Studier/flytta hemifrån/ångest

Hej!

Det viktigaste först: JA, det är helt normalt och mycket vanligt att känna precis just så som du beskriver det när man ska börja ett stort nytt kapitel i livet. Det är vanligt att känna just så här inför tex att flytta till ett nytt ställe, börja ett nytt jobb, att gifta sig - du har säkert hört uttrycket "kalla fötter" - och liknande brytningsskeden och förändringar i livet. Alla börjar inte de här nya skedena i livet fulla av självsäkerhet och optimism, iver och tillförsikt, utan de flesta är nog mer eller mindre osäkra, nervösa, tvivlande och rädda. Åtminstone till en del, hur kul och spännande och befriande de än också kan känna att det är.

Orsaken till att du kanske känner dig ensam om att känna så här är bara att folk i allmänhet kanske inte berättar om sina egna rädslor och osäkerheter. Vi lever inte riktigt ännu i ett sådant samhälle där det är helt okej att öppet medge att man är nervös och skraj, att man tvivlar på att man räcker till eller ska göra bra ifrån sig och att man tvekar om det alls är en bra idé att ge sig ut på de här nya, okända vattnen. Folk håller minen, smilar när man frågar hur det känns att tex rycka in i milin, åka på språkutbyte utomlands eller förlova sig, säger "vetja he känns okej.. noo vaal e väl bra nou..." Och det är ju precis vad vi förväntar oss att höra också, så vi säger "ja, vad kul-" och så pratar vi vidare om vädret eller berättar hur det var när vi själva började studera eller flyttade hemifrån - utan att lägga märke till att personen vi frågade darrar som ett asplöv, flackar med blicken och skruvar oroligt på sig. Vi är inte tankeläsare ;)

Ingen går alltså igenom stora förändringar i livet helt obemärkt, alltså. Men det förväntas nu bara att vi ska gå igenom dem, så kanske hör man någon rolig anekdot om hur någon var livrädd för konstiga ljud den första natten i nya lägenheten eller hur de gjorde bort sig vid inskrivningen vid högskolan. Men ingen berättar att de kanske kände sig osäkra, vilse och ensamma flera veckor i början av höstterminen, eller inte riktigt kände att de valt rätt studieinriktning innan det gått flera månader. Och framförallt berättar de inte hur de tvivlade under månaderna före den stora förändringen, hur de hade mindervärdeskomplex, kände sig mindre värt än ett ruttet lingon, hade hemlängtan innan de ens flyttat eller misstänkte att de aldrig skulle komma att kunna stå på sina egna två ben. För när de gått igenom förändringen, blivit bekväma i sina nya roller som tex högskolestuderande eller rekryt, så är det ju lugnt igen, de är varma i kläderna och har kontroll över situationen. Och efteråt ser de tillbaka på det som om de då tog ett stort kliv i sin utveckling, växte som människor, blev mer självsäkra och fick starkare självkänsla

Mänskligheten har aldrig riktigt tagit lätt på det här med "du vet vad du har men inte vad du får". Visst är det viljan att utvecklas, uppleva nya saker, förbättra sig själv och vidga vyerna som gör att folk reser, flyttar, vidareutbildar sig eller uppfinner nya saker. Men minst lika många skulle helst stanna hemma, stanna i det bekanta och trygga, det man har full koll på och vet allt om. Många har svårt med förändringar och utvecklingar överlag, men för de allra flesta är den här osäkerheten alltså övergående och naturlig. Eller en personlig egenskap de bara måste övervinna för att leda i dagens samhälle. Det hör till självbevarelsedriften att vara lite misstänksam inför allt nytt: inför nya bekantskaper, inför nya ställen, inför nya livsstilar osv. För förr kunde det faktiskt vara farligt att tex träffa på okända människor, de kunde exempelvis vara rivaliserande stammar som dödade ens män och våldtog ens kvinnor. Så det är också det här som är den ursprungliga orsaken till tex social fobi, det finns en vettig och livräddande känsla bakom, men den känslan blir bara av olika orsaker alldeles för dominant för att funka i den värld vi lever i idag.

När man är lite skraj, så vill man gärna sätta fingret på varför, definiera orsaken/orsakerna, kanske till och med ha något att skylla på. Då är det vanligt att man fokuserar på alla de saker som talar emot förändringen, och ofta förstorar man någon av dem till ett så stort hinder att det skulle kunna räknas som en legitim orsak att skippa förändringen. En ursäkt att slippa förändras. Kanske är det så just nu att din rädsla för att inte klara av skolan, vara "för dum", är det som känns mest konkret av alla de farhågor och rädda tankar du har? Nå, jag anser att det här är ett "problem" som du kan lösa, eftersom "dumhet" inte är något som nödvändigtvis behöver vara hela livet ut.

