Psykisk ohälsa

14.11.2026
Hej!

Har mått väldigt dåligt på det senaste har skadat mig själv och tänkt på att ta mitt liv, och haft en plan men vågar inte göra det och är rädd för smärtan. Jag vet att jag behöver professionell hjälp men känns läskigt för vet inte hur mina föräldrar och andra kommer reagera. Känns som att jag förstör allt och allas liv och att alla hatar mig i smyg fast de säger att de inte hatar mig. Känner mig bara helt tom inombords och vet inte vad jag ska göra med mitt liv längre. Många säger att de kommer bli bra men har tappat hoppet över det ser inget ljus längre. Nån bara
kix

Ungdomsinformatör Kix svarar

17.11.2026

 

Hejsan!

Tack så mycket för att du skrev in – det du funderar på är väldigt tunga ämnen så jag är glad att du vågade skicka till oss. Det här är såna tankar och känslor som man inte ska lämna ensam med.

Det kan kännas väldigt skrämmande att börja ha självmordstankar. Men när man bryter ner vad det handlar om så är det oftast så att man egentligen inte vill dö – man vill helt enkelt inte leva mera under samma omständigheter som i nuläget. Men de omständigheterna GÅR att ändra – utan att man behöver dö! Döden är ingen lösning, den för bara över den smärta man själv känner på omgivningen runtom en som skulle sörja när man gick bort. Du skriver att du är rädd för hur andra skulle reagera om du skulle söka hjälp, exempelvis dina föräldrar – men reaktionen skulle definitivt bli mindre och lättare om du söker hjälp, än om du dör.

Ibland tror jag att man tänker att det är en större grej än vad det egentligen är att söka hjälp för mentalt illamående – och ta mig inte fel nu, jag förstår mycket väl hur läskigt det kan kännas eftersom det delvis tvingar en att möta sig själv – men det är ändå rätt vanligt att någon möts av mentalt illamående i nåt skede av sitt liv och behöver söka hjälp. Det ska egentligen inte vara mera ”skamligt” eller ”konstigt” än att någon uppsöker sjukhus när de brutit ett ben – för vissa saker ska man helt enkelt inte behöva läka själv. Det är skillnad på att ha ett litet skrapsår eller en dålig dag man kan fixa själv – mot att ha ett brutet ben eller en depression som man behöver ha sjukvårdens hjälp att fixa.

När man mår sådär dåligt så är det lite som att ha på sig någon sorts svetsglasögon där allt man ser är svart och bara lite ljus släpps igenom – men verkligheten utanför är inte så mörk, men man kan behöva hjälp för att se saker tydligare och få av sig de där mörka glasögonen.

Eftersom situationen du beskriver låter väldigt allvarlig så kan det hända att du också behöver någon typ av medicinering för att hitta rätt igen, men det är något som en läkare och en psykiatriker behöver fundera på med dig. Vi människor har en ganska känslig kemisk balans i hjärnan av olika hormoner och signalsubstanser – och för vissa människor så kan det bli en obalans där inne som gör att vi börjar må dåligt, och då kan vi behöva mediciner. Studier har dock visat att det allra bästa är att gå i någon typ av terapi samtidigt för det kan ha stor effekt att tala med rätt människa!

Du är så ung så det är helt okej att känna sig vilsen och inte veta vad man ska göra med sitt liv, eller vad ens livs mening är – det klarnar. Det kommer bli annorlunda. Men man ska inte behöva må sådär dåligt på vägen.

Jag vet själv hur det är att må dåligt – men också hur mycket bättre det kan bli!

Ge dig själv (och i förlängningen människorna som bryr sig om dig i ditt liv - vilket jag är säker på är många fast det är svårt att se ibland) den gåvan att ge dig själv en chans att börja må bättre – genom att du börjar prata med någon och söker hjälp. Det känns som ett stort steg nu, men det kommer i längden att bli bättre av det. Det FINNS hjälp för såna här saker!! Vi människor är flockdjur, vi behöver varandra, och vi behöver varandras perspektiv på saker, det är inte meningen att vi ska gå genom allting själv.

Testa tänk så här – om du redan mår så här dåligt – finns det egentligen något mera du kan förlora då på att söka hjälp och ge dig själv en chans att må bättre? Egentligen så har du ju allt att vinna? Och om det största som håller dig tillbaka just nu från att börja prata med nån är vad andra ska tycka – gör det först utan att säga till nån annan? Som för att testa och öva på att säga saker? Visst, det bästa vore ju om du kunde vara öppen om allt det här också för exempelvis dina föräldrar så de kunde hjälpa dig bättre, men ibland så är det inte så enkelt att börja där.

