Kix 9

Hejsan! :)

Tack för dina följdfrågor!

1. Det har alltid funnits en diskussion inom psykologin angående vad som kallas för ”nature vs. nurture”, som forskare har tvistat om i aaaalla dessa år. Alltså hur mycket av vem vi är och de psykiska problem vi upplever orsakas av förutbestämda saker som genetik, och hur mycket av det är på grund av saker i miljön - alltså påverkan av allt det som hänt runtom en under hela ens liv. Sanningen är antagligen oftast en kombination av båda och beroende på individ.

Gällande hypokondri (eller hälsoångest som man ofta kallar det idag) så är det förmodligen också på det viset – en blandning av både gener och miljö. Det verkar finnas en viss ökad risk att utveckla hypokondri om någon nära anhörig lider av det. Det här kan i sin tur också bero både på båda sakerna – genetisk ärftlig benägenhet för hypokondri + att man hela livet har hört sin närstående prata om sjukdomar på ett visst sätt, kanske sett personen bete sig på ett ”hypokondriskt sätt”, så att man liksom i andra hand har fått in samma tankemodell/handlingsmodell för hur man ser på sjukdomar och kroppen. Man kan också utveckla hypokondri om man någon gång har varit med om en allvarlig sjukdom själv, eller har sett någon nära anhörig allvarligt insjukna i något (då kan man kanske påstå att det är en rädsla man upplevt för nåt specifikt som sen liksom ”fastnar” och börjar påverka på en bredare skala).

2. Det du beskriver är absolut normalt när man bearbetar :) Som sagt så får man fantisera helt fritt själv och låta tankarna gå dit de vill/behöver gå, det är först när man börjar planera att faktiskt göra exempelvis våldsamma saker som det går överstyr. Och det vet ju både jag och du att du inte gör! Fantasier i sig själva är oskyldiga och normala, så låt dig själv ha dem :)

Kram, Kix