vet int

Hej,

Tack för att du skrev hit. Först och främst vill jag säga att det var starkt av dig att stå emot din impuls att falla tillbaka i ditt gamla mönster av att självskada. Jag vet ju inte vad som hände innan du fick din "episod", det vill säga vad det var som triggade dig och vad som väckte impulsen att självskada, men du stod emot den - och det skall du känna dig stolt över. Jag inser att det antagligen är jättesvårt för dig att ge dig själv beröm, men det är någonting man kan öva sig på.

Jag tror att det är ganska vanligt med den känslan du beskriver att du just där och då i stunden inte ville ha hjälp utan att du ville må dåligt, men det betyder inte att du skall ge efter för den känslan. Det är tungt att må dåligt, och det är jättetungt att hela tiden kämpa emot impulsen att självskada - just då i det ögonblicket som du var skulle det ha känts som ett lättare alternativ att bara ge efter helt och hållet, men du stod emot! Och redan i det skedet då du skrev hit så förstod du att den tanken var farlig i sig.

Jag vet inte vilken typ av hjälp du får för tillfället, om du har kontakt med t.ex. en psykolog eller psykiatrisk sjukskötare men jag hoppas att du har någon att tala med. En av anledningarna till att det är viktigt att du talar med någon är ju just den att du skall kunna säga högt de saker som gör dig arg eller ledsen eller besviken så att du får ett annat utlopp för de känslorna istället för att självskada. 

Många ställen har stängt nu undersommaren och det kan vara svårt att få hjälp, men om du känner att du behöver skriva av dig så kan du alltid skriva hit. På ärligt talat kan du också chatta anonymt med någon alla vardagar.

Jag vet att det inte alltid känns så, men du är värdefull och du förtjänar att må bra.

Många kramar,

Tessi