Om du först vill testa att skriva saker anonymt så kan du skriva det hit (exempelvis om du vill berätta nåt mera om ditt självskadebeteende och tankarna du har kring det – jag tog inte upp det så mycket just i det här svaret nu utan tog mera fasta på självmordstankarna denna gång så svaret inte skulle bli tusen kilometer långt - men jag bollar gärna mera tankar med dig om allt möjligt), eller så kan du chatta anonymt på Ärligt Talat-chatten! Där har de både handledare och psykologer som man kan skriva med.

Sen nästa steg skulle vara att fara och prata med en vuxen i ditt liv som du litar på – exempelvis kuratorn eller skolhälsovårdaren, eller dina föräldrar eller nån kompis föräldrar. De kan sen hjälpa dig vidare så du får den professionella hjälp som du behöver. Kom ihåg att om du söker dig till exempelvis kuratorn så behöver du inte känna att du ens behöver veta exakt vad du ska säga. Du kan bara börja med att säga att du mår psykiskt dåligt och du vill ha hjälp med det. Eller så visar du den här texten som du skrev till oss om du bara vill säga allt samtidigt. Eller skriver en annan text på ett papper som du ger, och säger att du inte riktigt vet hur du ska säga det högt. Sen vet nog kuratorn hur hen ska fortsätta från det, för att slussa dig till rätt professionella hjälp.

För att du ska få så rätt hjälp som möjligt så skulle det vara bra om du kunde vara så ärlig som möjligt om din situation när du berättar – inklusive självmordstankar och självskadebeteende! MEN, om det känns som att du inte är redo att säga det högt ännu, så är det ändå bättre att du går och berättar bara halva sanningen än att du inte går och berättar nånting alls! I så fall kan du säga typ ”jag har ofta en inre känsla av tomhet eller meningslöshet, jag skulle vilja ha hjälp med hur jag kan hantera det här”.

Ett av de enda faktum här i universum som man verkligen kan lita på är att saker ändrar hela tiden och saker blir annorlunda. Du skriver att du inte riktigt längre vågar lita på att saker kommer bli bra – men kanske det är iaf lite lättare att tänka att saker kommer bli annorlunda?
 Ditt situation kommer att bli annorlunda – det kommer inte alltid att vara så här! Du har makten att göra något åt det – men du behöver hjälp på vägen <3

Förutom det så ska du just nu försöka ta hand om dig så gott som det går. Ät, sov, försök vara kreativ när det går (typ skriv, måla, lyssna på musik etc), gå nån promenad ibland så du får frisk luft och lite motion... fast du mår dåligt så försök håll någon sorts grundrutiner om det är möjligt. När grunden till ett hus är stadigt så är det också lättare att sen bygga uppåt, och samma är det med oss människor.

Försök ta dig framåt en dag i taget – och när det känns riktigt jobbigt, sikta på att du ska orka en timme till, eller ta det minut för minut.

Ifall du nångång blir rädd för vad du kan tänkas göra mot dig själv – far nånstans där du kan vara bland människor. Om du får tunga självmordstankar eller liknande jobbiga tankar/känslor kan du också ringa Mielis svenskspråkiga kristelefon på numret 09 2525 0112. Telefonjouren är öppen:
må och ons kl. 16-20
tis, tors och fre kl. 9-13.

Och är ditt liv i fara och du behöver akut hjälp, ring 112.

Nu börjar mitt svar vara jättelångt, jag hoppas du orkat läsa ända hit <3 Och om du bara tar med dig en enda grej från allt det jag skrivit så vill jag att det ska vara att du ska fara och prata med någon om detta, för ditt liv är värt det! Du har mycket fint framför dig ännu, jag lovar. Sen när du är vuxen så kommer du tänka tillbaka på den här perioden och på dig själv med mycket omtanke, men också vara glad för att du orkade vidare, för det KOMMER att bli annorlunda!

Skriv gärna in igen.

Många kramar, Kix

Kommentarer

Inga har kommenterat på denna sida ännu

Ställ en egen fråga

Skriv kommentar

OBS! Ställ din fråga vid Våga fråga.

Jag har mått dåligt länge och jag har sökt hjälp och pratar med kurator och psykolog men inget hjälper och jag kan inte öppna upp helt och allt blir bara värre och jag får ingen hjälp som hjälper mig ...
Läs mera

Får en skolpsykolog skriva i kanta allt man berättar?
Läs mera

får man skriva frogorna på engelska, jag skriver sämre på svenska
Läs mera

vi hade en vikarie lärare i svl och han är en gubbe på typ 60-70 år. Han stirrades jukt mycket på jag och min klass kompis och alla andra tjejer men bara då extra läraren satt där. jag och min kompis ...
Läs mera