Svartsjuk längtar Anden som han låtit bo i oss". 
New Living Translation översätter så här: "They say that God is passionate that the spirit he has placed within us should be faithful to him". 
För att hitta en röd tråd i bibeltexter finns tekniker, en är att lyssna neutralt på olika översättningar men samtidigt lyssna inåt dig själv, vilka tankar och känslor väcks? 
Eller så kan man välja ett fokus, t. ex. hoppets fokus. 
Om jag använder båda så hör jag det hoppfulla i att meningen du funderar över egentligen är en fråga? Ungefär som att "inte tror ni väl att Gud övergett er? För han längtar ju efter er". Och jag ser att verserna runtomkring den lilla textsnutten uppmuntrar till ödmjukhet, att vi inte ska döma varandra, bruka våld eller ha oetisk affärsverksamhet. 
Men min tanke far också till livets slut och döden. Den stund då den livsande Gud blåst in i människan återvänder till sitt ursprung. Gud längtar avundsjukt efter det Gud delat med sig åt oss människor. 
Lite konstigt faktiskt. Unnar inte Gud oss att bära på det gudomliga? Och varför beskrivs Gud som en känslosam varelse, så mänskligt? 
I Bibeln finns flera gudsbilder representerade. En är den "antropomorfa" som beskriver Gud som människolik, mest i Gamla testamentet. T. ex. skriar Gud som en födande kvinna, är rasande på sin hustru som en riktig machomake, ammar som en moder och är både kung på en tron och älskare till sin drottning m. m. 
Nya testamentet omvälver med beskrivningen av Gud som pappa, "abba' fader". Och själva det speciella grundbudskapet förstås, att "Gud blir människa". Så den svartsjuka Gud som Jakob skriver om, visar eldig passion, längtar efter sin egen ande och det kanske väcker motstridiga känslor? Är det skrämmande? Är det tryggt? 
Mitt teologiska jag överväldigas av förundran, faktiskt. Vi bär på Guds andetag, Gud andas i oss. Och till slut andas vi i Gud.

Monika