Deppighet

Deppighet

Alla har vi stunder, dagar eller perioder i livet när vi känner oss nere, deppiga, ledsna och håglösa, kanske känner oss oroliga eller som om allt vore hopplöst. Det är en naturlig del av livet, på samma sätt som de goda perioderna är då man känner sig lycklig, gladlynt och uppåt.

Ibland kan deppigheten ha en direkt och tydlig orsak, som exempelvis när man förlorat någon eller något viktigt, typ att det tagit slut med pojkvännen eller man bråkat med kompisen, har problem med något speciellt som skolan eller ekonomin eller varit med om en svår händelse (se även Kris och Sorg). Om man har det jobbigt exempelvis i skolan kanske man inte äter eller sover ordentligt, vilket tillsammans med tankarna kan orsaka deppigheten. Man kan också bli nedstämd när något stort i livet förändras eller utvecklas, som att man slutar i en skola eller flyttar hemifrån. Oro eller missbelåtenhet för hur man borde bete sig eller se ut orsakar också ofta stunder eller perioder av dåligt självförtroende och svag självkänsla vilket kan ta sig uttryck som deppighet. Humörsvängningarna kan också bero på hormonbalansen i kroppen och därför är det vanligt med deppighet under tonåren och för tjejer dagarna före mens (PMS).

Men ibland känns det bara sämre utan synbar orsak. Ändå känner de flesta nog innerst inne att det ändå bara är frågan om en period, att deppigheten kommer att gå över och att det kommer att bli bättre igen, hur tungt det än känns just nu.

Hur andra behandlar en

Ofta förstår inte andra människor runt i kring en hur dåligt man mår. Det är inte säkert att det syns utanpå eller på ens sätt, fastän man själv tycker att alla borde kunna se det. Vissa som mår dåligt gömmer också det jobbiga inom sig och ”håller masken” ute bland folk. Om man är deppig kan det även ta sig uttryck som dåligt humör, ilska eller irritation eller utagerande beteende, och då kanske inte folk förstår att man egentligen är ledsen och nere. Det är bra att prata med någon när man mår dåligt, inte bara för att få stöd och hjälp utan också för att man genom att sätta ord på känslorna och tankarna förstå sig själv bättre.

Vad kan man göra själv?

Man kan ofta själv påverka hur man mår, både genom att kontrollera vad man tänker och genom att göra sådant som man brukar gilla och får energi och glädje av. Redan något så enkelt som att röra på sig brukar hjälpa, eftersom exempelvis en halvtimmes promenad sätter igång kroppens produktion av egna lycko- och belöningshormoner. Det är bra att exempelvis träna regelbundet fastän man kanske tycker att man inte orkar eller inte har den minsta lust att göra det. Det lönar sig inte att isolera sig och försöka undvika människor eller aktiviteter som man vanligtvis brukar njuta av, för då tenderar deppigheten bara att bli värre istället.

För att må bra är det väldigt viktigt att äta hälsosamt och regelbundet, eftersom lågt blodsocker i sig gör en tröttare och ledsnare och alltså deppigare. Likaså är det viktigt att man inte sover för lite eller för mycket heller, för trötthet gör en också ledsnare och mer negativt inställd till allt (man blir faktiskt trött både av att sova för lite och för mycket). Att sova för att slippa det jobbiga hjälper inte heller, det jobbiga är bara kvar när man vaknar och skapar ofta mera problem i sig, exempelvis mera stress med det man borde ha gjort eller hunnit med.

När borde man söka hjälp

Alla har vi rätt att få hjälp och tröst, ett lyssnande öra och kanske en tröstande famn när vi är nere. De flesta av oss har ett socialt nätverk bestående av familj, vänner och andra närstående som kan ge en hjälp för att börja må bättre. Men det kan hända att de inte upptäckt hur dåligt man mår och man kan behöva säga till, berätta hur man mår och berätta vad man behöver av dem. Om det inte finns någon i ens närhet som man kan få stöd och tröst av, så kan man vända sig till exempelvis skolkuratorn. Ofta finns det också andra vuxna i närheten som förstår och vill hjälpa bara de får, som exempelvis ungdomsledare, lärare, kompisars föräldrar eller tränare.

Om man känner sig riktigt nere i flera veckor, har tappat intresset för allt man brukar tycka om att göra, sover alldeles för mycket eller för lite, har svårt att koncentrera sig, har tappat matlusten eller äter mycket mera än vanligt och blir lättare irriterad och upprörd, så kan man behöva professionell hjälp för att börja må bättre. Det gäller också om man relativt snabbt fått mycket sämre självförtroende och självkänsla och blivit väldigt självkritisk, drar sig undan folk, grubblar väldigt mycket, får problem i skolan eller på jobbet eller har självmordstankar. Då kan det vara frågan om en depression och då behöver man vård, till exempel samtalsterapi eller medicinering.

Misstänker man att man själv eller någon närstående inte bara lider av en tillfällig djup svacka utan att det kan vara frågan om en depression ska man kontakta skolhälsovårdaren (eller företagshälsovård om man jobbar), kommunens hälsovårdscentral eller närmaste mentalvårdsbyrå.