bisexuell?

Hej 12345678910!

Jag ska försöka sammanfatta lite om det här ämnet på basen av vad experterna skrivit tidigare, eftersom bla Fredrika är på semester. Fast kan man nu sammanfatta, dra alla över en kam, generalisera och nu egentligen tro att det går att säga något allmängiltigt om kärlek, kön och sexualitet? För den är väl lika individuell som med allt annat med oss människor - och olika från situation till situation och från möte mellan människor till möte mellan människor också? (Så kanske var och en bara kan ha en åsikt och ge tänkbara förklaringar utgående från eget tycke, smak och förståelse av världen?)

Kanske är det just en av De Stora Sanningarna här: att vi faktiskt inte måste ha så många regler, benämningar och fack att stoppa oss själva och andra i? Måste vi faktiskt BESTÄMMA oss för något? Kalla oss för antingen eller, sätta stämpel i pannan på oss själva? Visst, kanske det är en del av identitetsskapandet att även liksom definiera varåt vi dras sexuellt och för vissa känns det (enligt utsago) skönt att kunna få klarhet i det här. För vissa kanske som att identifiera sig som finlandssvensk, något medfött och självklart, andra kanske som att äntligen hitta "diagnosen" högsensitiv? Men det jag menar är att kanske man inte måste använda en så grov uppdelning eller hålla sig till en och samma sort livet ut?

Det finns en allmänt vedertagen teori om att vår sexuella läggning är ungefär som en gråskala. Vissa vet kanske snabbt och tydligt att de hör hemma i ena änden, medan andra kanske glider fram och tillbaka längs skalan under livets gång, tycker lite si om den ena människan eller könet i en situation och lite så i en annan angående en annan. Det här alltså helt utan kulturell och social påverkan. Poängen med teorin är dock att ingen är fullkomligt längst in i ena änden, ingen är helt svart eller vit, utan vi är alla lite grå, mörkare eller ljusare. Enligt utvecklingspsykologin borde vi alla i åtminstone två sekunder fundera på vad vi egentligen tycker om och inte bara blint följa kultur, tradition, uppfostran osv. Att det är därför de flesta tonåringar drömmer någon natt om exempelvis en homosexuell relation, dagdrömmer eller fantiserar om något som de inte skulle vara villiga att göra "i verkligheten" osv. Vi får rätt många frågor hit till Våga fråga på Decibel om det här, till exempel av tjejer som nog blir kär i killar men ser på bögporr när de vill bli sexuellt upphetsade eller av killar som nog känner sig heterosexuella men gillar sin manliga bästis. Men det finns inget som säger att de för den skull måste vara homosexuella själva, eller bi, eller något annat med benämning. De kanske alltså bara finns någonstans på gråskalan och oavsett så är det okej. Folk kan vara tvåspråkiga, vara delaktiga i flera kulturer på samma gång, höra till flera gäng, hålla på med flera sporter, tycka om olika sorters musik lika mycket osv - varför måste vi sortera in oss i avgränsade fack?

Det finns faktiskt en massa teorier om det här med sexualitet och jag skulle kunna summera dem hela dagen lång. Men en som kan nämnas här är att det inte är så konstigt att tjejer funderar på andra tjejer sexuellt, eftersom kvinnan sexualiserats så ofantligt bland annat i media. Ta till exempel det här med att kvinnors sexighet används för att sälja allt från tvättmedel till bilar. Så om det är meningen att åskådaren ska tycka att att det är sexigt: vad är det då som säger att inte även tjejer börjar tycka att det är sexigt? Kanske man "smittas"/undermedvetet präglas/hjärntvättas/omvänds/lärs i misstag med beundran/ha-begär för kvinnokroppen när den så ofta, många gånger om dagen, presenteras som den gör?

Plus att det är lite "populärt" med lesbiska influenser nu och har varit ett tag, ta tex när Madonna kysste Britney Spears, Krista Siegfrids kysste brudtärnan i Eurovisions... Om folk reagerar starkt på det, varför skulle det i sig inte samtidigt locka lite också, precis som allt annat lite ovanligt och provocerande i populärkulturen? Förstärkt av det ökade trycket på att vara tolerant, accepterande och vidsynt mot allt som inte är mainstream? I det ljuset är det förståeligt att folk börjar fundera lite nyfiket. Det finns ju också en naturlig nyfikenhet i oss människor, speciellt under tonåren och ungdomen, och ska man alltid låta den nyfikenheten tryckas ner av alla borden och måsten?

Om man tillåter sig själv att tänka, känna, drömma om, fantisera om, hoppas på och bli kär och/eller tänd så som det instinktivt känns bäst, så tror jag personligen att man blir som lyckligast. Om man inte bryr sig så mycket om vad andra ska tycka. Och inte försöker styra sig själv och andra så hårt. Inte heller så att man försöker tvinga fram eller skapa konstgjorda situationer. Ta dagen som den kommer, ta livet som det kommer - likaså kärlekslivet och sexlivet - så tror jag personligen att det blir bäst.

Läs gärna både våra och Regnbågsankan rf:s infosidor om sexuell läggning och kön, kanske får du fler tankar där :)

Hälsar ungdomsinformatören Liselott