Det har gått ett år sedan exet och jag gjorde slut efter ett två år långt förhållande.
Jag skulle vilja träffa någon ny småningom men det känns som att det aldrig kommer att hända. Under vårvintern då jag t.ex. varit på studiefester har jag försökt prata lite med dom killar som jag tycker ser trevliga ut och verkar intressanta. Eller under andra tillfällen har jag försökt göra det. Men det blir aldrig till något. Sen är det också fel sorters killar som dras till mig och som jag inte är intresserad av.
Jag har liksom redan på klart hurdana typer jag funkar bra med och vad som är en dealbreaker för mig. Så jag tycker att människor inte kan säga att jag är för kräsen. Jag råkar helt enkelt känna mig själv bra och vet vad som funkar för mig. Vad som helst duger inte för mig heller. Det är inte orimligt att vilja att killen ska vara snäll och ha vett i huvudet.
Men det känns som att man aldrig hittar någon som är bra. Och om man ens råkar stöta på nån som är bra så är förstås dom i förhållanden och man har ingen chans. Alla dom bra är upptagna och dom dåliga blir över, känns det som.
Sen är det inte så kul att se hur kompisarna som gått ur förhållanden lätt träffar någon ny. Förstås är jag glad för deras skull men sen då jag är hemma hos mig själv tänker jag att varför lyckas det för alla andra men inte för mig?
Jag har lust att ge mittfingret till kärleken. För jag tror inte att det finns nån för mig. Ett år är ju lång tid och ingenting händer. Varför skulle det inte kunna vara så tills jag dör? Jag får väl skaffa barn på egen hand, köpa bostad själv och ha katt osv.
Min mamma säger hela tiden att jag ska tro på det och att det nog kommer någon. Och så tycker hon att jag är så ung ännu. Nå jag tycker att det inte är superungt då jag nästa år blir 24. Herregud, jag närmar ju mig 30. Sen är hennes syster (som är över 60) singel och barnlös. Så då man ser det på nära håll så ser man ju att samma öde också kan drabba en själv. Och min mamma ba "men du är inte sådan". Vadå "sådan" har jag inte fått svar på vad hon menar.
Nå jag ser liksom inte hur det här skulle kunna förändras. Varför skulle inte den här situationen idag kunna se likadan ut om ett år och om tio år?
Känns som att jag kommer vara den där tanten sen i 60-årsåldern som inte har egna barn och istället passar upp sina syskonbarn och kompisars barn som "kompensation".
Och så känner jag mig lite smått bitter eller sur då allting bara går emot mig och det hjälper inte ett piss vad jag gör eller inte gör. Före jag träffade mitt ex hade jag "beundrare på kö" så det handlar ju inte om att jag inte skulle veta hur man dejtar och sådär.
Men det är inte kul att vara den där som "blir över" då kompisarna träffar nya partners och vissa förlovar sig etc. Och jag tycker inte om då folk säger "jamen du e så ung ännu, du kommer nog träffa nån". Men vittu, det finns människor som faktiskt aldrig gör det. Och det kan ju hända att jag hör till den kategorin.
Nä, jag har lust att kasta allt hopp i roskis för jag tycker att ingenting lyckas fastän jag försökt hålla mig positiv och öppen för olika möjligheter. Det jag egentligen vill är att träffa nån speciell och som jag tycker om. Men det verkar inte finnas nån sån för mig. Evig singel
Ungdomsinformatör Ida svarar
Hej!
Till att börja med, så är ett år som singel inte en lång tid. Så sätt inte så mycket tid på att fundera över det. Efter ett förhållande så är det bra att vara singel en tid. Under den tiden hinner man reflektera över hur förhållandet var, vad man kanske saknade i relationen och vad som är viktigt i ett förhållande. Nu vet jag inte hur ditt senaste förhållande slutade eller hur det va, men kan det på nåt sätt vara så att du är rädd för att bli sårad och kanske inte vågar låta någon komma nära? Det behöver inte alls vara så, det är du som vet svaret på den frågan. :)
Jag förstår att det känns jobbigt, både att du inte hittar någon som du känner det lilla extra för men också att du ser dina kompisar hitta nya så snabbt. Om någon påpekar att du skulle vara kräsen, så kan du bra säga till dem att det inte är okej att slänga den kommentaren. Vi människor är olika och vi har inte samma förflutna. Det kan vara att de människor som släpper den kommentaren tror svårt att relatera och förstå vad du känner/upplever. Det är en enkel lösning i diskussionen att släppa kommentaren "du är för kräsen".
Du kommer att hitta någon, det kan jag lova. Vi vet inte vad som händer i framtiden – vi vet inte vem vi träffar imorgon eller om tre veckor eller om ett halvår.
Jag vet att det här kanske inte är något som du vill höra, men försök att njuta av den tid du har nu för dig själv, gör saker som du mår bra av och som du tycker om att göra. :)
Ta hand om dig!
Kram, Ida
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar