Hm?

Hej Hm?!

Voj vännen, vad jag skulle vilja krama dig nu och säga att det är okej, det är normalt att känna så som du gör nu <3. Det hör till åldern, sägs det. Klart att det inte är så kul att höra och klart att det inte är direkt tröstande att höra att "alla andra" också går igenom någon gång under tonåren de tankar du har just nu, för vad hjälper det dig. Men det kan kanske hjälpa lite att höra vad bland annat utvecklingspsykologin förklarar de där tankarna med?

Se, när man kommit ordnentligt in i tonåren, så är den stora grejen att börja ta reda på vem man är, hitta sin egen identitet. Det gör man oftast framförallt genom att spegla sig mot andra, jämföra sig med andra, ofta jämnåriga. I den jämförelsen finns det vissa saker som man ser på. För en österbottnisk tjej är det nog ofta just den typ av saker du räknar upp, som killtycke (har/haft kärlekshistorier), hur många och hurudana vänner (tex följare på insta), utseende och intressen (hobbier, tex huruvida man tränar på gym). Man tänker "jag är också...", "hon är mer ... än vad jag är", "jag skulle också vilja ha ... som hon har".

Eftersom man inte riktigt vet vem man är eller vem man vill bli, så känner man sig färdigt lite gungig i självkänslan, den går i vågor och präglas av en osäkerhet. Men jämför man för mycket med andra, så kommer man alltid att vara den som förlorar i jämförelsen, eftersom det alltid kommer att finnas de som är snyggare, populärare, häftigare, haft fler pojkvänner osv osv osv. Det finns alltid någon bättre - framförallt på insta och andra sociala medier, där bilden av hurudana andra är är förvrängd. Där berättar de bara de fina egenskaperna och händelserna, visar bara de snyggaste och mest photoshoppade selfies, postar pluttenuttbilder av sin älskling... I det skrytkalaset är det ingen som fotar finnen på hakan, berättar att de kom nästsist i tävlingen eller medger hur ensamma de känner sig.

Detsamma gäller nog ganska långt också i skolkorridoren. Visst, man kanske ser andras finnar och orena hy i skolan, men aldrig att någon där skulle blotta sina svagheter! Så då tror man lätt att ingen annan har det så skit som jag har det, att ingen annan aldrig haft pojkvän, att ingen annan tycker illa om sitt utseende, ingen annan, ingen annan, bara jag. Skulle man våga tala om de här tankarna och känslorna med kompisar, så skulle man nog snabbt märka att man är långtifrån ensam om att ha det precis sådär. Men som sagt, få vill erkänna sina svagheter inför andra.

Som 10-åring visste man ganska bra vem man var, men puberteten gör att man förändras, både i kropp och sinne. Naturen har liksom tänkt ut det så, att under den här tiden ska man börja ställa sig på egna ben och bli en alldeles egen individ. För att kunna bli det måste man söka sig fram, "är jag sådan här, passar det här mig, vill jag det här?" Fast samtidigt är man så osäker att man helst vill vara precis som alla andra för att smälta in i mängden och inte stå ut. Speciellt här i Österbotten, där jantelagen är hård och alla utstickare minsann får höra att de är annorlunda. Först mot gymnasietiden och senare vågar man stå ut lite mera, tex vad gäller kläder och intressen. Men speciellt i högstadiet så känns allt som gör att man avviker från massan ofta jobbigt, tex man "borde" ha en pojkvän och har man inte det, så känner man sig bristfällig, som förloraren. Och så överreagerar och övertolkar man allt till ytterligheter som tex "ingen kille har NÅNSIN ens tittat åt mitt håll!!!" Känslorna kastar från högt till lågt på en sekund och allt känns antingen som svart eller vitt, super eller skit.

Jo visst kan tonårstiden vara jobbig, men det kan kanske ändå trösta att veta att det ska den vara också. Att man inte kan bli vuxen alldeles gratis, utan måste jobba på det, jobba igenom alla de här känslorna och tankarna. Det kan hjälpa lite att vara medveten om hur man fungerar, tex så att man kan stoppa sig själv när man börjar jämföra sig för mycket med andra. Och det kan vara bra att träna sin egen självkänsla, precis som att motionera för att hålla en bra konditionsnivå. På de här sidorna får du lite tips på hur du kan hålla din självkänsla stark och hälsosam.

Det bästa med tonårstiden är kanske inte att den går över sedan när man blir ung vuxen, utan att den kan bli väldigt intressant. Det händer mycket under den tiden och mycket av det kan man vända till givande och lärorikt om man bara vill. Ett knep då är kanske att inte fokusera så väldigt mycket på sig själv i relation till andra, tex inte tänka så mycket "vad tycker andra om mig", utan mera "hur månne hon tänker när hon gör så där i sitt liv, vad driver henne?".

Och till slut lite om dina föräldrar: ja, det är också väldigt vanligt att föräldrarna inte riktigt hänger med i dina utvecklingssvängar, utan lite tror att man fortfarande är deras lilla flicka, bara barnet. Kanske hinner de aldrig riktigt i kapp en mer, och det är också naturligt, men man kan ju hjälpa dem så mycket man kan genom att berätta om sitt liv, sina tankar och känslor för dem. De är inte tankeläsare, och ingen har utbildat dem till att bli perfekta föräldrar heller, så man får ha lite förståelse för dem, hjälpa dem på traven lite ;)

Så simma på du bara, det går nog vägen!

Hälsar Liselott