Driver med killar

Hej Sandra!

Vet du, vi tycker att din sista mening är den viktigaste här: du är medveten om dina brister och vill göra något åt dem. Nu är allt det som står här nedanför helt baserat på våra egna åsikter, erfarenheter och en hel del utbildning inom bla utvecklingspsykologi, men alla har säkert olika åsikter som svar på din fråga.

Men vi tycker hursomhelst att din sista mening är viktigast, för att utan att veta var felet rikigt ligger, utan att kunna sätta fingret på det eller beskriva det i ord, så är det svårt att förstå tex varför människor reagerar på en som de gör. För folk regarerar alltid på allt man gör, men man fattar inte alla gånger varför eller på vad. Men vet man var problemet ligger, så är halva jobbet redan gjort. Allt handlar om en medvetenhet om hur man själv fungerar som person, hurudan man är som människa - vet man det så kan man börja jobba bort och slipa ner de vassa hörnen och ojämnheterna på ädelstenen. För kanske det är en av meningarna med livet, att jobba på sig själv för att bli en bättre människa? Meningen är kanske inte bara att man själv ska bli en lyckligare och mer utvecklad människa, utan att man ska vara en bättre människa för andra (tex inte såra någon på flit) och fungera bättre i samhället socialt? Eller vad tror du?

Alla har vi negativa egenskaper eller beteendemönster, delar av oss själva som vi är missnöjda med eller som orsakar problem i våra sociala relationer. Antingen medfödda, ärvda (modell av tex föräldrar) eller inlärda - inlärda tex också genom att ingen någonsin riktigt sagt till oss på skarpen när vi gör/är fel. Eller inlärda för att vi märkt att de beteendemönstren lyckas, vi får något vi vill ha ut av dem. Vissa anser att man inte kan rå för de här egenskaperna, att speciellt medfödda personlighetsdrag inte går att arbeta bort. Så istället ställer de sina egna liv runt tex sin blyghet eller sin konflikträdsla, till och med bejakar den ibland så att det nästan utvecklas till tex sociala fobier eller resulterar i egna ouppfostrade barn. Men har man inställningen att allt man är går att antingen jobba bort eller komma runt på något vis om man bara vill, så har man redan ett långt försprång, tror vi. Hur mycket är vi herrar över våra egna liv och alla de pusselbitar det består av? Kan man lära sig en viss egenskap, tex ordningssinne eller diplomati - kan man då också lära sig av med en viss egenskap?

Du vet att det du gör mot de här killarna är fel, ditt samvete säger det åt dig. Kanske säger även andra till. Eller vem vet, kanske du har rykte om dig att vara en elak bitch, men vet bara inte om det själv? Har någon någon gång blivit riktigt, riktigt ledsen på dig, tagit fruktansvärt illa upp? De flesta av oss ha en medfödd empati och en någorlunda bra uppfostran - vi VET nog vad det vi gör får för konsekvenser hos andra, kan se saker ur andras perspektiv. Vi vet nog hur vi borde bete oss, och de flesta kan nog svara rätt på tex hur-skulle-du-göra-i-den-här-situationen-test inom tex psykologikurser. Men till exempel ibland väger det vi får ut av ett visst beteende tyngre än samvete, uppfostran och medkänsla. Tex finns det forskning på att kroppen frigör mera belönings- och njutningshormoner i hjärnan när man kritiserar och är elak, än när man är snäll och berömmande. Det kan vara riktigt beroendeframkallande.

Du skriver själv att du njuter av att sätta en viss typ av killar på plats. Kanske för makten det ger dig, kanske för känslan av att vara bättre än dem? Vissa av oss vill ändå omedvetet "klättra uppåt" i den sociala hierarkin - men det går inte alltid att göra på ett schysst sätt (åtminstone är det snabbare att ta till fula trick för att få det inre välmåendet). Ibland är det kanske mera oss själva vi försöker bekräfta på liknande vis - istället för att jobba med självkänslan och självförtroendet inifrån oss själva. Men att du skulle vilja hämnas på din kompis för att han inte älskar dig på rätt sätt genom att ge dig på andra killar... Det kan bara du veta, men vi är skeptiska till att skylla ens egna dåliga beteende på någon annan. Alla de här ovan nämnda är hursomhelst helt naturliga känslor, vi upplever alla slängar av dem nu som då - men sådant som uppfostran, livserfarenhet (när man blir smättad på fingrarna för att man var dum) och mognad nog brukar slipa bort med tiden. Inte för alla vuxna, långt ifrån om man tänker på alla skvallerkärringar, satkärringar, surgubbar osv. Vissa ser man helt tydligt på att de njuter av att vara nedlåtande, smygelaka, kritiserande, hatande... Men igen, är man villig att jobba på sig själv och bli en bättre människa, så ser man längre än till den ögonblickliga och kortvariga njutningen i att riktigt skämma ut någon. Till viss del handlar det kanske om samma självkontroll och behärskning som gör att man inte unnar sig eller tillåter sig andra njutningar med negativa konsekvenser, som att sova för länge på morgonen, skita i läxor eller äta massor med godsaker? Nästa steg är i så fall att lära sig att inte ge efter för sådan lockelser som drabbar andra och inte en själv.

Kanske är det ändå så enkelt att du bestämmer själv. Du bestämmer om du ska ge efter för behovet att jävlas med andra eller inte. Se, ingen av oss är någonsin färdigt uppfostrad, hur gamla vi än blir - men ofta är det man själv som ska fortsätta uppfostringsjobbet, fortsätta påminna sig själv om vad som är rätt och fel. När inte andra alltså uppfostrar en genom att, som vuxna ofta gör, börja undvika en, prata skit bakom ens rygg för allt från kompisarna till ens egen chef, utesluter en från sociala sammanhang, hämnas genom att behandla en illa tillbaka eller till och med säga till rakt ut. Mycket av livet går inte bara ut på att behandla andra så som man själv vill bli behandlad - ett socialt geni behandlar andra som den andra vill bli behandlad. Och nog är det ändå mycket mera belönande att uppfattas som trevlig och kul, charmig, smart och snäll, än som en bitch. Också för att vem som helst kan bete sig som en bitch - det är mycket svårare att bli älskad. Skönast är ändå att kunna se sig själv i spegeln och vara stolt över sig själv utan dåligt samvete och utan att behöva ursäkta sig.

Så det är bara att börja jobba med sig själv. Och samtidigt påminna sig själv om att vi alla ska utvecklas och mogna, bli bättre och förståndigare - men att ingen ändå någonsin är helt perfekt. Vi är alla människor, men kanske vi skulle försöka göra det bästa av det?

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna