Jag har för några veckor sedan träffat en tjejkompis (jag är själv tjej). Vi blev snabbt nära vänner, och när jag vid ett tillfälle skulle resa hem utan min kille ville jag inte åka ensam, så jag frågade om hon ville följa med. Vi spenderade en vecka tillsammans där, och åkte sedan hem. Väl hemma började hon må dåligt, och en kväll fick jag ett sms från hennes pappa där det stod att hon varit på väg att ta livet av sig (hon kände att hon gjorde alla besvikna). Samma dag hade vi bestämt att se film och äta godis, men när hon ställde in blev jag sur och ville inte umgås med henne (bestämde träff med en annan tjejkompis).
Sedan den här händelsen kan jag inte få henne ur skallen, och det har gett mig djup ångest och hjärtklappning. Jag vill helst bara glömma henne, och har sagt att jag inte vill vara vän längre. Jag har plockat bort henne (och spärrat) på Facebook, samt tagit bort hennes nummer ur telefonen. Jag är rädd att jag börjat utveckla känslor för henne. När jag tänker på hur det skulle vara så vill jag inte kyssa eller röra henne, inte heller bo ihop, men jag kan inte sluta tänka på detta. Jag har börjat relatera låtar och andra saker till sånt som har med henne att göra. Jag har aldrig känt känslor för samma kön innan, och gör fortfarande inte. Tester på nätet säger att jag inte är kär i henne, ändå har jag panik och kan inte sluta tänka. Även när jag inte tänker på det har jag ångest och hjärtklappning, och undrar när jag ska bli av med detta. Det ända som kan stämma i alla kärlekstester är att jag tänker på henne fast jag verkligen inte vill, och kan relatera saker till den veckan då vi reste bort ihop. Vi bor också grannar, så jag mår dåligt bara av att gå förbi den dörren. Jag vill bara fokusera på min kille, vårt liv och studier. Snälla, hjälp mig. Vad händer med mig? Vad ska jag göra för att bli normal igen och bara tänka på min kille (som är den finaste i världen). Amanda
Hälsovårdare och sexualrådgivare Tessi svarar
Hej.
Kort och gott så tror jag att du överreagerar. Jag skall förklara vad jag menar och vad jag har för teori.
Du skriver att ni snabbt blev vänner, och jag tolkar det som att ni trivdes i varandras sällskap. Det är ju alltid en bra sak. Att hon sedan blev deprimerad och kände att hon ville ta livet av sig är ju hemskt, och som vän skulle det ju då vara viktigt att ställa upp för henne och finnas där.
Du skriver ingenting om huruvida hon tycker om tjejer eller killar, men det spelar ingen roll. Om du aldrig har tänt på en brud (och egentligen inte sexuellt tänder på henne nu heller) så är det väl ingenting att oroa sig över?? Jag tror att du förstorar upp saken och att det har blivit en fix idé hos dig bara för att du är så rädd att du mitt i allt skall märka att du känner dig dragen till henne.
Tänk vilken förvirrande situation det måste vara för henne, att först träffa en ny kompis och spendera tid med henne - och sedan, i samma veva som hon börjar må dåligt så försvinner du helt och t.o.m. spärrar henne på fb? Helt tydligt försöker ju din hjärna säga åt dig att du saknar henne. Men det behöver inte betyda att du skulle vara lesbisk eller vilja ligga med henne! Jag tror att man kan bli lite nyförälskad i såväl killar som tjejer, (och hobbyn, och musik o.s.v.) då man blir sådär ivrig och skulle vilja hänga ihop hela tiden. Men det betyder inte att det nödvändigtvis finns något sexuellt bakom det, och oftast går det snabbt över om det får löpa sitt lopp så att säga.
Om du själv vet att du inte tänder på henne, att du uppriktigt inte är intresserad av att t.ex. kyssas eller ha sex med henne så tror jag att det en "kompis-förälskelse", och det är ju någonting du borde ta vara på - inte någonting du skall skuffa bort. Människor brukar tala om soul-mates och jag tror att det kanske är det det handlar om. En person som tänker som en och som fungerar i "samma takt" som man gör själv.
Jag tror att bara hon "tar dig tillbaka" som vän, och förlåter dig för att du mitt i allt ballade ur och försvann, så skulle du snabbt märka att du inte alls är kär i henne, utan bara väldigt väldigt glad över henne som person. Det betyder ju inte att du skulle vara mindre kär i din kille, eller att du skulle vara otrogen mot honom för att du har fått en god vän.
Snälla du, var inte så hård mot dig själv. Det du känner är helt normalt. Försök att vara tacksam istället för rädd. Det är trots allt ganska sällan man i vuxen ålder träffar nya människor som man instinktivt passar ihop med. Jag tycker att du skall ta det lugnt och kontakta henne. Tillåt dig själv att vara kompis-förälskad, det räcker inte så länge, och efter det kommer hon att kännas som vilken kompis som helst.
Många kramar.
Tessi
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar