Jag och min bästa vän går just nu på tvåan i gymnasiet och har på det senaste utvecklat ett ganska konstigt och annorlunda problem. Det är nämligen så att vi har anknytit oss till matteläraren på vår skola så pass hårt att det blir svårt att ta sig genom dagen utan att få se henne. Hon är alltså som en trygghets faktor för oss och det blir bara värre.
Först tyckte vi bara att hon var fin och en bra lärare, men nån gång kring jul förra året så växte besattheten något otroligt. Nu märker vi varje liten detalj hon gör och dagarna är värda att komma igenom eftersom vi vet att vi kommer ha matte och få se henne. Där kommer vi till det största problemet; vi kommer ju inte ha matte med henne för resten av våra liv. Jag har faktiskt ingen aning hur vi ska klara oss efter gymnasiet och tanken på att det är knappt ett år kvar med henne hjälper ju inte om man säger så. Dessutom så fick vi nyligen reda på att efter jul kommer vi ha en annan mattelärare. Jag kan inte ens tänka mig ett liv utan henne, exempelvis på sommarlovet var det otroligt svårt eftersom vi inte fick se henne på så pass länge. Vi försökte leta efter henna många gånger.
Det går aldrig att sluta tänka på henne. Varje gång vi exempelvis ser en parkeringsplats så söker vi omedvetet efter hennes bil och alla andra små saker påminner om henne. Tankarna går inte heller bort under natten utan för att kunna somna hittar vi på olika händelser med henne för att skapa trygghet. Oftast är det någon av oss som gråter och hon som tröstar en. Hon är som den mamman vi aldrig hade. Tyvärr har vi inga relationer med henne utanför klassrummet utan det är bara i fantasin.
På senaste har besattheten växt något och vi har börjat filma/foto henne i korridoren för att också kunna titta på henne när vi kommer hem. Vi stalkar till och med henne och hennes släkt på bland annat Facebook för att försöka veta mer om henne. Är det här helt opassande? Det känns ganska fel, men samtidigt bidrar det med välbehag. Hur ska vi göra när vi går ut gymnasiet?
UngInfo svarar
Hej!
Så fint att du skrev hit om ert problem. Det är vanligt att i tonåren hitta någon förebild man idoliserar och idealiserar, som en trygg förälskelse av någon man ser upp till. Det här är i många fall någon kändis eller en annan viktig person som man av någon orsak fastnat för. I sig är det en helt normal utvecklingsfas, då man på sätt och vis övar sig I att skapa anknytning till en person, men på en trygg distans så man inte kan bli sårad/lämnad.
Det besvärliga i den här situationen är ju att ni knutit an så starkt att det känns så förfärligt tungt att sedan vara utan henne, då ni verkligen nu träffar henne i vardagen. Men då ska ni komma ihåg att fast det känns omöjligt är det inte något ni inte kommer att klara av. Ni har varandra ni kan ta stöd av och jag skulle också rekommendera att prata med en annan vuxen om det här. Ni har säkert skolpsykolog eller -kurator på skolan ni kunde diskutera med.
Du berättar att hon är som den mamman ni aldrig hade… Nu vet jag inte hur er barndom sett ut eller på vilket sätt ni levt utan en mammafigur. Men detta kan lämna ett stort tomrum, som jag tänker skulle vara väldigt viktigt att bearbeta för er båda. Det är en stor sak att inte ha vuxit upp med en mamma på det sätt man skulle ha önskat och kan lämna en sårbar för att försöka fylla det tomrummet på ohälsosamma sätt. Så jag skulle verkligen rekommendera att försöka få hjälp för detta, dvs. prata med en professionell som kan stöda er i att hitta er egen inre trygghet.
Det att filma, fota och ”stalka” är ju inte ett helt passande beteende, då ni inte diskuterat saken med läraren. Fast det ger er ett visst välbehag kan det kännas konstigt för läraren. Jag tycker här det skulle vara viktigt att ni satt er ner och pratade med henne, om era känslor och hur det påverkar er. Detta både för att reda ut era tankar, ge klarhet till henne och också prata med henne för att se henne mer helhetsmässigt som en riktig person och inte som ett ideal. Hon kan också hjälpa er vidare med att hitta lösningar på situationen.
Du frågar här hur ni ska göra när ni går ut gymnasiet. Det viktiga är nu att ta tag i saken på förhand och reda ut lite vad allt det här innebär både för henne men främst för er själva. Ni borde försöka skapa ett lite sundare förhållaningssätt till läraren, där ni verkligen kommunicerar och så det inte går överstyr med följandet och beroendet av henne. I sig är det ju fint att ni hittat en person som känns så trygg och bra, men kan vara bra att förankra det lite mer i realistiska förväntningar på mänskliga relationer och hur man hittar trygghet både med hjälp av andra och i sig själv.
Hoppas ni får rätsida på det här och du är alltid välkommen att skriva på nytt om du ännu undrar något, eller kom in och prata på arligttalat.fi om du/ni ännu vill fundera vidare kring den här problematiken.
Psykolog Helena
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar