Jag fundera på en sak. När jag va mindre upp till nionde klass så va jag lite blyg av mig. Inte att jag har social fobi eller så men jag va allmän lite blyg av mig. Jag hade vänner i grundskolan o så och hängde med folk. Men ibland när man skulle planera nån aktivitet utanför skolan så pallade jag inte utan blev hemma istället för jag ville vara lite för mig själv. Nu va de inte så att jag avstod från allt men iblan när klassen skulle göra nått så valde jag att hellre vara hemma. Men jag gick med på några aktiviteter utanför skolan med.
Nu går jag i gymnasiet och jag har ändrat mig helt nu kan man säga. Jag vill hänga med folk hela tiden och går med på alla aktiviteter i skolan och är ibland även drivande i nån planering när nått ska göras.
Jag undrar om det som jag gjorde i grundskolan va osocialt med tanke på att jag ibland inte va med på aktiviteter utanför skolan? Asså kan man klassa det som osocialt eller är det vanligt/normalt att man vissa gånger känner att man vill vara hemma för sig själv ibland och göra andra saker? Har haft vänner som jag umgåtts med i skolan med syftar på det med att avstå från aktiviteter ibland.
Sen så har jag en allmän fråga: jag undrar vad skillnaden är mellan ensamhet och social isolering? Det som jag trott är att ensamhet är nått man inte vill vara medans social isolering är nått man själv väljer då man inte alls vill ha kontakt med andra människor och drar sig tillbaka helt. Hur resonerar ni? erik
Ungdomsinformatör Kix svarar
Hejsan!
Det är helt normalt att man ibland väljer att vara ensam, och ibland väljer att vara bland folk. Alla vi människor har olika behov av social stimulering, vissa av oss är mera introverta och andra mera extroverta. Det att det speciellt under uppväxtåren kan växla och ändra är heller inget ovanligt, vartefter man utvecklas, lär känna sig själv, och hur man bäst hushåller med sin energi för olika saker.
Ensamhet är ett brett begrepp som kan betyda ganska olika saker för olika personer. Det finns flera olika typer av ensamhet. Ensamhet kan för det första vara självvald, och njutningsbart för många i den formen (exempelvis för att samla sin energi). Så den typen av ensamhet är positiv. Sen pratas det ju mycket också om negativ ensamhet, när man är ensam mot sin vilja, men också den kan delas in i flera grupperingar.
- Fysisk ensamhet, när man rent fysiskt inte har andra människor att vara runt.
- Social ensamhet, man känner inte samhörighet med människorna i sitt liv.
- Emotionell ensamhet, man kanske har människor i sitt liv men saknar någon att anförtro sig åt om sina känslor på djupet, exempelvis en kärlekspartner.
- Existentiell ensamhet, man känner sig ”ensam i världen” och som att ingen riktigt förstår en trots att man kanske har vänner och människor i sitt liv.
Vissa kan alltså uppleva stark ensamhet fast de har många människor i sitt liv. Sen finns det också dem som har väldigt få sociala kontakter men ändå inte upplever sig vara ensamma. Det är alltså den egna upplevelsen av ensamheten som är den som räknas.
Social isolering är ett annat begrepp som lite ändrar mening beroende på sammanhang, men ofta talar man om det som att en person objektivt sett har ett bristande socialt nätverk - att man helt saknar ett sammanhang och människor att prata med och därav är mer eller mindre socialt isolerad från omvärlden. En del människor väljer också att frivilligt socialt isolera sig. Social isolation kan leda till att man känner sig ensam, men det behöver inte nödvändigtvis vara så eftersom människor är så olika med hur mycket social kontakt de vill ha.
För att sammanfatta - alla är vi olika i hur vi upplever ensamhet och hur mycket vi vill vara för oss själva versus med andra :)
Kram, Kix
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar