Sätta ord på känslorrrna

Hej,

Tack för att du skriver och berättar om hur du har det.

När jag läser det du beskriver får jag intrycket av att du befinner dig i en period med flera påfrestningar samtidigt. Att börja i en ny skola, inte riktigt hitta sin plats socialt, samtidigt som det är mycket kring prov, praktik, sommarjobb och framtidsplaner, kan ta mer energi än man först märker. Ibland fortsätter man att fungera och göra det som behöver göras, men känslorna kommer ikapp efter ett tag.

Du skriver att det egentligen inte har känts som ett problem att du inte hittat några nära vänner i den nya skolan. Vi har alla väldigt olika behov av hur mycket människor vi behöver runtom oss, så det är normalt att det varierar från person till person, men också mellan olika tidpunkter i livet. Du har också haft så fullt upp, så kanske du inte ens skulle ha hunnit hänga så mycket med vänner även OM du skaffat nya vänner, utan den lediga tid du har haft kanske har gått åt till att typ äta och sova och hänga tvätt och såna vardagsgrejer som vi alla behöver göra. I perioder kan det vara så under våra liv. Samtidigt kan ensamhet eller känslan av att inte riktigt höra till påverka oss även om vi inte tänker på det aktivt. Människor behöver ofta någon att dela vardagen med, särskilt under perioder när mycket annat känns krävande.

Det du beskriver med att du gråter oftare, känner dig nedstämd och psykiskt trött kan vara tecken på att du varit för belastad ett tag. Det behöver inte nödvändigtvis betyda att du har en depression, men det låter som att ditt mående behöver tas på allvar och att du behöver få mer utrymme att känna efter hur du faktiskt har det, och gärna försöka börja prata om det med andra människor för att kunna få ett bättre perspektiv på din situation och dig själv.

Ibland, om vi i något skede har ”halkat ur” vanan att prata om våra känslor med människor så kan det här leda till en sorts dålig cirkel där det börjar kännas ännu svårare att göra det. Så jag skulle vilja uppmuntra dig till att steg för steg börja öppna dig litegrann för människor igen. Behöver inte vara några stora grejer till att börja med, men bara så du ”lär dig” att göra det igen. Vi människor är trots allt flockdjur, vi behöver varandra. Eftersom du redan har varit inne på det här temat litegrann med din mamma så kan du också be henne börja fråga dig mera saker, så att du kommer igång med att prata.

Ifall du känner att det skulle vara lättast att börja anonymt, så kan du alltid skriva in hit igen, eller så kan du chatta anonymt på Ärligt Talat-chatten.

Jag reagerar på det du skriver om att du nästan automatiskt försöker skjuta undan känslor eller undvika att tänka på vissa saker. Det är faktiskt en ganska vanlig strategi när man har mycket att hantera. Problemet är att känslor som trycks undan ofta inte försvinner, utan kan visa sig på andra sätt, till exempel genom trötthet, nedstämdhet, irritabilitet eller att man börjar gråta oftare utan att riktigt förstå varför.

En annan sak som jag också funderade på när jag läste din text, är att det låter som att du haft så fullt upp med saker så att det att verkligen MÖTA dig själv i dina känslor kanske har skjutits upp/undan för att du varit i nån sorts ”överlevnads-mode”, där du skjutit undan dig själv och dina behov för att hinna med allt det andra. Det här går ett tag när det är mycket på gång (och händer för vissa nästan automatiskt som en försvarsmekanism), men det går inte för alltid, och det är inte nyttigt att göra det under en lång period. Det kommer liksom ikapp.

Det kan vara att du har undvikit att öppna dig för andra, eftersom det här kräver att du ska öppna dig för dig själv också, och känna att du har de psykiska resurserna för att orka se dig själv. Desto längre du undviker det, desto mer hinner också samlas i den där mentala skrubben dit du trycker in allt som du för stunden inte hinner/orkar deala med. Ju mer som finns där, desto läskigare kan det kännas att öppna den. Jag skulle vilja råda dig att nu till sommaren ta ner tempot ordentligt om du bara kan, för att vila dig tillräckligt för att mentalt orka börja se och möta dig själv igen, så det inte samlas ännu mera på hög som du behöver känna genom i efterhand. Efter det hektiska år som du haft så är du mer än värd att få slappa lite och ta hand om dig själv också :)

Det som särskilt fångar min uppmärksamhet är när du skriver att du inte berättar saker för din mamma längre, inte för att du inte vill utan för att du inte orkar. Psykisk trötthet kan göra att man drar sig undan även från personer man tycker om och litar på. Jag blir också nyfiken på hur länge du har känt dig nedstämd, hur ofta du känner dig ledsen och om du fortfarande brukar kunna känna glädje, intresse och motivation i sådant som du tidigare tyckt om. Om känslorna fortsätter, blir starkare eller börjar påverka sömn, studier eller vardagen mer och mer, tycker jag att du ska söka stöd hos elevhälsan, ungdomsmottagningen eller vårdcentralen så att du får hjälp med det i tid.

När det gäller p-piller är det också klokt att du själv funderat på den möjligheten. En del personer märker förändringar i humör eller känsloläge efter att de börjat med hormonella preventivmedel, medan andra inte gör det. Eftersom du upplever att förändringen har kommit under ungefär samma period kan det vara värt att prata med den som skrev ut p-pillren eller annan dylik person för att diskutera om de skulle kunna spela en roll i ditt mående.

Ta hand om dig, och skriv gärna igen om du vill berätta mer om hur det känns eller om situationen förändras. Det att man skriver om sina känslor kan också överlag hjälpa ungefär som att prata med någon, för att man får alla de tankar som snurrar på abstrakt inuti en att bli lite mera konkreta. Så ifall du känner att det är svårt att prata med någon annan, så kan du också ”prata med dig själv” genom att exempelvis skriva någon form av dagbok.

Hoppas det börjar kännas bättre snart!

Kram, Kix