Depression

Hej,

Jag tror inte att det finns någon exakt gräns man kan dra mellan vad det innebär att vara nedstämd, deppig eller lida av en depression. Eftersom det handlar om människors känslor så är det alltid individuellt, och därför lite svårt att göra upp exakta "regler" för vad som är vad.

Idag kan man lätt få uppfattningen om att livet hela tiden borde vara perfekt och att man borde gå omkring och vara lycklig hela tiden, men så är det nog väldigt sällan. Det är helt normalt att ha sämre dagar, sämre veckor, månader eller år eftersom vi människor hela tiden påverkas av allting som händer runtomkring oss. Det innebär dels att man inte behöver bli orolig om man har en sämre period - men det innebär också att man inte behöver vara rädd för att be om hjälp om man upplever att man behöver eller vill ha det.

Generellt brukar man säga att det rör sig om "nedstämdhet" om det är någonting tillfälligt, t.ex. att man är nere i några dagar och kanske till följd av någonting som har hänt. Depressioner pågår ofta under längre tid och kan (men behöver inte vara) allvarligare. Depressioner kan också uppkomma till följd av saker man råkat ut för men eftersom vårt humör till en del styrs av inre faktorer (produktion av hormoner,  frisättningen av signalsubstanser osv) så är det också rimligt att tro att olika människor kan ha olika benägenhet att drabbas. Men även hos personer med konstaterad diagnos så kan det ta sig väldigt olika i uttryck. Alla personer som lider av depression påverkas inte likadant av sitt tillstånd.

Så precis som du skriver så är symtomen väldigt långt de samma till en början, men nedstämdhet brukar pågå under en kortare tid. 

Det man kanske generellt kan konstatera att är till hjälp oavsett om det rör sig om en långvarig depression eller en kortare period av nedstämdhet så brukar man gynnas av att tala om sin situation. Det kan göras genom terapi, eller i vissa fall bara genom att tala med en förstående person som man kan vara ärlig med. I många fall är det kanske just ärligheten som är ganska central eftersom man ofta själv kan ha svårt att bearbeta eller förlika sig själv med tankar som man inte vågar erkänna (kanske för andra men främst för sig själv.)

Jag tror att det skulle vara viktigt att man lyfte fram att alla känslor är tillåtna, också de som inte är "instagramvänliga". D.v.s. det är helt okej att känna ilska, likgiltighet, sorg, avund, förakt och svartsjuka - och att de som känslor är helt normala och ofta övergående. Men vi borde bli bättre på att be om hjälp då vi behöver det och att ta emot den hjälp som erbjuds.

Hälsningar

Tessi