blandade känslor

Hej fundersam flickvän!

Hm... det här var knepigt. Se, på sätt och vis kan jag känna igen hennes beteende och kan gissa mig fram till en hel del tänkbara förklaringar till varför hon beter sig som hon gör, den här Anna. Men jag kan ju inte VETA säkert, så kom ihåg att allt jag skriver bara är teorier. Plus att det här kommer att bli lååångt, känner jag... Ha tålamod med mig ;) - fast sådana här problem är ju värda tid och energi, eller hur?

Den enda som kanske vet vad som motiverar och driver henne är hon själv - om hon ens är medveten om varför, inte bara reagerar på undermedvetna känslor och åsikter. För alla människor har inte alltid en agenda som de själva är helt medvetna om, de bara gör och reagerar utan att tänka efter och reflektera över sitt eget beteende. Ibland har de bara inte kunskap nog till det (vi föds ju inte som färdiga psykologer, utan lär vartefter vi lever) och ibland vill de egentligen inte se och kännas vid sina mindre vackra sidor, tankar, känslor och motiv...

Din klasskompis Anna verkade verkligen ha varit fokuserad på dig under konfirmationslägret, och då kan man ju fråga sig varför? Varför var hon mer "på" dig än på andra (eller hade hon andra också som hon gick på)? Vi gissar ju att hon har en speciell relation till dig sedan tidigare, om hon mobbat dig förr, och att den liksom aktualiserats igen under lägret. Men varför hon ursprungligen valde ut dig som mottagare för mobbningen är svårt att veta.

Folk kan ha en hel rad motiv - som vi skrev, mer eller mindre medvetna - till varför de mobbar en viss person. Men det finns alltid något hos mobbarna själva som är grundorsaken: en person som mår bra i sig själv och i sitt liv har ingen orsak att mobba. Men är det ett behov att hävda sig själv, avundsjuka, söka bekräftelse och uppmärksamhet hos andra genom negativa metoder (skrämsel, tuffhet, tro att man verkar starkare om man pekar ut de som är "svagare", skapa vi-mot-de-känsla i en grupp...), överföra skit hon själv fått ta på någon annan, en maktkamp eller statuskamp, krockande personkemi som hon inte klarar av att hantera på ett moget sätt, försök att få andra att följa henne genom att diktera regler för hurudan man ska vara och peka ut de som inte följer reglerna...

Vi kan som sagt inte veta varför, och egentligen spelar det inte så stor roll. Du kommer troligen inte att bli gladare av att veta exakt varför hon beter sig som hon gör, framförallt för att du troligen inte kan göra något åt det. Problemet ligger ju hos henne, och du kan inte ändra på henne, bara på dig själv. Och inte ska du ju börja leva annorlunda eller bli annorlunda (eller försöka få folk runt henne att bete sig annorlunda) bara för att det ska passa henne heller. Och även om du visste orsakerna bakom och sade det till henne är det inte ens sagt att hon själv skulle ta det till sig eller ändra sig eller sluta. Folk har ju en stark tendens att försvara sig själva oavsett om de har rätt eller fel, och känner de sig anklagade kan de ofta vända det aggressivt tillbaka eller bli defensiva genom att tex skylla på någon eller något annat. Att stå för vad man gjort, det är det inte många människor som är starka nog för att göra, tyvärr.

Däremot finns det ännu ett slags respekt för ordet "mobba" när man använder det seriöst. Ingen vill bli kallad mobbare officiellt och ibland kan det faktum att någon säger det högt få folk att inse vad de håller på med och sluta. Men inte alltid, som sagt, vissa som blir ställda mot väggen reagerar med att bli ännu mera offensiva, tex genom att ännu mer peka ut den mobbades alla (påstådda) fel och brister. Vissa runtikring kan dessvärre gå på det då och börja tro ännu mer på henne. Fast det kan å andra sida också back-fire så att folk runtikring då först riktigt märker hur mobbaren försöker peka ut och hacka ner på den mobbade. Och slutligen finns alltid risken där att det blir ett enda krig av anklagelser och motanklagelser och din sida-min sida och så blir allt bara fult till slut...

