Det här med militärer

Hej!

Det är intressanta tankar du har och ack så sanna. Vår värld borde vid det här laget vara "krigfri" och utan våld, skulle man ju tycka. Och vet du, det tyckte de nog under 1960 och 70-talen, det var budskapet i Peace and Love-rörelsen (även om de är mera kända för fritt sex och droger idag...), och en massa österländska ideologier har predikat om fred, tolerans, empati osv i flera tusen år. Drömmen (och viljorna, åsikterna, ideologierna, aktionerna osv) om en fredlig värld har nog alltid funnits hos vissa - problemet är bara att alla inte håller med. Det är inte alla som vill ha fred, av en massa olika anledningar.

De flesta anledningar till våldsamheter och krig kan man egentligen spåra till några av våra primitiva och instintiva viljor och behov. På sätt och vis tänker vi alla precis som på stenåldern - vissa är bara uppfostrade till mera människovänlig moral, hänsyn, samarbete, tolerans osv. Ofta är det hemifrån man fått den uppfostran, men även religioner och nationella lagar är på sätt och vis uppfostran. De ger en uppsättning regler att leva enligt och straffar individer om de inte gör det. Men i grunden fungerar vi alltså alla ungefär likadant, vi har bara mer eller mindre självbehärskning som sätter stopp för vissa beteenden.

De här grundbehoven och -viljorna syns dock väldigt tygligt i sandlådan på ett dagis hos barn som reagerar instinktivt och sedan uppfostras av dagistanter, varandra osv. Ett barn som vill ha en spade som ett annat barn, tar helt enkelt spaden. Eller river den ur handen, kanske biter om hen inte får den. Det andra barnet blir då argt och slår det första barnet i huvudet med spaden. Alternativt har det andra barnet inte försvarat sin spade och blir därför utan. Eller bara låter den första ungen ta spaden - och gråter sedan av förlust. En annan grej barn gör är att om de tycker de har rätt och andra fel, så kan de bli arga och skrika, sparka och slå. En tredje grej är att barn kan vara blyga och rädda för okända saker eller människor. Vissa gömmer sig eller söker skydd hos en känd vuxen, men andra handlingsalternativ är att bli arg på det som skrämmer dem och kasta spaden på det skrämmande, hitta på andra typer av skydd som tex "du får inte komma upp i min soffa om du inte är flicka" eller hittar på orsaker till varför det skrämmande är fel eller sämre, "flickbaciller, yäck!". Det betyder inte att det ena eller båda barnen är ELAKA barn - de är bara "orginalmänniskor" utan en viss kulturs moraliska och kulturella regeluppsättningar ännu.

Översätter man det här till samhällen och kulturer, så blir det mera logiskt varför vissa tex haffar åt sig sådant som är obevakat eller ägs av någon svagare. Tex landområden, naturresurser och egendomar om det gäller länder. Det förklarar även det hela på individnivå och det är därför väpnat rån, våldtäkter, ekonomiska bedrägerier och bilstölder sker även här i vårt lilla trygga österbotten. Det förklarar varför vissa blir aggressiva eller nedlåtande åt andra som inte är likadana som de (=rädda för det okända och icke-kontrollerade, eller som inte funkar som de anser att är rätt) och hänvisar till allt från religion, nationalitet, hudfärg eller ursprung.

I vissa kulturer och subkulturer är det fortfarande okej, till och med berömvärt, att visa sig stor, stark, våldsam och roffa åt sig. Se bara på vissa finska medelålders män i vissa samhällsklasser/gäng/livsstilar. De fredsbejakande ideologierna delas inte ens av alla i vårt eget samhälle, men det finns också hela land och kulturer där man än idag även "visar musklerna" genom en stor armé, som tex i vårt östra grannland. Det som vi kan anse vara gammaldags mansideal och föråldrade mål i livet kan vara högaktuellt och aktningsvärt i andra kulturer - och de anser att de har lika rätt i sina åsikter som vi anser att vi har rätt i våra. Vissa saker vi gör anser de vara förkastliga och avskyvärda, mot sunt bondförnuft och moraliska regler - eller att vi visar svaghet.

Så fastän Finland gärna skulle vara så lugnt och fridsamt som möjligt, så leker vi i samma sandlåda som en massa andra barn. Och vissa barn där kanske får för sig att ta vår spade med våld. Då måste vi kunna försvara både oss själva och det som är vårt - för det handlar om överlevnad också, inte enbart om stolthet eller åsikter eller kultur osv. Tar någon allt av oss så är vi utan. Nå, barnen i sandlådan kan inte "äta upp oss" som ett land som erövrar och behåller andras landområden gör, men styrkan avgör. Tanken där bakom är också ofta att man förhoppningsvis inte behöver använda sin styrka, tex sina kärnvapen, utan avskräcka andra genom att visa vad man går för.

Slutligen handlar det också om pengar. Krigsindustrin omsätter miljarder och åter miljarder jorden runt och tex vårt västra grannland får finfina inkomster genom vapenexport. Att bara avvekla alla arméer skulle leda till en global ekonomisk kris.

Men sakta men säkert så vinner fredssträvandet mark, dag för dag, år för år, decennium för decennium - och i mycket snabbare takt de senaste åren. Idag lever vi tex i en sådan situation att folk inte riktigt vågar kriga med varandra i många områden, för de har så stora arméer med så dödliga kärnvapen att de snabbt skulle utrota halva jordens befolkning om de faktiskt använde dem. Så det är som två småbarn som har jättestora käppar i händerna och står och hotar slå varandra, men inser att det skulle göra alldeles för sjukt på både dem själva och fienden, så det blir stalemate, dödläge. Då kan dagistanterna ingripa och ge mer fredliga förslag på hur de ska lösa konflikten. Diplomater medlar, stora organ som FN försöker gjuta olja på upprörda vågor - och nu har den enskilda människan dessutom börjat protestera mot våld allt mer högljutt. Se bara på de bombdåd som skett i Europa det senaste året, hur vanliga samhällsmedborgare skapat enorma protestvågor via sociala media. Hur många hade inte franska flaggan på sina profiler i sympati med de drabbade? Visst, det är ännu många orättvisor kvar att åtgärda - som varför media inte alls reagerar på samma sätt när bombdåden inträffar tex söder om Medelhavet.

Vi har alltså tagit några jättekliv mot en fredligare värld nu på bara de senaste åren. Det är kanske lite svårt att se när man lever mitt i den intensiva utvecklingen, men ser man bara lite bakåt genom historien, så blir det kristallklart. Det finns hopp om att en så stor majoritet av världens länder och befolkningar ännu ska aktivt vara för fred att de små rötägg som finns kvar inte kan åstadkomma så stor skada. Kanske någon till och med kan dunka lite förstånd och uppfostran i våra inhemska rötägg? Det stod ju faktiskt i dagens Vasablad att antalet anmälda våldtäkter i Österbotten minskat - kanske den intensiva informationsspridningen fått vissa att fatta att det inte är okej...?

Man kunde diskutera det här i all oändlighet, men andra frågor väntar på svar för min del. Förhoppningsvis hittar du någon annan att diskutera med - åsiktsutbyte och -förståelse är nog en av hörnpelarna för en fredlig värld!

Hälsar ungdomsinformatören Liselott