Ni får antagligen in jättemånga frågor som handlar om huruvida "han gillar mig eller ej" och dylikt, men jag skulle med tacksamhet ändå vilja framföra frågan utifrån min egen situation.
Det finns en kille i min franskagrupp på gymnasiet som jag tror att jag är kär i. Han är en helt underbar människa som är utåtriktad, glad och smart (med tanke på att han läser natur med matematikspets!).
Hur som helst, det var drygt en månad sedan jag så att säga "upptäckte" honom. Det var Han som, antagligen helt omedvetet, triggade igång de tumlande känslorna inom mig genom att titta på mig vid ett tillfälle medan han stod och pratade med sina kompisar. Löjligt, javisst, men han gjorde det iallafall.
Veckorna gick. Vi ses bara på måndagar och onsdagar, eftersom det är då vi har franska ihop. Jag har alltid tyckt att det är svårt att få kontakt med Honom, eftersom hans kompisar alltid är runt omkring. Dessutom har jag min kompis som hänger efter mig mest hela tiden, så att ta något initiativ utan vidare har varit lite av en komplikation. Jag vill inte att hon ska märka något, och samtidigt blir jag ju tvungen att sitta bredvid henne på varje lektion eftersom, ja, det bara är så.
Ibland har det känts som att Han har tittat på mig som hastigast medan vi står och väntar på att franskan ska börja, och det är nästan alltid jag som har mött hans blick och inte tvärtom. Ibland ignorerar han mig helt. Men... Tittar han verkligen på de andra tjejerna lika ofta som han gör på mig? Han är ju lite av den typen som är glad och utåt vem han än pratar med. Ändå känns det som att han har tittat på mig lite, lite mer.
En onsdag var första gången jag lyckades prata lite med Honom. Det var bara ett snabbt inflikande i ett samtal han var mitt uppe i, men han såg intresserad ut och bekräftade ordentligt det jag sa genom att säga en sak om sig själv istället för att lite disträ bara humma och återvända till samtalet med sina vänner.
Så kom den stora Förändringen. Vi hade franskaprov och satt nära varandra medan vi skrev. Jag blev klar efter bara tjugo minuter, först av alla, och satt kvar väntandes på bättre tider. Bokstavligen. När det sedan meddelades att alla som var färdiga fick gå reste Han på sig och jag gjorde ögonblickligen detsamma, eftersom jag fick en känsla av att han var på väg bort. När vi lämnade salen höll han upp dörren och jag tänkte att nu går han väl sin väg, men istället hamnade han i ett märkligt "mitt emellan", som om han tänkte gå men ändå övervägde att stanna kvar.
Då tog jag min chans och frågade om det hade gått väl på provet. Han snurrade runt, och genast fördes handen till halsen. Är inte det ett tecken på nervositet? Vi stod hur som helst rätt länge ensamma och pratade. Han bidrog inte med överdrivet mycket men ställde frågor när det passade, berättade saker om sig själv, såg intresserad ut hela tiden, var möjligen lite nervös för han stod inte helt stilla. Men så fort fler började strömma ut ägnade han sin uppmärksamhet åt dem istället och gav mig inte så mycket som en blick mer.
Måndagen därpå hände det en hel del. Då var hela franskagruppen bio. Det var trångt utanför salongen, men Han stod i mitten av trappan i trängseln och när han fick syn på mig, åh, då log han med hela ansiktet! Vi såg varandra i ögonen lite för länge, han tittade ner i golvet och sedan på mig igen... Då fick jag en underlig känsla av att den gesten betydde att jag skulle ställa mig närmare (konstigt, va? Jag har aldrig upplevt något snarlikt), så det gjorde jag. Jag fick också en ganska stark känsla av att han han ville säga något, men det gjorde han aldrig. Faktum är att vi inte yttrade ett ord till varandra under hela biobesöket, men kroppen talade sitt tydliga språk. Han såg allmänt ouppmärksam ut vad gällde det mesta där vi stod, han fingrade med håret... Och när vi efter bion gick skilda vägar tittade han över axeln precis när jag skulle gå runt hörnet.