Med det betyder ändå inte att man bara ska låta mobbaren hållas. Främst för egen skull såklart, för bara det att någon gång stå upp för sig själv och säga ifrån på skarpen gör underverk för självkänslan i åratal framöver i bästa fall. "Jag lade mig inte bara ner som en blöt fläck på golvet och tog allt hon skopade ut åt mig". I bästa fall får det även henne att bryta ett skadligt beteende - för klart att hon lider av det själv också. Både av vilken orsak det nu än är som hon börjat mobba, av dåligt samvete som varje någorlunda normal människa lider av när de bryter mot sociala normer och av att andra kan bli lite rädda för att råka ut för hennes pikar och därför dra sig undan.

Det kan med god tur också vara riktigt effektivt att berätta för någon vuxen om mobbningen, någon som kan ta tag i den, i henne, och tala förstånd med henne. Det kan ha stor effekt på tjejer i er ålder, beroende på vem som gör det (den vuxna). Observera det där med att ni är tonåringar numera: kanske någon sade till åt henne när ni var yngre, men det är kanske en helt annan sak nu när ni är äldre?

Varför hon har så svårt att låta dig och din pojkvän vara ifred är också svårt att veta något säkert om, igen kan vi bara gissa. Visst kan avundsjuka spela roll i det hela, att det "påtar" henne att du numera har ett eget liv som hon uppfattar som värdefullt och lite "finare" än att vara singel? Är man lite avundsjuk, så sticker allt i ögonen, så att minsta lilla vink om tex en gullig pojvkän kan upplevas som skryt, till och med skryt riktat direkt till en själv enkom för att såra. Det kan också handla om en känsla av att hon inte längre kan kontrollera dig, dominera dig, på samma sätt som förr och med samma medel som förr, och nu försöker hon hitta nya vinklar att såra dig igenom. Ifall kärlek och parförhållande och till och med sex är något hon inte upplevt (eller i alla fall inte har just nu), så kan det hela blandas med ett slags rädsla för det okända, det man inte själv kan något om eller har egen erfarenhet av. Vissa människor attackerar hellre det de är okunniga i än att låta andra leva i lugn och ro...

Överlag finns det ju vissa människor som försöker få alla andra att leva enligt de normer de själva anser att är rätt - det är väl delvis därför också som tex vissa gamla tanter tycker att de har rätt att ha åsikter om helt okända homosexuellas kärleksliv. Just tonåren är ju vanligtvis en sådan tid där osäkerheten kan få vissa att försöka få in alla andra i samma fålla och snäva kategori som dem, eller kategorisera vissa som sämre (omodernare, nördigare, fegare, slampigare, tjockare vadsomhelst som de anser att är negativt) - och i Österbotten är vi ju allmänt kända för att vara trogna Jante-lagsföljare ("Tro inte att du är något, stick inte ut ur mängden" osv) och sig själva som bättre. I tonåren jämför man sig också mer än annars med andra, så där vanligtvis, och en del har helt enkelt svårt med att uppleva att de själva förlorar i jämförelsen. För vissa är livet en tävling, ett slags maktkamp och statusjakt, och vad händer om de är dåliga förlorare..? Även bland annat därför kan vissa singlar också gå hårt åt sådana som är i en kärleksrelation. Då kan att klanka ner på detaljer i förhållandet eller försöka ge dåligt samvete för att man försummar annat/andra vara bra vapen...

Och faktum är att du verkar ha tagit åt dig av hennes pikar. De fungerar. Du försvarar dig och gråter mot pojkvännens axel (om än i telefon då under lägret), är sårad och kränkt och visar dig svag. Tyvärr blir man ett ännu mer tacksamt offer om man visar att mobbaren vinner. Det ger bara mobbaren mersmak. Jo, det här låter som råd man fick i dagis, "bry dig inte om det, så tröttnar de snart". Men faktum är att en person inte skulle mobba om hen inte fick något ut av det. Läs teorierna i början av svaret igen. Något "ger" du henne, om det så är omedvetet genom ett undergivet kroppsspråk eller rödgråtna ögon på morgonen eller vad det nu är. Och klart vi förstår att det kan kännas stört omöjligt att inte ge henne något alls, att inte ta illa upp av hennes ord, att inte vara fruktansvärt ledsen över allt hon gjort och gör mot dig.

