Känner mig ovärdig

Hejsan!

Tack för din fråga, jag kan förstå att detta känns jobbigt. Jag tycker dock det är ett positivt tecken att du verkar så medveten om att detta är ett problem som går att jobba på, att det kan bli bättre. Med andra ord så tycker jag mig läsa in i det du skriver att någonstans inom dig så förstår du att du nog ändå ÄR värdig kärlek eftersom ALLA är värdiga kärlek, men att du behöver hjälp med att också kunna KÄNNA att du är värdig, så du slipper ha ångest. För det är ju en skillnad i att helt logiskt och rationellt veta om att man egentligen nog är värdig kärlek, och att faktiskt kunna KÄNNA det. (Men sen igen så för att kunna känna det så behöver man börja med att försöka acceptera i sina tankar att det är okej att ta emot kärlek och bekräftelse.)

Det är okej om det här tar lite tid, Rom byggdes inte på en dag som man brukar säga. :) Var tålmodig med dig själv och försök att ta stöd i din partner och kommunicera om dina känslor så att han vet om varför du kanske kan reagera ”oväntat” när han exempelvis ger dig något fint. Då minskar ni på eventuella missförstånd.

Något som kan hjälpa mig personligen med såna här känslor är att tänka att genom att ta emot någons kärlek så gör man också dom en tjänst. Att få skämma bort någon som man älskar kan vara en jättehärlig känsla från givarens sida också, utan att man förväntar sig något tillbaka. Det är alltså inte ”bara själviskt” att ta emot kärlek och fina saker, utan det kan kännas bra för den som ger också. Det handlar då inte så mycket om att vara värdig eller inte, utan om att DEN ANDRA personen känner att de VILL göra något för en (vilket då kan göra att den personen får känna exempelvis att de har ett större syfte, eller kan vara viktig för någon annan).
Fundera på det här: Om du ger din pojkvän exempelvis en massage – då blir kanske DU också glad av att du ser att han njuter, så fast du själv mest bara blir trött i händerna så känns det ändå bra för dig att få ge något..? Liknande känner antagligen din pojkvän också när han vill ge dig nåt. Och han är ju värd att få känna sig så, eller hur?

Kanske kan det avdramatisera saken lite också om du försöker se på kärlek och bekräftelse som ännu ett mänskligt behov, som alla behöver, liknande som luft och mat och vatten? Inte något som man gör sig värdig av, utan ett grundbehov som alla har. Man ger och man tar av denna vara i alla mänskliga förhållanden, så att båda ska få kärlek och bekräftelse. Ifall detta inte ”goes both ways” så är det inget vidare bra förhållande (typ som ditt ex gjorde, det var ju inte alls okej, och det är HANS fel, inte ditt).

Det blir säkert väldigt stressande att ofta gå runt och ha ångest och skuldkänslor, så om jag vore du så skulle jag också överväga att samtala med någon professionell som kan hjälpa med de här tankarna. Helt enkelt för att det går så mycket snabbare att fixa ”tankefel” när man får hjälp och stöd med det. Du kunde exempelvis prata med en samtalsterapeut av något slag. Ifall du vill så kan ni tillsammans också undersöka varifrån dessa tankar kommer, ibland kan det vara lättare att göra något åt ett problem ifall man vet varifrån det börjat. Men det är heller inget måste att rota i det förflutna om man inte vill, man kan också jobba ”här och nu”.
Ifall du är studerande så kan du vända dig exempelvis till psykologen vid studenthälsan, annars så går det också att ringa till ens lokala HVC och förklara att man vill prata med någon om ens mentala hälsa, så kan de hjälpa till att vägleda till rätt person. I din ålder och från din kommun så kan du också besöka Mentalvårds- och beroendecentret Horisonten i Vasa, det är helt gratis och man behöver ingen remiss.

Känner att mitt svar kanske blev lite flummigt, men hoppas du fick nåt ut av det ändå :)
Ha det bra och lycka till!

Kram, Kix