Se, intelligens går att öva upp, det är inte så att vi typ föds med en viss IQ och sedan är precis just så smarta för resten av livet, utan den är föränderlig. Hur smarta vi är beror på hur mycket vi använder hjärnan, helt enkelt, och till vad, eftersom det finns olika sorters intelligens. Och olika saker som påverkar, som om man tex lär sig genom att göra själv eller genom att läsa om det, om man minns bra, om man orkar koncentrera sig länge osv. Om man inte råkar höra till de kvicktänkta och snabbfattade, så kan man kompensera det med att plugga, träna, öva och läsa på. Se, förra gången kanske du inte kände dig så smart som de andra och fick sämre betyg, men istället för att verkligen satsa på läxor eller följa med på timmarna, så gav du upp inför din egen känsla av dumhet. Helt naturligt, för inte alla av oss reagerar på motstånd genom att bita ihop och tänka "nu ska jag minsann visa dem", utan vi blir ledsna, känner oss skit eller ids helt enkelt inte kämpa. Men det finns många framgångsrika människor här i världen som var skit i skolan, men som kom ikapp genom att envist plugga och öva, repetera och träna - och sprang förbi de där som hade det så lätt i skolan, eftersom de utvecklade en seghet och envishet de andra kanske inte behövde utveckla.

Så tänk inte så mycket på hur "dum" du är, fokusera helt enkelt inte på det. Ju mer du intalar dig att det inte kommer att gå, att du inte är bra nog för att klara av det, desto mer kommer du att tro på det. Då blir det en självuppfyllande profetia, alltså du får det att bli så genom hur du tänker om dig själv. Så försök ändra tankar, byt ut dem mot bättre. Gräv fram lite av den österbottniska sisun och tänk att nu ger du dig f*n på att klara det här! Du behöver inte vara bäst i klassen, inte ha toppbetyg, men du ska ta dig igenom det här och komma ut på andra sidan med en utbildning som ger dig jobb sedan. Fördelen med att börja i en skola långt bort från hemtrakterna är ju också att ingen känner dig och redan stämplat dig som "idiot", så på sätt och vis får du börja från helt tomt bord. Ingens färdiga åsikter behöver påverka hur du tänker om dig själv, så länge du inte själv bär med dig stämpeln i pannan från gymnasiet. Om du tjatar på dig själv att du kommer att misslyckas nu för att du misslyckats förr, så där har du din största fiende, ditt största motstånd. Don´t sell yourself short! Fokusera på möjligheterna, inte på hindren. Och visst, kanske du inte vet vilka möjligheterna är ännu, eftersom du inte börjat där än, men din huvuduppgift blir i alla fall att inte hacka ner på sig själv och tala illa om dig själv åt dig själv. Låtsas att du är en kompis som peppar dig och tror på dig!

Och att flytta hemifrån är alla nog lite nervösa för, som sagt. Och alla klarar de det - för hur många känner du som haft så hård hemlängtan att de avbrutit studierna (nu menar jag unga vuxna, inte ettor i yrkes som inte ville bo på internat och liknande)? Det kommer att kännas lite motigt innan du hittar i staden, hittat nya kompisar att hänga med och inrett ditt rum så att du trivs, men det kommer. Satsa på just sådant de första dagarna som du kan påverka själv, som något att hänga på väggarna i kämppän så att det känns mer inbott och mysigt - ja, bejaka din mysbelysning- och pojkrumsplansch-sida i början, du kan alltid inreda snyggare senare ;).

Just nu känns det j*vligt jobbigt, jag förstår det. Det känns nästan för motigt att leva. Men tänk det som en magsjuka eller militiden eller något annat övergående. Bara du uthärdar dig genom det här, så blir det soligare sedan. Problem i livet har en tendens att klumpa ihop sig, de kommer sällan jämnt fördelat, och när ett par saker känns jobbiga, så blir plötsligt alla små semijobbiga saker också väääldigt jobbiga. "Allt är emot mig, allt är skit" känns det då, även om precis varenda sak faktiskt inte är så jobbig i sig och fastän det finns en handfull saker som är riktigt okej också, eller till och med härliga. Där igen handlar det om att ta kontroll över dina tankar: gå inte och rabbla upp allt som är skit hela dagen lång, utan försök att stoppa de negativa tankarna, stanna upp och smell the roses. Alltså bokstavligen! Gå ut och ställ dig på gården, känn hur solen värmer och vinden svalkar och vildblommorna doftar från dikeskanten. Gör saker som brukar kännas sköna, som att ta en öl med en kompis på en brygga, se en gammal film du gillade eller spela ett spel du spelade i högstadiet. Gå en promenad - det påstås att 30 minuters rask promenad motsvarar en antidepressiv tablett - eller gör något annat du gillade förr, som att spela badminton eller gå i bastun, något för kroppen hursomhelst. Sätt igång lite lycko-hormoner i kroppen och bara andas. Den här ångesten kommer att gå över. Ge inte upp ifall det inte funkat på fem minuter, för dina negativa tankar har ju snurrat dygnet runt nu så länge att det tar en stund för dig att få dem att hålla käft.

Så bara fortsätt framåt, andas, och försök hitta den där tillförsikten att det jobbiga kommer att gå över, precis som magafari <3

Lycka till! Kram, Liselott