Ja, efter denna lilla incident var jag helt övertygad om att han faktiskt var kär i mig. Nu är jag inte lika säker dock. Vi har haft ögonkontakt sedan dess och pratat vid ett tillfälle, då vi skulle analysera filmen med den som satt bakom (gissa vem som har tur?). Då satt han hela tiden och fumlade runt med en penna, och ja... Det är väl ett tecken på nervositet det med. Han verkade dessutom lite borta, liksom förvirrad.
Det har också funnits dagar sedan filmen som han har ignorerat mig totalt. Vad ska detta betyda? Från att vara helt övertygad till att vara nästan motsatsen är jag minst sagt kluven. Hur stor är chansen att han faktiskt är kär i mig? I nuläget känns det hela inte särskilt hoppfullt.
Till problemet hör också att jag är av den typen som vill ha det jag inte kan få. Man kan säga att ju mer intresse Han visar desto mer drar jag mig undan och börjar tänka negativa tankar som inte alls fanns där från början. Jag får för mig en massa konstiga saker om honom och kan till och med uppleva att jag slutar att vara kär på grund av detta. Jag börjar skämmas över honom och en enorm ångest infinner sig. Ändå saknar jag uppmärksamheten när han så att säga ignorerar mig, alltmedan fjärilarna fladdrar invärtes. Vad göra? Jag vill verkligen inte känna så här om, ja OM han är kär i mig!
Olivia
Hej Olivia!
Tack för din långa fråga! Det är alltid lite lättare att försöka analysera när det finns många detaljer. Fast på samma gång är det stört omöjligt, eftersom vi inte kan veta vad som försiggår i hans hjärna och hjärta, det är det ju bara han som vet. Men vi kan försöka oss på en tolkning - och kom ihåg att den kan vara helt uppåt skogen, eftersom den dels är "sedd genom dina ögon", du är berättaren och dels för att den grundar sig på våra egna åsikter och erfarenheter. Någon annan skulle kanske tolka din berättelse på ett helt annat sätt, baserat på sina egna åsikter och erfarenheter.
Skulle man summera vår analys, så är vår "magkänsla" att han just upptäckt att du existerar. Man kan nog inte säga ifall det är ett litet knoppande instresse eller stormande förälskelse än - du blev ju kär i honom på ett ögonblick, men det är egentligen inte så vanligt. Det är vanligare att man lägger märke till en person, ser att man får positiv respons och så börjar den människan "grow on you". Beroende på femtielva små orsaker så kan det knoppande intresset växa sig starkare och starkare. Först kanske på basen av utseende, sedan på vad personen säger och gör och slutligen på hurudan personen är som människa. Det kan ta ett tag, för inblandat i den processen finns alltså också sådant tex som vem annan man kanske är intresserad av för tillfället, vad kompisarna tycker om just den personen, vilken blid av sig själv man vill ge ut...
Så därför borde du kanske inte "bestämma" något ännu. Vi förstår att du skulle vilja veta om han gillar dig eller inte. Men kanske han inte hunnit så långt ännu att han ens själv skulle kunna säga vilket? Kanske han håller på att bekanta sig med dig än? Du kanske inte heller måste bestämma dig för att vara eller inte vara kär i honom? Kan du inte bara vara intresserad? Lite förtjust, inte svart eller vitt? Kanske är det också därför du gör en tvärvänding emellanåt, kastar mellan kär till inte kär tillbaka till kär osv, för att det är för mycket att redan bestämma dig? Det är helt okej att vara lite förtjust, man måste inte älska någon från sekund 1 för att det ska kunna bli riktigt och sant. Det är helt okej att ha fjärilar i magen och dagdrömma utan att vara himlastormande upp över öronen. Ta inte i så hårt, det är vårt råd. Låt saker och ting hända i sin egen takt. Du kan ge saker och ting en chans att hända, tex genom att prata mera med honom, men ha inte förväntningar på det.
Pröva med den här inställningen nu först, så får du se vad som händer. Försök att tänka just så, att den som lever får se. Satsa inte så stora mängder energi och känslor och tankar, låt livet hända istället. Okej? :)
Kraaaam!
Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar