Beroende av att vara kär

Hej Nora!

Jag kände att jag bara måste svara på din fråga, fastän jag har fullt upp med att skriva ihop nästa Månadens tema (som är parförhållande, det blir smaskigt ;)). Dels för att jag alldeles just läst en massa om just förälskelse och kärlek och SKILLNADEN mellan dem, och dels för att jag känner såååå igen mig! Jag kommer att göra ett litet undantag från vår regel om att aldrig bli riktigt personliga i svaren på era frågor, men jag tror att min "historia" kan hjälpa dig - och kanske andra tjejer som också läser det här.

Jag var också ständigt kär när jag var yngre! Med yngre menar jag före jag blev ihop med mannen i mitt liv (jag var 21 då) och året före det. För året före det så ansträngde jag mig för att vara singel ett helt år, eftersom jag slutligen ville lära mig att leva ensam, utan en ständig pojkvän, dejt eller "uppvaktare". När jag var yngre så var jag också alltså konstant intresserad av någon, förälskad eller kär. Var det inte i den ena så var det i den andra - och till och med i flera samtidigt. Om jag mot förmodan inte skulle ha någon att tänka på, drömma om och se fram emot att träffa, så blev jag lite orolig och olustig till mods. De gångerna skrev jag egna kärleksnoveller bara för att få känna den där förälskelse-känslan, även om den var bara i mitt eget huvud.

För min del tror jag (om jag får använda lite egen kökspsykologi) att det här behovet hos mig att ständigt vara förälskad dels berodde på lite låg självkänsla och dels på beroende. Jo, jag var helt enkelt beroende av att vara förälskad, jag ska förklara varför och hur lite längre ner. Men jag hade nog inte det bästa självförtroendet som yngre - plus att jag var söt och charmig - så jag sökte uppmärksamhet från killar. Jag BLEV någon när de gillade mig, de SÅG mig. Det här är så ofantligt vanligt bland tonårstjejer, har jag förstått nu och sett maaaassor av gånger under livet. För vissa är behovet ännu större, så att de gör nästan vad som helst för uppmärksamheten, tex sleep around. Förhoppningsvis inser man vad det är man sysslar med - eller får bättre självkänsla - innan man gjort något man ångrar eller något som skadat en själv.

Men det här med beroendet: jag har alltså just forskat en massa om förälskelse och kärlek till nästa månads tema och läst femtielva broschyrer, infosajter, bloggar osv av allt från parterapeuter, familjepsykologer, psykiatriker specialiserade på parterapi osv osv osv. På ett ställe, i en guide för studeranden om hur man klarar av en parrelation (Studenthälsan, http://www.yths.fi/filebank/363-Hur_klarar_av_parforhallandet_quider6.pdf från sid 22) fanns det riktigt bra förklarat - till och med vilka hormoner som orsakar de här tillstånden i hjärnan biokemiskt.

Kort förklarat så är det stor skillnad på att vara förälskad och på att verkligen djupt och stadigt älska någon. Helt olika saker händer i kroppen. När man är förälskad så stimuleras hjärnans belöningssystem, så att hormonet dopamin gör en lycklig, euforisk - hela svävar-på-moln-känslan. Men dopamin är beroendeframkallande, så att man vill uppleva den där känslan om och om igen. Även mängden testosteron ökar, så att man blir kåtare av sig, och serotoninhalten minskar, så att man kan vara vaken hela natten för att prata med den älskade. Att ha mindre serotonin skulle normalt göra en deprimerad - vilket också händer då man får de där stunderna av tvivel och ångest om att känslorna nog inte är besvarade eller om tex den älskade lämnar en just då. Samtidigt gör det här hormonet att man blir nästan tvångsmässigt besatt av den man är förälskad i. Så här skriver de vidare : "En av de behagliga känslorna med förälskelsen är euforin. Känslan beror på att produktionen av en amfetaminliknande transmittorsubstans, fenylelytamin, nästan fördubblas. Den ökande avsöndringen av noradrenalin igen gör att man får tillgång till mer energi."

Om man däremot älskar på riktigt, vilket man gör först när förälskelsen "gått över" och kärleken blivit stadigare, djupare, hållbarare, så händer andra saker i hjärnans biokemi. Så här skriver de i guiden: "I de älskandes hjärnor råder inte längre någon ökad aktivitet i dopaminsystemet och därför är inte heller samma starka känslor i omlopp. I stället aktiveras hjärncentra som ligger närmare hjärnbarken, där våra högre intellektuella tankeprocesser äger rum. Det verkar m.a.o. som om varaktig kärlek är ett mer förnuftsmässigt och välgenomtänkt sinnestillstånd, som har mer med viljan att göra. I detta skede avsöndras ett annat hormon, oxytocin, i samband med beröring och samlag, vilket i sin tur förstärker känslan av avslappning, lycka, samhörighet och kärlek. Ett annat hormon, vasopressin, ökar parets känsla av samhörighet och vilja att binda sig."

Så nu förstår du kanske hur du kan ha blivit beroende av att vara förälskad? Det är svårt att allmänt definiera de här olika orden, men enligt min definition är du förälskad, inte kär och inte älskar du heller. Men precis som du skriver så kanske du är mer förälskad i förälskelsekänslan än i själva personen, "kär i kärleken" som man brukar säga. Det är en skön känsla och det är helt förståeligt varför så många tycker så mycket om att vara förälskade och strävar till den där känslan. Det är ju också den som oftast är nödvändig för att ett kärleksförhållande ska kunna inledas (jo, man kan börja älska någon utan att vara förälskad först, men det är vanligare att det börjar med himlastormande rosaskimrande förälskelse först).

Som sagt så bröt jag mitt beroende. Jag var singel i ett helt år och ansträngde mig under den tiden för att inte bli förälskad i någon. Jag tänkte att jag nu måste koncentrera mig på att leva mitt eget liv, inte via någon kille, och att jag skulle "hitta mig själv". Skulle någon drömprins dyka upp under det där året, så skulle han nog kunna vänta - eller vara verkligen, VERKLIGEN värd att bryta singelåret för. Och vet du, det där året var nog det nyttigaste för mig själv under hela mitt liv. Jag fick en mycket starkare självkänsla, självsäkerhet, självständighet och självrespekt. Det var jättetungt i början, tex att inte känna mig tvungen att fara ut och festa en lördagskväll (för att tänk om Han var där ute och jag missade honom) utan lära sig att till och med stanna ensam hemma i TV-soffan. Men det gick. Och gissa vem som väntade på mig den natt jag hade varit singel ett år? Jajjamän - och vi är fortfarande ihop och lyckliga med varandra <3

Så mitt personliga, amatörmässiga råd, baserat på livserfarenheter, är att du försöker göra dig själv medveten om vad det är du sysslar med. Det är oftast inte personerna i sig du är förälskad i, utan känslan. Det är lite som att vara väldigt intresserad av en viss sport och träna mycket. Det är delvis en vanesak, men även idrottare blir ofta beroende av belönings- och lyckohormonerna som frigörs i deras kroppar av träningen, av vinnandet osv. Vill du, så kan du prova på att försöka vara o-förälskad under en viss tidsrymd. Det behöver inte vara ett år, men en tid. Under den tiden kan du samtidigt jobba på din självkänsla, så att du inte söker det där målet med livet utanför dig själv. DU är meningen med ditt liv och det är bara du själv som kan göra dig själv lycklig, ingen annan. Förhoppningsvis så är det både äkta och början på något varaktigt sedan nästa gång du blir förälskad.

Kraaaam, hälsar ungdomsinformatören Liselott