Men samtidigt bestämmer vi var och en hur mycket en annan människas ord och handlingar ska få styra ens eget liv. Är det okej för dig att så mycket av dina och din pojkväns diskussioner, känslor, kraft och tankar går åt att prata om henne? Ert gemensamma liv verkar cirkulera rätt mycket kring henne, är det okej? Hur skulle ni må utan henne? Kom ihåg att det är ett lätt sätt att känna samhörighet om man har en gemensam fiende att kämpa mot, så låt inte henne bli det som håller er samman och ger er relation mening. Eller som anstränger den dag ut och dag in - det kan fräta sönder även den bästa relation om man ältar oförrätter, hur rättmätig ilskan och smärtan än är. Du skriver dessutom att ni kommer att söka er till olika skolor till hösten: ska hon ändå få fortsätta att störa/förstöra i ditt liv? Ska relationen med henne få färga av sig på resten av ditt liv, ska du fortsätta vara ett mobbningsoffer? Det är det som är så skönt med att vi alla har egna liv: vi får faktiskt bestämma över dem helt själva ;)

Detsamma gäller även din familjs åsikter om din pojkvän. Du är sexuellt myndig, du har enligt lag rätt att vara med vem du vill romantiskt och sexuellt. Så länge ni inte är för nära släkt och inte står i något slags beroendeställning till varandra (tex lärare-elev, läkare-patient osv). Samtidigt är dock dina föräldrar ansvariga för dig tills du blivit myndig, så en viss koll bör de ha över att du inte far psykiskt eller fysiskt illa samt över din ekonomi. Så visst, de har kanske anledning att begränsa antalet tågresor enligt vad du/ni har råd med (speciellt om det är de som betalar för tågbiljetterna), men vad du kan skadas fysiskt och psykiskt av är svårare att definiera. Kanske de helt enkelt är "överbeskyddande" (säkerligen inte enligt dem själva, men alla definierar vi det lite olika också)? Kanske har de, på klassiskt vis, svårt att se sin lilla flicka växa upp och få ett eget kärleksliv, är ovana och oförberedda på den här nya vändningen i ditt liv? Kanske minns de, som de flesta föräldrar gör i liknande situationer (men tacklar olika bra) alla skräckhistorier om tonårsgraviditeter och unga tjejer dumpade ute på vishan utan sätt att ta sig hem eller lurendrejare på nätet osv osv? Kanske misstror de tonårskärlekar pga egna negativa erfarenheter, eller för att de personligen anser att kärlek inte kan vara "på riktigt" innan man nått någon viss ålder eller något? Och alla gånger gör inte ens föräldrar rätt i sina egna ögon, utan känner sig tafatta, utan redskap och vägledning i uppfostran, lite skrämda och rådvilla...

Så varför inte tala med dem? Fråga vad det är som gör dem så osäkra på honom. Inte med en anklagande röst, inte genom att påminna dem om alla dina rättigheter och inte genom att tjata om hur perfekta ni är för varandra, utan sakligt. Se, knixen med föräldrar är ofta att de liksom känner att de tappat kontrollen över sina barns liv (kontroll kan vara på gott och ont och ta olika uttryck, men handlar i grunden om viljan att skydda sina barn från allt ont) och då blir de rädda. Är man rädd, så är det lätt att man förbjuder eller övervakar istället för att informera. Lite som att om ett barn mobbats på nätet, så skulle föräldrar instinktivt vilja ta mobiltelefonen av barnet för att skydda - istället för att lära barnet mediafostran och smart "självförsvar" samt stärka självkänslan.

Här kommer genomskinligheten in också: ju mer insyn dina föräldrar skulle ha i ditt förhållande, desto mer skulle de troligen se att det inte finns något att vara rädd för och slappna av istället. Så nästa gång han kommer till er: tillbringa kvällen med dem. Be honom sitta och diskutera motorer eller skarvar eller vadsomhelst med din pappa, hjälpa till med disken med din mamma, träffa din farmor osv - låt dem lära känna honom ordentligt. Och samtidigt uppträder ni såklart korrekt, och kan gärna putsa bort sådant som de eventuellt kan reagera negativt på, som svordomar eller vissa klädstilar eller vad det nu kan vara (du känner dina föräldrar bäst).

Så, nu får det räcka :D Hoppas att det här var till hjälp - och hör gärna av dig igen <3

Hälsar ungdomsinformatören Liselott