Krisens fyra faser

07.02.2019

Alla kriser är individuella och framför allt är alla reaktioner på kris individuella och personliga. Det finns inget rätt eller fel sätt att hantera kriser på - varje person använder det sätt man kan. Kriser brukar beskrivas ha fyra olika faser men alla krisförlopp följer naturligtvis inte detta mönster.

Chockfasen

Det första som brukar hända när man hamnar i en kris är att man går in i en chockfas. Chockfasen kan vara allt från ett ögonblick till några dygn. När man är i chock så försöker man ofta med all kraft hålla verkligheten ifrån sig, man har mycket svårt att ta in det som hänt och bearbeta det. Man fattar helt enkelt inte att det som hänt har hänt. När man är i denna fas kan man ha jättesvårt att ta in information och efteråt har man ofta inget minne av vad som hänt eller vad som blivit sagt och gjort. När människor är i chock beter de sig väldigt olika; en del verkar välorganiserade (fastän det är kaos under ytan), en del skriker och ropar, en del pratar väldigt förvirrat eller börjar tala om annat, en del blir helt förlamade och är helt tysta.

Reaktionsfasen

Chockfasen övergår sedan oftast till en reaktionsfas. Reaktionsfasen börjar när den som hamnat i kris börjar ta in och förstå det som hänt. Frågan ”Varför?” är ofta en del av denna fas, då man försöker hitta en mening med det som hänt och den situation man befinner sig i. Många gånger aktiveras ens ”gamla sätt” att hantera utmaningar i denna fas; en del förnekar det som hänt, andra blir barnsliga eller självdestruktiva. En del anklagar allt och alla, en del söker rationella och logiska förklaringar. En del trycker undan sina känslor. En del exploderar av känslor. De allra flesta hamnar in i en sorgeprocess av något slag, eftersom sorgereaktioner är en del av de flesta akuta kriser. Läs mera om sorgen här. Många upplever också kroppsliga krisreaktioner eftersom man ofta sover sämre, äter sämre och rör på sig mindre när man är i kris.

Bearbetningsfasen

När man sedan lämnar det akuta skedet av krisen (gått igenom chock- och reaktionsfasen) börjar det vad man kallar krisens bearbetningsfas. Den är som påtagligast under ett halvt till ett år efter krisen inträffat. Under bearbetningsfasen flyttas fokus från traumat, det som hänt till att sakta vända sig mot framtiden i stället.

Nyorienteringsfasen

Den fjärde och sista fasen brukar kallas nyorienteringsfasen och då lever man vidare med det som har hänt som ett ”ärr”, kanske både i kroppen och själen medan det inte längre hindrar en från att fortsätta leva. Livet går vidare och man har på något sätt kunnat acceptera vad som hänt och hur livet nu blivit.

 

Var och hur kan man få hjälp

Vad kan man göra själv?

Det brukar hjälpa att prata om det som hänt, och stödet man kan få av andra kan hjälpa en att komma vidare. På det här viset kan man också bearbeta krisen en liten bit i taget och kanske med många olika personer. Oavsett om det handlar om kompisar, familj och släktingar eller professionell hjälp och oavsett om det handlar om praktisk hjälp eller behov av att få prata om det som hände, så kanske man själv måste ta kontakt med exempelvis kompisar. De kanske inte alltid förstår att man behöver hjälp om man inte berättar det. Många medmänniskor kan ha mycket svårt att närma sig personer i kris, därför att de inte vet vad de ska säga eller göra. Det är ledsamt att det är så, eftersom det ju är just då vi människor behöver varandra. Så ett bra tips när DU möter människor i kris eller sorg är att våga fråga hur de har det, vad du kan göra för dem och våga stanna kvar och lyssna på deras berättelse!!!

En kris brukar ofta vända upp-och-ned på vardagen, men om man orkar är det bra att försöka fortsätta med det man brukar göra, som att gå till skolan eller jobbet - åtminstone stiga upp på mornarna i vettig tid. Motion eller en enkel promenad gör mycket för orken. Att få ett ”avslut” kan kännas viktigt, som att vara med om en ceremoni som har att göra med krisen, som en begravning, minnesstund eller till och med ett avskedskalas för kompisen som flyttar.

Var kan man få hjälp?

Om man vill prata med någon som inte är familj eller vän, kan man kontakta skolkuratorn eller hälsovårdscentralen. Om det behövs kan man där få hjälp att få kontakt med till exempel en psykolog eller läkare som är specialist på att hjälpa unga i kris. Även vissa församlingar har krishjälpare eller så kan man kontakta familjerådgivningsbyråer, där finns även personal som har utbildning inom sorgearbete. Händer nått väldigt svårt, exempelvis en bilolycka där ett syskon eller förälder omkommer, så finns det krisgrupper som man kan få hjälp av helst inom dom 72 första timmarna efter olyckan. Krisgruppsinfo får man oftast från sin egen hälsocentral.

När krisen börjar gå över

När man är mitt i en jobbig period kan det kännas tungt och hopplöst, men kriser kan också leda till en personlig utveckling och ge en möjligheter att lära sig något om sig själv.

Tecken på att krisen börjar gå över är att man börjar känna sig trygg igen och att den inre smärtan minskar. Man börjar känna sig i balans igen och kan umgås med andra som förut. Man kan bli glad, engagera sig i saker och tanken på framtiden känns positiv igen.

Text: Utvecklingspsykolog och samtalsterapeut Susanna Hemming

Ungdomsinformatör Liselott Nyström

Faktagranskning: Susanna Hemming

Översättning: Lena Niininen (till finska)

Källor: Johan Cullberg (2006) Kris och utveckling

Tillbaka